Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Vad var Maranata?


När jag kom hem från USA visste jag ingenting om den kristna geografin. Jag hade blivit konfirmerad som alla andra, visserligen, men det hade gått mig spårlöst förbi. Jag hade mest tyckt att de obligatoriska gudstjänstbesöken var tråkiga, om jag inte rent ut suttit och svurit över prästens tomma haranger.
En kille, Leif Östborg, hade året innan jag for till USA varit en brylcrème-kammad elevkårsrepresentant i club-blazer. Nu hade han Beatles-frisyr, gick klädd i duffel eller parkas, och umgicks med 'moddsen' i Stadsparken. Jag såg det som Jesus-liknande i rörelsen nedåt, och blev intresserad. Leif var verksam i Badelunda församling i Västerås, rätt nära där vi då bodde på Norra Malmaberg. Jag blev verksam i Kyrkans Ungdom och på ungdomsgården, där man varje kväll avslutade med Completorium, dvs växelläsning ur Tidegärden. Det var alltid så onaturligt fromt och tillknäppt vördnadsfullt efter glammet på ungdomsgården. Jag kände det som att jag höll på att kvävas.

Så, efter ett halvår, nyåret 1967, började jag gå omkring till olika frikyrkor i Västerås: EFS, Baptist, Metodist, Pingst, Frälsningsarmén; kanske någon fler. Det var bra, men 'sade aldrig klick'. Så en kväll gick jag, fördomslös som alltid, till Folkets Hus på Maranata-möte. Här var det liv! Här jamsade och skojade mötesledaren inte med ungdomarna i kören som i Pingstkyrkan; här möttes jag inte av samma reservation efteråt som i EFS-kapellet; här var det hängivenhet och utmaning och överlåtelse som gällde! Jag gick fram till förbön - och blev gripen. Var det av Guds Ande? Jag tror det.

Vad var då Maranata? Ordet är arameiskt (man talade arameiska i Israel på Jesu tid) och finns i Bibelns Nya testament, som annars är skrivet på grekiska: "Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta." 1 Kor 16:22 (B2K) Orden betyder 'Herren kommer' eller 'Du vår Herre, kom!', och syftar på Jesu Kristi återkomst från himlen, enligt löftet vid Hans himmelsfärd.
Teologin skulle jag så här i efterhand vilja beskriva som den femte överväxel som Maranata-evangelisten i Västerås hade på sin Volvo P1800 ('Helgonet-bilen'); men utan växlarna ett till fyra, dvs ingen grundläggade undervisning om Guds människoblivande och Treenigheten, om försoningen på Golgata och dess olika aspekter. Det kanske inte var så nödvändigt, för de allra flesta som var med i Maranata kom från Pingströrelsen eller andra frikyrkor, där då man hade fått stabil och grundläggande undervisning om tron.
Men för oss ungdomar som kom utifrån och som lärt känna kristendomen i tvingad form i skolundervisningen som något dött och tråkigt blev Maranata mer som en efterlängtad möjlighet till revansch och ungdomlig opposition. I den åldern har ju för övrigt alla gamla fel; dessutom var '68 i antågande, då allt ändå skulle ifrågasättas.
Maranatas överväxelsteologi handlade mest om att återvända till "den första kärleken" Joh Upp 2:4 (ofta tolkat som känslorna vid frälsningstillfället: "vill du känna dig som nyfrälst igen?") och om "Midnattsropet" (f.ö. namnet på rörelsens tidning) enligt Matt 25:6: "Vid midnattstid ljöd ett anskri: 'Se, brudgummen kommer, gån ut och möten honom'" (SvKB 1917, som lästes på den tiden). Midnattsropet ansågs för övrigt implicit vara just Maranata-rörelsen och dess budskap. Detta med att 'gå ut' tolkades för övrigt, kyrkopolitiskt manipulativt, i anslutning till Hebr 13: 13 "Låtom oss alltså gå 'utanför lägret' och bära hans smälek," som att det handlade om att lämna pingstförsamlingarnas (den närmaste konkurrenten) medlemsmatriklar och ansluta sig till 'brudeskaran' = 'Maranata-folket'.
Låter det kritiskt? Det är menat så också.

Men fanns inte Gud bland de människor som där hängivet sökte Honom? Det tror jag absolut. Som betraktad som 'up-and-coming' fick jag strax tillfälle att själv döpa, och har ett kort där jag, själv hängiven, döper en intentivt gudslängtande Sten-Owe Glennemo, som blivit frälst från ett liv i dryckenskap och kriminalitet, så ung han var. Sedemera har t.ex. han i decennier verkat som ledare inom LP-stiftelsen och som pingstpastor, så nog skedde det genuina under, alltid.
Men just Sten-Owe är ett exempel på sådana det gick bra för: de lämnade alla en redan i slutet av 60-talet i fraktioner och stridigheter sönderfallande Maranata-rörelse. Några, de väckelse-inriktade, höll på Erik-Gunnar Eriksson och Donald Bergagård, andra bildade församlingar som Evangelii-församlingen i Stockholm eller gick helt sonika 'tillbaka' till de oftast Pingst- eller även Örebromissionsförsamlingar de kommit ifrån eller hade släkt inom, medan andra fastnade ännu några år i den delen, som tillhörde Arne Imsen. Imsen fascinerade mig och många andra ungdomar, för han var intelligent och ideologisk, relevant och radikal; han uppehöll på något sätt en vision om något mer.
Redan senhösten 1968 drog jag mig dock undan: sammanhanget kändes intuitivt inte bra helt enkelt; men hade ingenstans att ta vägen och pendlade fram och åter; sökte fäste i olika kristna sammanhang. En vårnatt 1974 kom det slutligen till en konfrontation mellan honom och mig: när jag sagt honom rakt i ansiktet: "Du är en bluff, Arne Imsen," och gått därifrån och hållit mig därifrån. Trots att jag fortfarande inte visste vad jag skulle göra av mig, var Maranata definitivt passé för mig.

Hade jag någon nytta av de intensiva åren 67-68? Jag, liksom många andra, lät gudslängtan gå före alla andra hänsyn, och fick också möta Gud. Det var inte Maranatas förtjänst (och Maranata var inte ens då det enda sammanhang där jag vistades), utan att Gud möter alla, varhelst de är, där det finns en längtan. Så är det förstås fortfarande.
Olov Hartman på Sigtunastiftelsen lär på den tiden ha sagt, att problemet med Maranata var andefattigdomen inom Svenska Kyrkan. Allt måste bedömas utifrån sin tid och sina förutsättningar.

Min berättelse