All posts by admin

Vad är att läsa bokstavligt? ( 2)

I den förra bloggposten i detta ämne om bokstavstro (2022-11-23) tog jag upp en aspekt. Här kommer en annan, men med samma rätt oförargliga exempel: “Kalle springer”. Vi är överens — även de som inte tycker man skall läsa bokstavligt; inte gillar bokstavstro — att alla bokstäverna i exemplet är viktiga — för det var inte så de menade när de säger att man inte skall läsa bokstavligt, utan att förstås alla bokstäver är viktiga. (“Kalle springer” är inte detsamma som “Kall ring”.) Bra utgångsläge!

Vi går nu vidare: vad betyder satsen “Kalle springer”?
Dum fråga? Är det inte självklart!
Faktiskt inte, och det handlar om språkets funktion, dvs språkets förmåga att kommunicera. Och hur språket kommunicerar beror på i vilket sammanhang ett uttryck finns.

Tag följande exempel: “Vi är på plats från Radio Stockholm och sänder direkt från Lidingöloppet. Mycket folk som tittar på och god stämning ute i spåret. Vi står här just vid Karins backe efter 28 kilometer, och här märks det att många börjar krokna, och knegar sig sakta uppför. Men Kalle springer med fjäderlätta steg.”
Här har språket en tydlig referens till något utomspråkligt, extralingvistiskt. Det denoterar (dvs hänvisar till; en semantisk term, som har med ords och språks betydelse att göra). Den verklighet reporterns ord refererar till är samma verklighet som de svenska radiolyssnarnas, och som går att specificera med årtal, månad, dag och klockslag. Kalle springer (alltså, medan många andra bara orkar gå). Här tror jag ingen som inte vill vi skall läsa bokstavligt – eller i det här fallet, lyssna bokstavligt – har några invändningar mot vad uttrycket betyder: Klart som korvspad: nån som heter Kalle rör sig framåt där båda fötterna samtidigt inte rör vid marken (till skillnad från tävlings-gång, där åtminstone en fot måste ha kontakt med underlaget), eller helt enkelt: Kalle springer.

Men tag följande exempel istället: “Sylvia sträckte ut sig på divanen. Haschröken vilade tung över rummet och stearinljusen sände ett dimmigt ljus här och var i rummet, och stearinbäckar nedför vinflaskorna de var nedstuckna i. Anoushka Shankars sitar löd dämpat från högtalare någonstans. Elefanternas steg hörs ljudlöst, och tigrarna klampar fram. Alla apor står som stoder, men Kalle springer. Sylvias ögon var slutna, munnen log lyckligt och handens grepp om vinglaset slappnade sakta…”
Vad betyder “Kalle springer” här? Av sammanhanget framgår, att bilden eller händelseförloppet är en dröm, eller kanske en hallucination. Orden här har ingen referens till verkligheten utanför språket, de denoterar inte något i den verklighet som läsaren – eller lyssnaren – till dessa rader befinner sig i. Bokstavligt är det så i Sylvias halvt omedvetna, kanske omtöcknade, föreställningsvärld att “Kalle springer”, men han gör inte det egentligen — och det torde såväl “bokstavstroende som icke-bokstavstroende” hålla med om.

Så: skillnaden mellan dessa texter handlar inte om bokstavligt eller inte bokstavligt utan om det sammanhang ett uttryck är inbäddat i, eller med andra ord om textens genre (texttyp): i det ena fallet ett sportreferat rakt igenom, i det andra en berättelse, som växlar ned till en inlevelsefull beskrivning av en hallucinatorisk dröm, innan den växlar upp till verklighetsrelaterad berättelse igen.
— Fast det är inte hela sanningen: Medan den första texten är ett direktsänt referat, en rapport medan händelser i en gemensam verklighet utspelar sig, är den andra en berättelse i förfluten tid, och vi vet inte om den är fiktiv (“påhittad”, dvs skönlitteratur). Antagligen är den det, på grund av den sömlösa (alltså inte sömnlösa ;-)) övergången till drömmens närvarande tid, men den behöver inte vara det; det kan också vara ett berättargrepp för att levandegöra Sylvias upplevelse.

Dessa texter har alltså olika förhållande till verkligheten, olika historicitet.
Om vi nu tar med oss dessa insikter till läsningen av en text i Skriften (Bibeln), t.ex. Lukas evangeliums första kapitel, så finner vi där ett brett anslag, ett definitivt anspråk:

Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss,
så som det har berättats för oss
av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare.
Sedan jag noga efterforskat allt från början
har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning
för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta
hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Luk 1:1-4

När därför Lukas, (“vår älskade Lukas, läkaren” – Paulus i Kol 4:14) fortsätter sin berättelse, har han noga undersökt och intervjuat, särskilt Jesus mamma Maria, hon som “bevarade och begrundade” i sitt hjärta allt som hänt (Luk 2:19), och som följd av det gör anspråk på att berätta historia, om sådant som hänt i verkligheten, utanför språket:

Då sade ängeln till henne: “Var inte rädd, Maria!
Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus…
… Då sade Maria till ängeln: “Hur ska detta ske?

Jag har ju inte haft någon man.”
Ängeln svarade henne: “Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.
Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son. Luke 1:30-31, 34-35

— Men vad har nu detta med “att läsa bokstavligt” och “bokstavstro” att göra? Det finns väl ingen människa som skulle koppla dessa versar till ett resonemang om bokstavstro/att läsa bokstavligt!
— Jodå. Detta var förra ärkebiskopens paradgren: att man inte fick ta detta med jungfrufödseln “bokstavligt”.
— Men det är ju upprörande! Varför sa hon då inte det direkt och rent ut, att hon trodde det var en myt, dvs en berättelse i en genre som inte har något med verkligheten att göra?
— Antagligen därför att alltför många troende då skulle “slagit bakut”: att det viktigaste om Gud skulle vara myter, dvs något ohistoriskt, alltså något som inte hänt. Mycket enklare att köra med “inte-läsa-bokstavligt”-tricket: det går hem i alla sammanhang!
— Men hur kunde hon komma undan med denna undanglidning, detta försåtliga sätt att underminera tron (1 Joh 4:1 ff)?
— Hon var en de kristna tidningarnas, särskilt Dagen, “gullflicka” (jft “gullgosse”), som skulle omhuldas och på allt sätt skyddas från sakliga ifrågasättanden.

SENS MORAL: Anklaga inte någon för “att läsa bokstavligt” innan du vet vad du talar om; innan du vet vad du menar.
Du kan annars få mer än vad du egentligen önskar och vill ha.

Tar det aldrig slut?

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom:
“Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar.
Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria” (Joh 8:31-32).

Vi kan sätta in oss själva istället för “judar”. Jesu ord gäller lika mycket för oss.
De gjorde anspråk på att vara Abrahams barn; vi gör anspråk på att vara med i en kristen församling; Jesus är inte imponerad, han ser det annorlunda:
“Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav” (John 8:34).

Sanningen är inte något vi kan “ha”, bara därför att vi är troende.
Det handlar om att förbli i Hans Ord. Sanningen måste “ha” oss.
Sanning är inte något teoretiskt. Sanning är något man vandrar i, lever.
Med andra ord: Vi blir aldrig färdiga.

Om vi förblir i Jesu ord kommer vi att lära känna Sanningen, och denna skall göra oss Fria.
Så när blir vi “fria”, från “synden som snärjer oss så hårt (Hebr 12:1)?

Bister verklighet: aldrig här på jorden.

Ändå står Jesu ord och löfte fast: “Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria” (Joh 8:36).
Nej, det tar aldrig slut, vårt beroende av Jesus, och av den Ande han sänt oss till hjälp.

Därför finns det grund för förmaningen:
“Låt oss då lägga bort allt som tynger
och särskilt synden som snärjer oss så hårt,
och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss” (Hebr 12:1, 2).

Nej, beroendet tar aldrig slut, inte ens i himlen, för det blir tack vare Jesus och på hans meriter vi kommer att vara där.

Ett möjligt kommande Nyårslöfte:
Jag vill bli kvar i Jesu Ord, i Skriften, genom att läsa det ofta, studera det och begrunda det.
Jag vill att den helige Ande rannsakar mig och uppenbarar vad av bråte jag har kvar i mitt liv,
så att jag kan bli friare, och tjäna Jesus bättre.
Jag vill med Andens hjälp vara en lärjunge till Jesus, och förbli det.

Utanför Håskär – en undersökande självbiografi

Skyddsomslaget, bild på provboken

Inom kort kommer min “undersökande självbiografi” Utanför Håskär att publiceras.

Vad handlar den om? Skyddsomslagets baksida ger en god sammanfattning:

Skyddsomslagets baksida på provboken från tryckeriet.

Som en service för dem som är intresserade ger jag här i förväg information och möjlighet att teckna sig för att reservera ett exemplar (upplagan kommer inte att vara obegränsad).

Boken är på 292 sidor, måtten (b/l/h) är 155x232x29 mm. Vikt 680 g. Trådbunden med hårda pärmar och skyddsomslag. Bildsektion om 20 sidor med 53 bilder på blankt papper.
Utgiven på Discursia Förlag AB, www.discursia.se (ännu inte inlagd på förlagets hemsida)

Priset är 250 kr (rabatterat pris, inkl moms, exkl porto). Boken kommer att finnas köpbar på Bokus och beställbar från alla bokhandlare.

Just nu läser jag sista korrektur av en provbok innan tryck. Beräknad leverans från tryckeriet är januari 2023, troligen i den senare delen av månaden.

Hur tecknar man sig för ett exemplar av boken?
– Skicka ett mail till: bok@discursia.se
Ange noggrannt namn och leveransadress.
Det är allt som behövs! (Ange om signering önskas.)

Betala inget nu, faktura med betalningsanvisning kommer att medläggas i samband med att boken skickas.

Provboken: omslagets pärm och rygg

Till sist en liten julbetraktelse:

Jag har aldrig gillat julgranar. Men i år har min kära hustru klätt den på ett sätt som vunnit mitt starka gillande: endast halmprydnader (som påminner om Guds Son i krubban i Bethlehem, Luk 2:7, dvs människoblivandet, inkarnationen), endast röda kulor (som påminner om syftet med kommandet till jorden: försoningen och Jesu blod som tar bort all synd, Joh 1:29. Och så ljus (som lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det, Joh 1:5). Det lyser i hela världen, symboliserat av granens stickiga grönska.
Det blir en fin Jul i år! God Jul!

Vad är att läsa bokstavligt?

Anklagelsen för bokstavstrohet, eller att läsa bokstavligt förekommer i de flesta teologiska sammanhang. När förra ärkebiskopen ifrågasattes för att hon förnekade jungfrufödseln (dvs inkarnationen, att Jesus är Gud och människa samtidigt och utan sammanblandning) anklagade hon dem som ifrågasatte hennes lämplighet för att läsa bokstavligt. Samma anklagelse återkommer nu med full kraft gentemot dem som hävdar att vad Skriften säger om utlevd homosexualitet är sant, “att det inte skall läsas bokstavligt”. Vad skall man säga härom?

Vi får ta ett steg tillbaka först, och reda ut vad kommunikation över huvud taget är. Man kan kommunicera på många olika sätt, bland annat med ord. Primärt kommunicerar människan genom tal, alltså med ljud. Endast sekundärt sker kommunikation genom skrift, alltså tal som representeras av tecken på något medium som lertavlor, djurhudar, papper eller på digitala skärmar.

De här tecknen kan vara av många slag: sumerer, babylonier, assyrier, hettiter m.fl. folk använde kilskrift (kilformade kombinationer av avtryck i lera som representerade bilder, ord, stavelser och ljud), egyptierna hieroglyfer, (c:a 800 tecken som representerade ord, stavelser och bilder om ting eller händelser). Bägge dessa skrivsystem var i bruk så tidigt som 3000 f.Kr, 1000 år innan Abraham, och finns belagda i tiotusentals av arkeologer framgrävda dokument. Människan hade redan tidigt ett bohov av att “sätta på pränt”, att kommunicera på mer bestående sätt än att bara säga saker i luften, särskilt sådant som var viktigt.

Fenicierna (ett sjöfarar- och handelsfolk med bas i nuvarnde Libanon) tillskrivs äran av att ha introducerat alfabetet, dvs ett radikalt annorlunda sätt att representera ljud: varje bokstav tilldelades ett visst ljudvärde, och när dessa kombinerades blev det ord. (Tänk på hur vi lärde oss läsa: vi skulle inte säga bokstävernas namn, utan “ljuda”, alltså “mmm” och inte “em” för bokstaven M. Så kunde vi ljuda oss fram till “mor”. Det hade inte gått om man sagt “emor”). Här ser vi hur talet är primärt även för alfabetets kommunicerande funktion.

Den minsta betydelsebärande enheten i språk kallas morfem. “Spring” är ett lexikalt morfem, och “-er” är ett grammatiskt morfem (presensform). Kombinerar man dem får man “springer”. Sätter man ett namn, “Kalle” får man inte bara en fras utan en hel sats: “Kalle springer”, det vi kallar en mening därför att det finns punkt i slutet. Den som säger “Kalle springer” (skulle vara korrektare att representera detta med fonetiskt ljudskrift – en internationell teckenuppsättning som kan representera alla möjliga ljud i alla mänskliga språk – men vi lämnar det för ögonblicket), eller skriver detta, kommunicerar något. Orden, vare sig i talad skepnad eller i skriven form, står för en mening som den som talar/skriver vill förmedla, dvs kommunicera till andra.

Såväl tal som skrift är “tecken” som är arbiträra (“godtyckliga”), dvs teoretiskt skulle man kunna uttrycka “att det finns en viss manlig individ som rör sig framåt snabbare än genom att gå” på hundratals andra tänkbara sätt, men nu finns det en hävdvunnen outtalad överenskommelse bland svenskaspråk-talare att just detta uttryck “Kalle springer” betyder något rätt avgränsat och fixerat. På samma sätt med svenskaspråk-skrivare. Det finns normer vi måste hålla oss inom om vi skall kommunisera, dvs få andra att uppfatta och förstå vad vi vill säga eller skriva.

Vi skulle ha kunnat använda oss av kilskrift eller hieroglyfer eller av något av de bokstavstecken som finns för världens olika språk, för att ungefärligt uttrycka samma sak. Men nu är svenskan ett indo-europeiskt, germanskt språk som av tradition skrivs med det latinska alfabetet, som någotsånär fungerar bra för svenskan (även om vi egentligen borde ha särskilda bokstäver för sje- och tje-ljuden). Det är bara att förhålla sig till detta om man skall kunna kommunicera.

Så, om man nu inte läser “Kalle springer” bokstavligt, vad blir det då? Låt oss pröva att plocka bort bokstäver, att inte läsa bokstavligt!: “Kall ring” betyder inte samma sak (kanske en ouppvärmd boxningsring), “Kal ring” ytterligare något annat (kanske ett ringformigt kalhygge i skogen), och “Kalla spring” (med utropstecken efter) att kanske en viss längdåkerska skall lägga laggarna (skidorna) på hyllan och springa i stället, osv.

Nu kanske någon invänder och säger: “Men det är inte så de menar som säger att man inte skall läsa bokstavligt”. Så bra! Då har vi kommit någonstans, en början: när någon säger att man inte skall läsa bokstavligt, så menar man det bokstavligt (!).

Vad kan då avses? Fortsättning följer.

Bibelsyn och bibeltolkning är inte samma sak


Ibland betyder ett begrepp inom teologin något annat än vad det ser ut att göra: “Pre-millennianism” handlar inte om tusenårs (millennium)-riket, utan om Kristi återkomst (i detta fall att den skall föregå riket); “post-tribulationalism” handlar inte om vedermödan (Eng. tribulation), utan om när församlingen skall uppryckas (i detta fall efter vedermödans slut).
Av begreppet “bibelsyn” kan man få intrycket att det handlar om synen på Bibeln – och här bedyrar de flesta evangelikalt kristna att de har en “hög” bibelsyn – men det gör inte det. Det handlar istället om världsbild, eller verklighetsuppfattning, närmare bestämt hur denna påverkar hur man ser på Skriften.

“Hermeneutik” brukar ibland översättas som bibeltolkning, och specificeras som den relevans som Bibelns texter har för nutidens människor, trots att t.ex. de gammaltestamentliga profeterna oftast riktade sitt omvändelsebudskap direkt till sin samtid, och trots att de nytestamentliga breven oftast är riktade till specifika församlingar eller personer i östra Medelhavsområdet under första århundradet. Detta med relevans, tillämpbarhet, är den snävare definitionen av “hermeneutik”. Oftast kommer den in i bilden när “exegetiken” gjort sitt jobb (genom lingvistiska, literära, historiska, kulturella, ekonomiska osv, bedömningar av texten sökt utröna hur denna sannolikt uppfattades av de tänkta mottagarna).

Men det finns en annan betydelse av “hermeneutik” också, och det handlar om världsbild eller verklighetsuppfattning: hur man tänker sig förhållandet mellan denna och Skriften. Märk orden “-bild” respektive “-uppfattning” kopplade till “världen” respektive “verkligheten”. Världen/verkligheten är inte en produkt av vår fantasi; den finns oberoende av oss. Människor som en gång levat må ha haft vilken verklighetsuppfattning (kanske att den är en dröm eller illusion) som helst; när de är döda fortsätter verkligheten finnas där i alla fall. Men alla människor förhåller sig till denna värld på något sätt. Och hur man förhåller sig till den påverkar hur man ser på Bibeln, ens bibelsyn.

Nu finns det i Skriften en världsbild: att universum är skapat av Gud; att allt i begynnelse var “mycket gott”, men att något fruktansvärt kom in i denna underbara skapade värld och fördärvade den. Inte så att den förgjordes, utan så att den inte fungerar som den borde. Gud älskar fortfarande sin skapade värld (Joh 3:16), men Skriften gör en skarp distinktion mellan världen sådan den nu är, och Guds återlösningssyften med den i och genom Kristi försoning. Det talas i Bibeln om “Adam”, “den gamla människan”, “köttet”, “ögonens begär, köttets begär och högfärd över detta livets goda” med flera uttryck som beteckning för världen. Om man inte har detta klart för sig, och inte accepterar Skriftens tydliga och entydiga vittesbörd om ett sätt att se på världen, får man på köpet en förvanskad “bibelsyn” och den kommer att färga hur man tolkar bibeln, dvs “bibeltolkning”. Bibelsyn och bibeltolkning (i bästa fall en kombination av exegetik och den snävare förståelsen av hermeutik) är alltså inte samma sak.

Beroende på hermeneutisk för-förståelse blir utfallet av bibeltolkningen därefter. Tror man t.ex. inte att Gud skapat världen blir det svårt att tolka Bibeln som att människan har en själ som något distinkt från djuren (för när i evolutionens långa kedja skall apan ha gått från att inte ha en själ till att plötsligt ha det?) Tror man inte att Gud kan göra under, blir israeliternas uttåg ur Egypten en tolkningsmässig omöjlighet – och har resulterat i fantasifulla uppfattningar om hur det under fångenskapen i Babel diktades om hur spridda stammar i Kanaan på något sätt blev monoteistiska, uppfann patriarkerna och fabricerade löftena om landet. Tror man inte att Gud skapade människan komplementärt till man och kvinna som något likvärdigt men distinkt olika, blir det lätt att tolka alla möjliga kombinationer av sexualitet som acceptabla, för accepterar man inte Bibelns grundläggande undervisning om skillnaden manligt/kvinnligt, kommer ens bibeltolkning troligen bli blind för vad Skriften faktiskt säger om hur denna skillnad skall levas ut (sexuellt endast i äktenskapet).

Detta är näraliggande och lätt förståeliga exempel (jämför Herren Jesus samtal med rådsherren Nikodemus: “Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?” John 3:12), men vi människor måste börja där i rätt bibelsyn (omvärlduppfattning) , om vi skall få skriftbaserade förutsättningar för att kunna förstå de större och djupare teologiska ämnena: inkarnationen, treenigheten, försoningen, rättfärdigförklarandet. Utan ankarfäste i de enkla och näraliggande frågorna, blir vi lätt vindarnas och vågornas rov, och driver med i samtidens bibeltolkningstrender.

Importerar man en världsbild som är främmande för Bibeln (man kan sedan säga sig ha hur “hög” bibelsyn som helst) blir alla bibeltolkningar möjliga, men de skorrar falskt. Tag ett musikstycke som skall spelas i vanlig C-dur: sätt en mängd förtecken, halvtonshöjningar eller -sänkningar i partituret, och det låter inte alls som det ska, oberoende hur skicklig pianist (exegetisk bibeltolkare) man än är. Det blir däremmot harmoniskt om man spelar som stycket var tänkt (Guds avsikt med skapelsen, möjliggjort genom Kristi verk) även om det sker i en värld fylld av störande disharmoniskt brus.

Den nya frontlinjen

I hbtq-debatten som just nu rasar, uppenbarar sig en ny frontlinje, mitt i allt luddigt tal om att man bekänner sig till heteronormen och inte kommer att just viga samkönade och ändå bejakar utlevd homosexualitet i Församlingen. Frontlinjen handlar om tolerans som ny definition av vad kärlek är.

En obetydlig (Matt 5:19) person, Niklas Piensoho, är föreståndare för vad som en gång var norra Europas största pingstförsamling. I en äldre generation troendes sinnen är föreståndarskapet i den församlingen fortfarande något stort: där var Lewi Pethrus var pastor, under pingströrelsens glansstid. Medialt sett lever detta kvar. Även en obetydlig person kan genom den position han/hon har få ett större inflytande än vad som annars vore motiverat, något jag tror de som förespråkar utlevd homosexualitet för frälsta i Guds Församling hoppades skulle gynna deras sak när “Filadelfias i Stockholm föreståndare” uttalade sig – en del visste nog vad han skulle komma att säga. Piensoho sände upp testballonger i hbtq-frågan redan för circa tio år sedan, så tendensen var klar. Hans ställningstagande nu borde inte överraska . Men även om det inte gör det, går det att känna stor sorg.
Och förstås, stor upprördhet hos alla dem som inte insett, eller velat tro sina sinnen om vad som skulle komma. Jag tror det finns en yrvakenhet i den församling jag själv tillhörde för 32 år sedan. Vad gör man nu? Kan inte församlingen ta sig samman och sparka Piensoho, så blir det ett greppande efter halmstrån; något skäl för att vara kvar. Och halmstrån finns det gott om:

Dagens debattredaktör och ledarskribent Frida Park anslöt sig till Sarons i Göteborg linje: acceptera “samkönade relationer” (utlevd homosexualitet), med den knorren att det hela handlade om kompromiss och tolerans, Dagen 220429 “Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta”. Hon menade att kyrkornas olika dopsyn skulle vara något jämförbart. Dagens debattpolicy fungerar med detta som riktmärke nu som en myrlejongrop: hur mycket myrorna (hugade debattskribenter) än bemödar sig, så glider allt ändå ned mot botten; ju mer de stretar emot och försöker klättra upp, desto mer rasar sanden, för nedåt skall det.

Därför skall det inte överraska att Dagen publicerar (221109) Magnus Malms kulturessä “Vi godtar inte olikheter – därför hotar hbtq-frågan att splittra kyrkan” strax efter att det börjat stå klart vart Niklas Piensohos onsdagsbibelstudier i Stockholms Filadelfia skulle landa. Malm gör jämförelsen med Paulus hantering av matfrågan och att särbehandla dagar “Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan”, i Romarbrevet kap 12 och 14; gör jämförelsen med kung Salomos visa domslut i 1 Kungaboken 3:16-28, där om inte den rätta modern avstått från att hävda sin rätt, barnet hade klyvts; hänvisar till teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffers Liv i gemenskap och citerar: “Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen”. Starka bilder alla tre, men har de med hbtq-frågan att göra? Bonhoeffer hade en oerhört strikt äktenskapssyn; det är ytterst tveksamt att likställa Paulus “godtag-varandra-attityd” angående mat- och firningsdagar med något Paulus i Romerbrevets 1:a kapitel kraftigt vänder sig emot. Men exemplet med de två prostituerade och det överlevande barnet i 1 Kung 3 då? Här närmar vi oss pudelns kärna i Malms essä: “Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.” Det vill säga: kyrkan är något mer i sig själv än omvända och troende människors gudsrelation med och igenom Jesus. Sakramenten och ämbetsutövningen borgar för detta; sakramentalismen borttar i sig behovet av omvändelse och tro: se på hur Svenska Kyrkan de facto fungerar. Dagen har senaste tiden fler artiklar med samma tendens.

I söndags 221113, predikade EFK’s missionsdirektor Linali Newman i Korskyrkan, Uppsala under en dag med EFK’s internationella mission i fokus. Denna församling har efter en lång debatt landat (utan omröstning, men av teologiska skäl) i att man står fast i en biblisk och hävdvunnen syn på samkönade relationer (utlevt homosexualitet): äktenskapet är för en man och en kvinna. Newman hade nu fräckheten att som gästpredikant (YouTube, från 53:20) i detta sammanhang ge sig in i vad denna lokala församling kommit fram till, av liknande skäl som Frida Park och Magnus Malm ovan. Den nya definitionen på kärlek är tolerans, för då blir det fred.

Vad innebär då tolerans som problemlösningsnyckel för hbtq-problematiken i Guds församlingar ? (Vi lever i ett sekulart, liberalt samhälle, där människor har rätt att leva som de vill; kanske viktigt att framhålla.) Det innebär steget förbi och utöver att acceptera “samkönade relationer” (lurig term – samboskap inkluderas underförstått – för utlevd homosexualitet); det är redan inkluderat hos dem som propagerar för kompromiss och tolerans, vilket nu blir det allt övergripande begreppet. Jag tror inte man behöver vara profet för att förutsäga att detta blir den nya frontlinjen, en linje där alla skuggor är grå och alla linjer lika diffusa: där det finns tolerans, där finns kärlek; den som tolererar är kärleksfull; den som inte kompromissar och tolererar är … (ja, vi får väl se vilka hatblommor som skjuter upp här).

Men: argumentet med tolerans är grundfalskt och alls inte kärleksfullt. Den dag som omvändelsen inte längre förkunnas även för de redan kristna, dvs behovet av förnyelse (omvändelse och förnyelse är språkligt relaterade såväl i grekiskan som hebreiskan), då har man fjärmat sig från vad som är tanken med nåden: “Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12). Nåden i Andens liv måste få konsekvenser: “Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Galatians 5:19-21). Det är förförelse att påstå något annat. Se för övrigt Olof Edsingers genomlysande artikel “Har församlingstukten någon plats i dagens frikyrka?“, SEA 221111.

Om inte Kyrkan/Församlingen är något sakramentellt magiskt där Skriften satts ur spel och om inte någon enskild församlingsförening (t.ex. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) till varje pris är något som man måste tillhöra, då handlar det om att handla utifrån vad man rätt enkelt kan läsa sig till i Bibeln utan vägledning av predikanter, enligt Uppsalapastorn Dan Salomonsson.
Antingen får Piensoho gå, eller får man själv gå. Alternativet blir att uppslukas av toleransens grå dimmor.

Joel Halldorf är ingen exeget

I en artikel I Expressen 12 aug 2022 ”Denna syn på HBTQI skapar trauman” går Joel Halldorf till attack mot två pingstpastorer. Josef Barkenbom kritiseras för att som grund för att betrakta utlevd homosexualitet som synd skall ha sagt ”det står så i Bibeln”. Halldorfs kritik är inriktad på att det finns många texter i Bibeln som av kristna ges annan tolkning än den bokstavliga. Daniel Alm anklagas för att som kommentar till pingströrelsens hållning sagt att ”vi är som vi är”, och ” vi har vår tolkning och andra har sin – ungefär så”.  Halldorf menar att Alm därigenom ”vädjar till allmänhetens tolerans inför mångfald”, men tillägger att det då är ”nödvändigt att minoriteten kan ge goda eller åtminstone begripliga skäl för sin hållning – åtminstone om man vill vara en respekterad del samhället”.

Ett nyckelbegrepp är alltså begreppet ”tolkning”.  Vad är det? Vi har alltså att göra med texter i Skriften från länge sedan och i en kultur olik vår. Hur går man till väga för att förstå dem? Processen kallas för exegetik och innebär att man söker förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna mot bakgrund av sin miljö sannolikt uppfattade det skrivna. Men hur angår det oss? Här kommer en annan process in i bilden, hermeneutik, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa hermeneutisk tolkning på en text innan man gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.

Vad har nu detta med Joel Halldorf och hans Expressenartikel att göra? Joel Halldorf är teologie doktor, har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (Wikipedia).  Han är alltså ingen exeget. Liksom när det gäller medicinen är teologin ett vitt studie- och verksamhetsområde. En specialist inom geriatrik (åldringsvård) är inte kompetent inom hjärnkirurgin; en ortoped inte inom psykiatrin, osv. Samma inom teologin, men här verkar det som att om någon är teologie doktor så är han/hon med automatik specialist på ALLT som har med Gud att göra. Nu diskuterar Halldorf även i Expressenartikeln evangelikala rörelsers förhållande till moderniteten: ”… en del frikyrkor [riskerar] att åter hamna i den sekteristiska position som de befann sig i på 1950-talet.”

Så: Halldorfs position, utifrån vilken han talar är moderniteten självt, dvs vilka trender och strömningar som rör sig i tiden. Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala rörelser, här pingströrelsen.  Han bedömer alltså varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det moderna (i detta fall det postmoderna; jag är medveten om det postmodernas kritik av det moderna men ser det rådande paradigmet som Halldorfs position). Halldorf surfar alltså på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.

Men finns det då ingen fast position hos honom som kristen om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter?  På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör, för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar. Den ortodoxa liturgin har det med den romersk-katolska gemensamma, att sakramenten står som garant för vad Kyrkan är.  Och sakramenten bärs upp av andliga ämbeten, ytterst patriarken eller påvens delegation till biskopar. Så, medan den evangelikala rörelsen är beroende av enskilda människors omvändelse och tro tätt sammanvävt med en förståelse av Skriften, är sakramentalistiska kyrkor i bärande avseenden oberoende av Skriften som sådan: här visar Bibeln istället på Kyrkan som institution och att det är denna man skall tro på. Den förmedlar frälsning genom sakramenten.

Men vänta lite! Hur stämmer detta? Är inte såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna emot utlevd samkönad sexualitet?  Må så vara, men den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar deras liturgiska praxis: man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, t.ex. i frågor som gäller moral eller etik.  Så får man det bästa ur alla världar: sakramentalismens kyrkliga garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det modernas trender.

Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även ha råd att ge: att ”Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk.” Inte nog med det: ” Dessutom behöver tongivande församlingar aktivt söka vägar framåt, genom att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par.” Det vill säga: resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand; slutkommunikén skriven i förväg. Det märkliga är, att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan, eller åtminstone den del av Kristi Kropp som inte varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten, så gott som alltid hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter. Hans logik är svårt att förstå, för vad säger att Församlingen i vår tid inte på liknande sätt kommer att hamna i motsatsförhållande till vad som idag är den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig starka och går att surfa på – på nätet?

Åter till Barkenboms och Alms svar: Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönad sexuella relationer på ett enhetligt sätt.  Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt inget, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste den stå i relation till Herren och hans Ord, vilket Anden bekräftar, för Anden talar inte emot vad den redan ingivit profeterna och apostlarna. Kampen för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v. 3, SvFB15) behöver i varje generation på nytt föras i en direkt relation till Skriften i ett omsorgsfullt rannsakande, inte för att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan på grund av den evangelikalt-karismatiska trons egenart. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14-17).

Jag läser Uppenbarelseboken, 1: genrer

“De fyra apokalyptiska ryttarna”, Upp kap 6.

“Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom” Upp 1:1, på grekiska: Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ … Även med grekiska bokstäver kan man tyda det första ordet: ‘Apokalypsis’, alltså ‘apokalyps’. Vad ger det ordet för associationer? Ändtiden, Harmageddon, katastrofer, och för övrigt något mystiskt och svårförståeligt. Men ordet betyder inte alls detta, utan ‘avhöljande’, ‘ridåundandragning’, ‘avtäckelse’, alltså att något dolt (kalypto) har blivit “av- (apo) dolt”. Eller som det faktiskt heter på svenska (bra översättning!): Uppenbarat. När en sak är “uppenbar” är den synlig, och gör något tydligt. Det är vad Uppenbarelseboken gör.

Ibland har den kallats “Johannes Uppenbarelsebok”, men det är fel, för, som det står i början av den första versen: det är Jesu Kristi uppenbarelse. Liksom i svenskan står detta i genitiv (ägandeform), men vad betyder denna grammatiska form här? En del översättningar tolkar detta som “från Jesus” (NIV), medan en annan närmast som “om, angående” (“of Jesus”, ESV). Vad jag vill åt att Jesus är intimt sammanblandad med denna uppenbarelse. Han finns i den, på fler än ett sätt. Det är inte endast något som kommer att hända i framtiden och som Jesus fick reda på av Fadern. Han är själv inblandad i händelserna, och aspekter av hans person kommer härigenom fram, blir tydliga, uppenbaras.

“Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den.” Upp 1:3 Här har vi ytterligare en genre (uttal: ‘schanger), dvs texttyp i denna bok. Vad är en profetia? Faktiskt inte alls primärt en förutsägelse om framtiden. När profeterna i Gamla testamentet profeterade, så jämförde de sin samtid med vad Gud tidigare uppenbarat, dvs i Torahn (de Fem Moseböckerna). När de såg brist på överensstämmelse framförde, talade de ut, ett budskap, som ofta var ett omvändelsebudskap: Vänd om till vad Gud uppenbarat! Vi märker samma i det som sägs i v. 3: “bevarar det som står skrivet i den” (B2000), vilket betyder mer än minnas, komma ihåg, nämligen: inrättar sina liv efter profetiorna, FB15 har “tar vara på”, för Uppenbarelseboken är en profetisk bok i grundläggande mening.

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien” Upp 1:4. Den tredje textypen vi här möter är brevets. Johannes, på ön Patmos, dryga 6 mil utanför nuvarande Turkiets västkust, skriver till sju konkreta städer i den romerska provinsen Asien, nuvarande västra Turkiet, och till församlingarna där. Tydlig avsändare, tydliga mottagare, tydliga platser, mycket trolig tid: c:a år 95, under kejsar Domitianus, en yngre bror til tidigare kejsaren, Titus, han som kämpade ned det judiska motståndet och förstörde Jerusalem, då han ännu var general (och son till tidigare kejsaren Vespasianus). Tid och rum, alltså.

Men: här blandar sig genrerna, texttyperna, nu träder apokalyptiken som genre betraktad med dess rika språk av symboler och metaforer, in i bilden: Johannes skriver inte ett särskilt brev till var och en av dessa församlingar, utan budskapen till de sju församlingarna skulle skrivas ned i en bokrulle (v.11), och sändas runt till dem alla; alltså kom alla budskap att läsas i alla städerna (ledarna i dessa städer, de sk. ‘asiarkerna’, se Apg 19:31, hade för övrigt årliga konferenser i turordning mellan städerna – där Thyatira ersatt en annan stad – så man kommunicerade; det handlade inte om ensliga, avlägna byar). Detta tyder på att sjutalet även skall tolkas symboliskt, av flera skäl: det fanns fler städer med kristna i provinsen Asien (Kolosse, Miletus, Troas – v. 4 läses ofta som att de sju var de enda), och vad gör vi annars med fortsättningen av v. 4: “Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron.” Vilka “sju andar”? En symbol för den Helige Ande, naturligtvis. Detta tar inte bort det konkreta angående församlingarna, och gör inte Anden mystifik, utan uttrycker Andens fullkomlighet, men det ger även budskapen till församlingarna i kap 2 och 3, en mer allmängiltig, fullkomlig, innebörd med vidare tillämpning. Och mitt bland de sju ljusstakarna (uttytt som de sju församlingarna, 1:20), finns någon, “en som liknade en människoson”, v.13 (Jesu självbeteckning i evangelierna), och som nu presenterar sig för aposteln Johannes. Jesus är i centrum för uppenbarelsen.

Uppenbarelseboken är ingen lätt läsning. Jag närmar mig den försiktigt, men gläder mig åt några väsentliga tolkningsnycklar, t.ex. detta med genrer, som hjälper oss förstå hur vi skall läsa för att förstå.

Inkarnationen, del 25: Anden, Lagen och det Nya förbundet

Pingsten firas inom judendomen till minne av Lagens (de Tio budordens) utgivande på Sinai efter uttåget ur Egypten. Det var alltså under firandet av Lagen i Jerusalem som Anden sändes på Pingstdagen (Apg kap 2). Då uppfylldes profetian från Jeremia, 600 år f.Kr tidigare:

Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
inte som förbundet jag slöt med deras fäder
den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land –
förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN.
Nej, detta är förbundet
som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger HERREN:
Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.
Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga:
“Lär känna HERREN!”
Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger HERREN,
för jag ska förlåta deras missgärningar
och aldrig mer minnas deras synder. (Jer 31:31-3 SvFB15; alla citat i denna övers.)

Anden som en inneboende Lag fungerar i kraft av Guds människoblivande, inkarnationen, med Gud som förbundsslutande part även från den mänskliga sidan: Jesus var fullt ut människa. Paulus skriver: “Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Ti 2:5). Tidigare har han skrivit: “Den (Lagen) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en” (Gal 3:19-20). Medlaren Mose kontrasteras här med medlaren Jesus, som även som människa är i Guds enhetliga gudom. Han slutade inte vara Gud när han blev människa. Därför är förbundet obrytbart, för alla som håller fast vid tron på Jesus.

Men hur blir denna Andens inneboende Lag och gudskännedom tillgänglig för oss?

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28). Det finns en sömlös koppling mellan Andens utgjutande och Jesu sista måltid med sina lärjungar: Den sista måltiden på torsdagskvällen före korsfästelsen symboliserade vad som skulle hända: Jesu ställföreträdande försoningsdöd på Golgata, kroppsliga uppståndelse och upplyftande till himlen, där han nu ber, och varifrån han från Fadern fick sända Anden.

Det fanns ett mycket träffande uttryck inom pingströrelsen förr i tiden: “Anden faller på blodets grund,” och det är mycket sant. Texten från Jeremia, ovan, är också central i Hebréerbrevet där den citeras (8:6-12) och vars huvudtema är Jesus som överstepräst (9:11-28).

Andeutgjutelsen på pingstdagen leder aldrig till spiritism och okroppslig andlighet, “New Age” av vad slag det vara må. Det stora med Andens roll är att levandegöra detta: “Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet” (Hebr 12:24).

Det Nya förbundet handlar framför allt om syndernas förlåtelse.
Att erfara detta är att lära känna Gud.
Anden pekar alltid på Jesus: vem han ÄR och vad han på ett förblivande sätt gjort.

Inkarnationen, del 24: “Tror du Jesus var en dåre?”

Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.