Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!