Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

Min berättelse



Var jag frälst innan?


Människor som är nya i ett kristet sammanhang har förstås svårigheter att passa in.
Jag hade mina svårigheter, och jag skulle tro att de var något ovanliga, för de var av praktisk teologisk natur.
Det hade alls inget med Gud att göra, Hans existens eller något i förkunnelsen om Jesus, utan kan nog restlöst sammanfattas i frågan:
"Var jag frälst innan jag kom till Filadelfia?"

Den intrigbenägne kanske nu 'lägger ihop ett och annat' och ser ett mönster: Maranatarörelsen hade låg 'paria'-status i kristna sammanhang, och jag hade dessutom varit gift och var skild. Var det inte ett bekvämt sätt att få en 'nystart'? Att hävda att jag aldrig varit 'en riktig kristen' tidigare, skulle inte det ge mig en typ av nystart; nu var jag ju även ordentligt döpt i Filadelfia i Stockholm, fanns något mer respektabelt i frikyrkosammanhang? I frikyrkosammanhang, förresten: det fanns nog då (1975 och åren framåt) fortfarande en viss exklusivitet inom pingströrelsen: man var något 'speciellt' fortfarande; hur det var med andra kristna kunde man inte säkert veta (eller som en äldre bibellärare uttryckte saken flera år senare: "man kan inte utesluta att de är frälsta").

Ovanstående är fula tankar, men jag tänkte dem om mig själv redan då, som ett ifrågasättande av mina egna tankegångar och motiv.
Talade jag inte med någon pastor om saken?
Det var inte så lätt gjort i "norra Europas största frikyrkoförsamling med 7.000 medlemmar" (vilket t.ex. tidningen Dagen regelmässigt framhöll). Nu rörde jag mig i hängivna cirklar nära pastorerna (var med på 12-bönen i 500-salen så gott som varje dag när jag studerade och kunde disponera min tid, och deltog för övrigt i möten så gott som varenda kväll i Filadelfiakyrkan). Jag hade också tillfälle att en gång 'vittna' i ett söndagskvällsmöte, vilket nog satte sina spår, och profeterade en annan söndagskväll på ett sätt som nog satte ännu större spår. Så på ett sätt blev jag igenkänd.
Men det fanns något annat, subtilare, och viktigare, och det handlade om själva atmosfären av tro och 'att inte tvivla på sin frälsning'. Nu gjorde jag ju inte det, tvivlade på min frälsning alltså, men själva ingrediensen 'tvivel' fanns förstås där redan i den fråga som sysselsatte mitt inre: "Var jag frälst innan jag kom till Filadelfia?"
Jag tror jag i alla fall lyckades formulera och framföra frågan indirekt till församlingens föreståndare, och den var i formen: "Kan man vara frälst utan att ha en medveten tro på Kristi försoning?" Den frågan finns ju förstås många bottnar på (spädbarn och förståndhandikappade anses, med rätta, av de flesta som innefattade i försoningen), men det var inte bottnarna det gällde nu, utan min egen högst medvetna fråga. Och det är klart, att framställd på det sättet bör nog svaret, det inser jag själv så här långt senare, bli "Nej." Och så löd också pastorns svar, typiskt nog inte direkt till mig, utan som en del av en predikan. Kanske var det även ett sätt att svara utan att ändå ha svarat.

Och så blev nog min förståelse, även om aldrig riktigt lagt till vila, utan hela tiden något tillkämpad: att alla mina erfarenheter (för vad är upplevelser i ljuset av vad som är sant!?, så tänkte jag) var ett spjärnande mot udden av Kristi rättfärdighet i stället för min egen, i form av försakelser och radikalitet.
Tanken var inte ny: jag hade hösten 1974 besökt 'Hannagården', Ylva och Georg Eggehorns ombyggda kapell ute i Sorunda, tillsammans med dåvarande förre direktorn för Stockholms Teologiska Institut, Gösta Hök. Ylva kom och hälsade på mig som på ett uppenbarligen nytt ansikte, och i mötet med henne och den förtätade poetiska atmosfär som omgav henne 'fick' jag själv en bild av min situation. Ylva sa: "Hej, du sitter verkligen och känner på atmosfären, eller hur?," och jag svarade: "jag känner mig som Paulus som blivit bländad och som behöver någon som leder mig in i staden." Det där var nog lite för mycket även för en poet, så hon lämnade mig med en undrande min, minns jag.
Men själv sade den bilden mig något, liksom Paulus fråga till lärjungarna, i Apg 19, vilket dop de döpts med. Och jag tänkte att Maranatadopet var en sorts väckelsedop, men att (som jag beskrivit Maranatarörelsen tidigare) förkunnelsen och undervisningen om rättfärdighet genom tro inte var särskilt framträdande.
Tankarna på att jag kanske ändå hade varit frälst innan jag kom till Filadelfia ville aldrig riktigt gå bort, men jag gjorde mitt bästa för att får bort dem eller åtminstone undertrycka dem, alltså av teologiskt legitima skäl, ja, så upplevde jag det själv.
Och för att vara riktigt sann och inte beskriva mig själv i alltför negativ dager: dessa funderingar fanns inom ett sammanhang hos mig själv av Gudsfruktan; att man kan lura människor (även sig själv) men aldrig Gud. Så jag brottades själv i stor uppriktighet, så långt jag förstod, eller då förmådde förstå, kanske man bör tillägga.

Alla sammanhang har också sina kulturer och koder. Lyckligast är förstås den som inte är känslig för sådant, utan bara 'ångar på', okänslig och lyckligt ovetande. Nu var jag inte sådan, och Filadelfia (på den tiden) var en FIN församling. Pionjärernas barn och barnbarn, framträdande före detta pastorers barn och ättlignar; missionärer; de som som på något sätt stod Kungahuset nära; framgångsrika män och kvinnor inom stat eller näringsliv; mediapersonligheter; musikerkändisar eller kompisar till megastjärnor; beslutsfattare inom alla Pingströrelsens gemensamma företag och aktiviteter: det drällde av sådana i Filadelfia Stockholm på 1970-talet (och förstås senare).
Jag anar att miljön som sådan inte uppmuntrade till djupare självrannsakan; LP-bröderna som slog an väckelsetoner i 'Fillan' på söndagskvällarna var undantagna; att ha varit alkoholist var accepterat och vedertaget och skriptet för vittnesbördet fanns färdigt (särskilt som broder Erik Edin intervjuade med ledande frågor); jag tror detta var en pysventil som 'Det Fina Filadelfia' behövde som bekräftelse för att känna att man accepterade även dem för vilka 'det gått sönder' som det hette.

Men teologin hängde inte med. Teologi, förresten?
Var detta inte mer en fråga om självkännedom, om psykologi; praktisk teologi möjligen, om nu själavård skulle ha platsat inom den kategorin.

Min berättelse