Broder Ulf Ekman skrev redan innan sin konvertering till Romersk katolicism om ‘förmedlad nåd’ på ett sätt som fick åtminstone mig att sätta likhetstecken mellan hans uppfattning och den romersk-katolska kyrkans (RKK).
Vad är då ‘förmedlad nåd’?
Positivt uttryckt: att Guds nåd till frälsning i Jesus Kristus förmedlas genom Kyrkan och dess ämbeten (biskopar och präster) och sakrament (dop och nattvard + 5 till inom RKK).
Negativt uttryckt: människan kan bara få tillträde till Guds nåd just på detta sättet, och inte genom personlig sinnesändring och tro, vilket är den evangeliska (Eng. Evangelical) uppfattningen.
Nu tror jag inte situationen är riktigt så enkel.
Det är inte människans sinneändring och tro som sätter henne i förbindelse med Guds nåd. Denna nåd är också förmedlad genom Evangeliet, vars huvudpoäng står att läsa i 1 Kor 15:3,4.
Så även inom evangelisk (evangelikal) teologi finns en Medlare mellan Gud och människor, 1 Tim 2:5,6b.
Jesus Kristus ÄR Evangliet: hans person och verk.
Detta kan inte nog starkt framhållas. Det är inte vår tro som frälsar oss, utan Kristus.
Vidare: denna genom Evangeliet förmedlade Nåd bärs fram av människor. Båda ovan citerade textställen fortsätter genom att framhålla människans roll som vittne till denna uppenbarelse.
Så vad blir då slutsatsen och poängen i denna blogg om ‘Förmedlad Nåd’?
Att Kyrkan, Kristi Kropp, som manifesterad genom de lokala församlingarna, har en roll – inte som fritt teologiskapande öar, ty innehållet i Evangeliet är en gång för alla givet och uppenbarat (Judas brev v.3) – men heller inte som ompaketerande grossiströrelse mellan tillverkare och kund, utan som just vittne till Evangeliet.
Något mer och annorlunda åberopade inte de ursprungliga apostlarna; ja, Paulus kände sig ovärdig ens för detta (1 Kor 15:9).
Om Kyrkan tar på sig ett förmedlande uppdrag, utöver vad Skriften ger vittnesbörd om, så visar historien med övertydlighet att det inte finns någon gräns för vad denna förmedling kan utökas till. Det är här Jesu mor Maria kommer in i bilden, och helgonen, som förmedlare av våra böner (tekniskt sett via Kristus förstås, men den finessen torde gå folkfromheten rätt obemärkt förbi) och av sina egna meriter.
Finns det frälsning utanför Kyrkan (extra ecclesiam)? Knappast, för någon måste vittna om Evangeliet och i det avseendet förmedla Nåden. “Hur skall de kunna höra om ingen predikar?” Rom 10:14c
Kan man då bli frälst genom sakramenten och ämbetenas funktion?
Jag håller det inte för otroligt, i den mån de förmår vittna om Evangeliet, och det är väl på detta sätt människor kommer till tro och blir frälsta inom de sakramentalistiska kyrkorna.
Problemet är åter praxis: i många fall blir Evangeliets funktion bara den att vittna om Kyrkan och den Nåd hon förutsätts förmedla istället för tvärt om: att Kyrkan skall vittna om Kristus.
Och vips! har vi förslavande magisk vidskepelse istället för befriande tro, en kyrkans inkrökthet i sig själv och sin egen (förmenta) förträfflighet. Och vad förmedlas då?
Likväl måste någon förmedla Evangeliet. “Ja, jag vill bära Ditt budskap, Herre…”
Förmedlad Nåd. Svårt ämne.