Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Vad gör jag av mitt liv?


Det jag skall skriva nu är inget märkvärdigt, utan en, tror jag, rätt vanlig reaktion, särskilt hos yngre människor som har upplevt ett personligt möte med Gud, och som vill att Jesus skall vara Herre i deras liv: vad skall jag göra av mitt liv?
Eller, uttryckt med andra ord: vad är Guds vilja med mitt liv? Vad skall jag ägna mig åt, vad skall jag göra?
Som sagt, inget ovanligt alls bland troende, pånyttfödda, och rimligt också, för den delen, eller hur?

Nu var det lite mer komplicerat för mig: jag hade ju 'satsat allt' (se mina berättelser från tonåren), och 'det hade inte fungerat'. Ja, som jag berättat i texten 'Var jag frälst innan?' tvivlade jag starkt på just detta, eller kanske bättre uttryckt: jag resonerade mig fram till att det inte kunde varit så, och höll krampaktigt fast vid det; tvivlade i mitt inre gjorde jag ofta, men det kunde ju inte ha varit så! Och så distanserade jag mig även känslomässigt även från minnena; för mig blev allt det tidigare till en tid då jag försökt bli rättfärdig genom efterföljelse eller hängivenhet. Detta betraktade jag nu som skräp och värdelöst. Och även minnena suddades allteftersom ut.

Likväl kvarstod frågan: vad gör jag nu? Mina kompisar i Filadelfia försökte intala mig att jag borde fortsätta med mina studier, att jag skulle 'förvalta mitt pund''. Jag protesterade våldsamt: de visste inte vad teologistudier på ett liberalt universitet innebar! Jag var mycket emot det.

Men så en dag åkte jag bil med en av dem jag umgicks med, i det här fallet tror jag det var Pelle Karlsson i hans Toyota Corolla, hursomhelst minns jag exakt var: på en tvärgata till Odengatan med Vasaparken mitt emot. Några ord kom till mig från Filipperbrevet 2:1: "Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något..." (Ja, detta var 1976, så vi läste fortfarande ur 1917 års översättning; Hedegårds hade inte riktigt slagit igenom i pingströrelsen.) Och fortsättningen mynnar ur i vv. 4, 5: "Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes som Kristus Jesus var, ..."

Jag tror min tankegång hade varit så här: 'nu skall jag minsann bli en riktig 'Svensson', lärare i Svenska och Historia, eller kanske bli med i ett forskningsprojekt om Svenska landsbygdens förvandling inom Ekonomisk historia; bli ordentlig, gå i kyrkan, arbeta och sköta mitt, och framför allt hålla armlängds avstånd eller mer till all form av överspändhet'.
Och så kommer alltså detta ord till mig. (Det kan förresten mycket väl ha varit i Pelle Karlssons bil -- eller så tror jag det för det stämmer med hans förkunnelse vid den tiden i Filadelfia.)
Vad ordet säger, är alltså något väldigt resonabelt: var inte självisk, tänk inte bara på ditt eget utan även på Guds rike; följ i Jesu fotspår i inre mening; ha samma attityd i tjänandet som han.
Och tillämpningen för mig blev då att ändå läsa teologi, för att detta skulle kunna bli till hjälp och välsignelse för andra. Rätt odramatiskt, med andra ord (Jämför med 'kallelsen' när jag satt och skulle göra studentskrivningen! -- jag vill fortfarande inte påstå att det var fel då; kanske var det nödvändigt.)

Vad skulle jag göra av mitt liv? Tja, det var inte så, att jag nu sammankallade alla kompisar och förkunnade som en stor proklamation att jag nu skulle börja läsa teologi; jag gjorde det trevande och liksom på prov, alltid färdig att ge det på båten.
Jag ville dock hålla mig nära Bibeln, och så bestämde jag mig för att börja med att lära mig Bibelhebreiska och gjorde det också, på plattformen vid Alviks tunnelbanestation där spårvagnen från Nockeby kommer in. Jag hade en lite udda biljettförsäljningstjänst vid SL den sommaren; jobbade mellan 20:30 och 02:30 och stördes bara var 20.e minut eller så; mer sällan ju längre kvällen löd, av passagerare som passerade mellan spårväg och tunnelbana. Perfekt för att lära sig Bibelhebreiska, alltså, men alltid villig att misslyckas för det vore ju en väg ut, ett bevis att detta inte var min väg.

Men det hände alltså inte: under åren mellan 76 och 83 fullbordade jag min Teol.kand., med Gamla testamentet som huvudämne och Kyrkohistoria som biämne; breddade den med ytterligare två år av studier i Nya testamentet och Systematisk teologi (läste upp till 3 betyg eller D-nivån i bägge); gjorde doktorandkursen i Gamla testamentet färdig och hann vistas ett halvår i Jerusalem där jag studerade Judaistik, plus en lång sommar i England med studier i lingvistik. Hela tiden var jag beredd på att 'lägga av'; ingen gång bad jag till Gud om att klara tentamina. Tvärt om påminde jag Gud om att jag skulle ta misslyckanden som tecken på att sluta med universitetsteologi, drog mitt strå till stacken genom att alltid sluta studera några dagar innan proven, plus att alltid göra något trevligt kvällen innan. Till ingen nytta, alltså.
Varför jag var så motsträvig? Jag trodde inte på den historisk-kritiska metoden, av såväl intellektuella skäl som av trosskäl, och kunde inte se hur det skulle bli till nytta för någon att jag läste allt detta. Nåväl, jag höll mig nära Bibelordet på grundspråken, och kände mig ofta som en gruvarbetare nere bland mörka gångar och som bland tonvis av slagg nu och då hittade en diamant, men tyckte ändå att det var grymt av Gud att på detta sätt ödsla bort ett människoliv. Jag tog ett par bön- och fasteperioder varje år för att pröva min situation, men kom varje gång fram till att det inte fanns någon annan väg för mig än denna - om jag vill gå Guds väg.
Hur kan man veta det, förresten? Alla som vill vara överlåtna åt Gud och Hans vilja, och som ber om Andens ledning vet vad jag talar om: det handlar om en övertygande stark inre visshet.

Jag skriver detta 2015, alltså nästan 40 år efter 1976 då ordet från Filipperbrevet kom till mig, och kan konstatera att jag förblivit i den kallelsen: att läsa, studera och forska inom teologi med tonvikt på Bibelordet.
Och, så småningom: att undervisa, men mer därom senare.

.

Min berättelse