Grammatik och Helig Ande

I varje språk finns det händelse- eller tillståndsord som till exempel 'falla', 'springa', 'älska', vara glad'. Alla som kommer ihåg sin grammatik vet att de kallas verb. Det är en ordklass. Samma händelse- eller tillståndsord fungerar som predikat i satser och meningar. Predikat är en satsdel.
Alla med så långt?

Grammatik avskys av somliga, men älskas av andra. Varför? Det beror ofta på av vem man lärt det; hur ens lärare var. Grammatik kan användas som ett spetsigt och fisförnämt stickverktyg: att ta kål på all språklig skaparlusta och alla helhjärtade kommunikationsförsök med. Men grammatik kan också vara som musik eller poesi; ett språk i sig: ett elegant sätt att beskriva hur verkliga språk fungerar, ett mätinstrument på mångfalden i Guds skapelse. (Babels torn? Förall del, men inte värre än övriga skapelsen, som trots lagd under förgängelsen, dock vittnar om Guds härlighet).

Verb kan användas för att uttrycka tid i förhållande till den talandes eller skrivandes nu (eller någon annan referenspunkt): 'Jag föll under Guds kraft igår'. 'Jag tänker alltid på Sion'. 'Jag kommer att ha blivit glad i morgon'.
Verben sägs här uttrycka olika tempus (latinsk plural/flertalsform: tempora), dvs tidsformer.
För oss som vuxit upp i Västeuropa och kan några av de germanska eller romanska språken kan detta med verbens tempora synas vara 'naturligt' och därför självklart. Men vi behöver bara gå lite österut, till de slaviska språken för att stöta på ett centralt begrepp (som vi inte har brukat lära oss vare sig i grundskola, gymnasium eller universitet): aspekt. Nu skall detta inte handla om Ryska, utan om bibelöversättning och detta med aspekt finns i såväl nytestamentlig grekiska som gammaltestamentlig hebreiska.

I bibelhebreiskan (inte i modern hebreiska, som är helt annorlunda i detta avseende) är aspekt verbets grundläggande dimension. (Några menar att det är så även i NT-grekiska; det beror på vilken grammatik man läser.)
Vad är då aspekt? Det handlar om det betraktelsesätt på en händelse eller ett tillstånd, som den talande eller skrivande väljer.
Hebreiskan har huvudsakligen två: perfektiv och imperfektiv. Det förra beskriver verbhandlingen som något helt, med början och slut, oberoende av hur lång eller liten tid det tar: 'VAD som sker'. Det senare betraktar skeendet som något pågående, ofta utan slutpunkt: 'HUR något sker'.

Det märkliga med profetian i Joel 2:28-29 om andeutgjutelsen är, att verbformerna förekommer i den senare aspekten, imperfektiv. Hur ger man uttryck åt detta på svenska? Kanske på följande sätt i en översättning som dock inte är en parafras (för att uttrycka verbaspekten, som ligger inbyggd i hebreiskans verbformer, måste svenskan ta till omskrivningar):

Det skall ske därefter,
att jag skall vara i färd med att utgjuta min Ande
över allt svagt männskligt:
Era söner och döttrar skall hålla på att profetera,
och era gamla män drömma;
era unga män se syner.
Även över dem som är tjänare och tjänarinnor
skall jag i de dagarna oupphörligt utgjuta min Ande.

Det behöver inte bli med oss som med de sjuttio äldste under Moses tid, om vilka det heter i 4 Mos 11:25: Då nu Anden föll på dem, började de profetera, vilket de sedan inte mer gjorde. I vår tid ger Gud Anden utan mått eller med uppehåll, men väl ständigt och jämt.
Vi kan därför aldrig 'äga' Anden, men kan alltid 'få' Honom, om vi står i en rätt relation till Fadern och Sonen som ger, enligt det profetiska ordet.
Det borgar grammatiken för.

Bibelöversättningsartiklar