Sinnes-ändring

Hoppas du som läser detta vet vad ‘gränssnitt’, Eng. interface är. Det skulle hjälpa.

Annars är ‘gränssnitt’ ungefär ‘kontaktyta’, fast mer och annorlunda.
Tag datorer: skärmen och tangentbordet är nödvändiga gränssnitt för att vi skall kunna kommunicera med datorns CPU (centrala process-enhet).

Samma sak med Gud. Utan sinnes-ändring har vi inget gränssnitt som passar för kontakten med Universums Skapare.
Sinnesändring är nog en bättre översättning än ‘omvändelse’ av Grekiskans metanoia; meta betyder närmast ‘efter’ och noia kommer av nous som betyder ‘sinne’: efter-sinning, alltså, och det är kanske en bra början: att tänka efter över huvud taget.

Vi kan inte tro om vi inte omvänder oss, gör sinnesändring, eftersinnar oss, tänker efter.
Vi behöver mjukas upp i våra stela tankebanor och -vanor, och bli öppna för att tillvaron kan vara på ett annat sätt, det sätt som Bibeln talar om.

Det var därför Jesus började sin offentliga verksamhet med just detta:
“Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er (metanoia som verb) och tro evangelium!,” Mark 1:15 (FB).

Tråkigt då, att det talas så litet om detta idag, eller hur?

Hur blir man frälst?

Frågan tycks bara bli större och svårare, inte mindre och enklare.

Förra fredagen, 23/11, hade tidningen Dagen ett större reportage av Josefin Lilja, ett ‘dokument’ om nattvarden.
I det står Frälsningsarmén ut bland dem som svarar: “Vi heter Frälsningsarmén för att allt rör sig kring att bli frälst och bevaras frälst, helgelsen. Botbänken är central i de flesta av våra gudstjänster dit vi bjuder in till frälsning, överlåtelse och förbön,” säger dess ledare, Marie Willermark.

Det är bra.
I det postmoderna (dvs det kulturklimat som kommit efter det ‘moderna’, dvs 1600-talets rationalism) är det svårt att tala, för orden är upplösta. Ritualer tar då lätt över, och leder över i ordlöshet.

Ni Herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?, frågade en vettskrämd fångvaktare i Filippi Paulus och Silas enligt Apg 16.
Svaret var enkelt och entydigt: Tro på Herren Jesus!
Det svaret gäller än.

Omvända racismer och religionskrig

Så har det då hänt igen: judar har mördats i Jerusalem, denna gång inte med grävmaskiner eller skåpbilar, utan med köttyxor och knivar. Och vad hade de gjort för fel, denna gång? De bad och studerade Skriften och Talmud. Jo, förstås, de tillhörde en ortodox, kanske till och med ultra-ortodox gren av judendomen, vem vet. Bara det verkar ju suspekt.
Och vad säger nu ‘experterna’? Jo, säger utrikesminister Margot Wallström, det ser ut att bli ett religionskrig (SR P1, tisdag eftermiddag). Jaha, religionskrig.

Och vad har då judarna gjort? Ja, nu är det ju så beklagligt att man har yttrandefrihet i Israel, och därför kan de, troligen också ‘ultra-ortodoxa’ judar, som vill väcka frågan om inte också judar skulle kunna få tillträde till Tempelbergsplatsen för att också de bedja där, propagera för det (man ber ju redan nedanför, vid den schaktningsförstärkning till Tempelplatsen från kung Herodes tid som kallas Västra Muren).
Är det inte upprörande att tänka så! Ja, det tycker i alla fall de omvända racisterna: all skuld på judarna, allt ursäktande på araberna! (Ja, nu skriver jag lite förenklat, för Al-Shababs Somailier och Boko-Harams Nigerianer är liksom lite för långt bort för att bråka med judarna och så behöva bli ursäktade; och Shia-muslimska Iranier håller ju som bekant på med lite större projekt, och det är ju säkert bara för fredligt bruk, eller hur?)

När Israel militärt 1967 övertog hela Jerusalem från Jordanierna (som det aldrig föll in att etablera något ‘Palestinskt’ i någon del av Jerusalem från 1947 och fram till dess; minns ‘Svarta September’ 1970), så var man såpass visa och fredsinriktade, att man genast överlät administrationen av Tempelberget, där såväl Omar-moskén, den med guld på taket, och den viktigare Al-Aqsa-mosken ligger, till muslimska araber, och så har det varit sedan dess. För att förhindra bråk förbjuder den israeliska staten judar att gå upp och bedja där, detta TROTS ATT det ju närmast är tros-diskriminerande: varför i all världen skulle judar inte få be just där?
Så, hur startades då detta som enligt Margot Wallström ser ut att kunna bli ett religionskrig?
Jo, en av de aktivister som propagerar för att judar skall ha tillträde till Tempelberget, sköts efter en konferens av en arabisk palestinier.

Är det inte dags för lite tillnyktring? En smula?
Vi kunde ju börja med att ställa raka frågor till muslimer i Sverige: hur ser ni på IS (Islamiska Statens) verksamhet i Syrien och Iraq?
Man kunde ju börja där, för alla vet ju att Hamas, som applåderar morden i en Synagoga på bedjande judar, och delar ut sötsaker (!) i Gaza med anledning av denna ‘martyrhandling’, har en ‘rättfärdig’ anledning att göra det: man vill ju bara utrota alla judar från Israel. Är jag ironisk? Jag vet inte. Skall man se på minister Wallströms agerande den senaste tiden så är det inte så säkert.

Var finns alla de högljudda och indignerande fördömanden från alla muslimska organisationer mot att man i islams namn beter sig som IS, eller Isis, nu gör i sitt ‘Kalifat’ (senast halshögg man en godhjärtad 26-årig kille från USA som bara ville hjälpa Syrier – han anklagades inte ens för att var spion eller liknande). Var finns de syn- och hörbara protesterna? Ja, var finns inte minst minister Wallström som tydligen har antennerna ute efter yttringar av religionskrig?

Och var finns medierna? Var finns ‘Kallt Uppdrag’, eller vad den nu heter, med sina genomträngande analyser, där man ställer företrädare mot väggen? Ren och skär feghet? Eller har man kanske anledning vara rädda? Är det anledningen?
Varför denna omvända racism? Varför detta kontinuerliga hundskall mot allt ifrågasättande av islams företrädare för att de inte tar bladet ur munnen och säger: ‘Islam är en fredlig religion; vi tar avstånd från dessa barbarer’.
Varför, för övrigt, ständigt detta stridsrop: ‘islamofobi’!, så fort någon säger något negativt om islam (vilket jag inte gör)?

Finns det INGEN rim och reson?
Varför ständigt denna omvända racism: araber skall i alla lägen nedlåtande utsäktas och försvaras, judar skall i alla lägen hätskt ifrågasättas och attackeras?

Varför är detta rimligt?

Mur som mur?

Häromdagen firades Berlinmurens fall.
Jag minns när den började byggas, och jag körde på 70-talet bil längs den minerade taggtrådsgränsen mellan Öst- och Västtyskland bara för att försöka förstå något om dess väsen; jag såg filmatiseringen av John Le Carres Spionen som kom in från kylan, och jag upplevde, fascinerad och förundrad, dess fall.
Det var så märkligt för oss som vuxit upp med ‘ryss-skräck’ och där det aldrig var politiskt korrekt att tala om ‘Estland, Lettland och Litauen’; nej de var Sovjetrepubliker och mina klasskompisar vars föräldrar flytt över Östersjön dolde nödtorftigt sin bakgrund som något skamligt.
Varför byggdes Berlinmuren? Jo, den skulle skydda medborgarna från tanken på att fly det Socialistiska Paradiset och ta sig över till Väst. Förstod man inte sitt sanna väl och ändå försökte, blev man skjuten.

Jag vet inte vad som försiggår i deras hjärnor som tar det illa valda tillfället att jämföra Berlinmurens fall med den höga betongbarriär som skyddar judar i Israel från att bli lemlästade eller mördade av självmordsbombare och andra terrorister, och önska den ‘muren’ samma öde — men alltid är der väl nåt, men det är sannerligen svårt att första vad.
Mur som mur?
Nej, jag begriper det bara inte. Jag har sett det i skrift, och hört det i predikan, men kan ändå inte första hur man får ihop det i sina hjärnor.
Jo, jag har förstås hört förklaringen att palestinierna hursomhelst ändå hade tänkt överge den strategin (‘surt, sa räven, om rönnbären’). Jag har även hört en del vimsiga kopplingar till muren mellan judar och hedningar på Jerusalems gamla tempelområde och vad Paulus skriver i Efesierbrevet. När det gäller att lägga skuld på judar duger tydligen alla fria associationer.

Såvida, förstås, det inte handlar om denna flagranta oförskämdhet från judarnas i Israel sida, att de bestämt sig för att leva och inte dö.

När ändrade Gud sig?

Hjälp mig med följande:

I Bibeln läser vi om en Gud som frälste och räddade, men som även hade en framtid och en gemenskap i beredskap åt sitt folk.
Såväl för judarna vad beträffar Tio Guds Bud, som beträffande kristendomen och Jesus´ Bergspredikan, så kom dock denna framtid och denna gudsgemenskap inte villkorslöst: Nåden var fri, men syftade till helgelse och efterföljelse enligt de ord, den lära, som Moses och Jesus förmedlade.
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er,” sade Jesus.

Och i Gamla testamentet läser vi om profeterna som åter och oupphörligt försökte få folket att VÄNDA OM till Gud, när de inte levde i enlighet med den Guds kärlek som uttrycks i budorden.
I Nya testamentet är det på precis samma sätt: “Inbilla er inte att ni skall få Guds rike som arv om ni inte lever efter våra förmaningar,” skriver Paulus i Galaterbrevet, t.ex.

Och nu min fråga: NÄR ÄNDRADE GUD SIG så att omvändelse och sinnesändring inte längre behövs?
När blev ‘nåden’ så grå och ljummen att den bara kan attrahera fiskar som flyter med strömmen, uppochned?

Varför hette Filadelfia Filadelfia?

När jag som 18-åring kom hem efter ett år i USA, där jag blivit kristen, försökte jag orientera mig. Jag vill minnas religionssociologen Berndt Gustafsson hade skrivit en bok som jag läste. Det där med samfund och deras olika karakteristika var begripligt, men ‘Filadelfia’?
Skulle inte kyrkor heta nåt på ‘-kyrka’, och skulle inte samfundsbeteckningen stå framför så man visste vad det hela var för nåt?
Så kunde det hela se ut – utifrån.

Inifrån ser det annorlunda ut. Samfund är stelnade väckelserörelser, en organisation kring det som en gång var.
Väckelsepionjärerna hade en tillräckligt stor bild av Gud för att inte bara se sig själva i spegeln; de såg andra där också.
Och så kallade man sig inte ‘Pingstkyrkan i X-stad’ eller ‘Baptistkyrkan i Y-by’ utan: Filadelfia, Saron, Sion, Betel, Gilead, Smyrna, Tabor, helt enkelt därför att den lilla lokalförsamling som benämndes så, inte gjorde anspråk på Att Vara Kristi Kropp i ‘Z-köping’, utan bara en del av denna. Passande och ödmjukt.

Lokala globalanspråk, som att: ‘inga andra får ha verksamhet för VI finns ju här’ luktar maktkyrka lång väg – hur liten man än är.

Länge leve den lilla församlingen /de många små församlingarna! Länge leve alla anspråkslösa initiativ!

IS nästa?

Sveriges regering har (?, vet inte exakt hur protokollen fungerar) erkänt Palestina som suverän (?) stat.

Blir nu nästa steg från Sveriges regering att erkänna IS, Islamiska Staten? Det vore logiskt. De är ju, liksom Hamas i Gaza, duktiga på att ‘kontrollera’ de områden de kontrollerar, och med aptit på mer.

Mukwege hos Skavlan

I kväll, fredag, gästas Fredrik Skavlan av Denis Mukwege, legendarisk läkare på Panzisjukhuset i södra utkanten av Syd-Kiviprovinsens huvudstad Bukavu, dvs i östra Kongo.
(Och för dig som inte har möjlighet i kväll, kan du alltid se programmet senare, på SVT-Play. Gör det!)

Mukwege gör ett arbete värt all uppskattning och stöd.
På min webbplats har jag en sida dedicerad till situationen i DR Kongo (Kongo-Kinshasa, Zaire): Vad händer i andras liv? Bed för DR Kongo!, som placerar in Mukwege i ett sammanhang.

Där finns länkar till både det ena och andra.
Främst vill jag nog fästa uppmärksamheten på den litteratur jag omnämner; för mig har den givit mer ljus över Kongo än all nyhetsrapportering, alltifrån Joseph Conrads ikoniska Mörkrets hjärta till Jason Stearns samtidsskildring Dancing in the Glory of Monsters.
Visste du förresten att Sherlock Holmes-författaren Sir Arthur Conan Doyle var en engagerad aktivist för att rätta till de koloniala övergreppen?
Läs på min webbplats så får du veta mer!

Min slutsats är en: låt oss bedja för Kongo och dess folk!

Vad gör en pastor? (umbärlig/oumbärlig)

Jag tänker här på inriktningen: om han jobbar på att göra sig själv umbärlig (dvs utbytbar, eller rent av någon man kan vara utan), eller om han jobbar på att göra sig själv oumbärlig (dvs absolut nödvändig, just han).

Jaha, och detta skulle alltså finnas med i en arbetsbeskrivning för pastorer? Nej, jag tror inte det gör det. Jag tror inte heller det finns med som punkt i jobbintervjuer eller i någons cv.

Så, den här olika inriktningen fungerar liksom parallellt och oberoende av alla redovisade målsättningar.

Jag menar att en pastor kan jobba för att vara behövd, en absolut nödvändig spindel mitt i nätet; den som skall göra allt och besöka alla; den som alltid skall ha sista ordet – inte därför att han kräver det, utan därför att medlemmarna slutat tänka och ta initiativ, och därför att han till slut fått dem till den positionen.

Eller en pastor kan ha Paulus ord om de andliga tjänsterna i Efesierbreveet 4:12 som riktmärke:
“De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” (FB),
“Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp” (Hedegård),
“Så satte han de heliga i stånd att utföra sin tjänst: att bygga upp Kristi kropp” (Giertz),
“Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp” (SvKB1917).
Dessa översättningar är rätt entydiga i att det är ‘de heliga’, dvs ‘de vanliga medlemmarna’ som skall bygga upp kroppen. Bibel 2000 är lite lurig, men jag vill tolka den på samma sätt:
“De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp” (B2000)

Alltså: tjänstebärarna (om nu den lokale pastorn är en sådan) skall göra de kristna så bra på sin tjänst att de själva blir umbärliga (och kan dra vidare, eller få nya roller, så att Guds rike utvidgas och växer).

För en sak är säker med ombärlighetspastorer: där växer inget.

Enhetlighetens förbannelse

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?