1 Krön 1-9: Gud har inte glömt oss

Vår svenska Bibels Gamla testamente innehåller inte bibelböckerna i den ordning som Jesus och apostlarna lärde känna Skriften (Luk 24:44). Det är synd att Krönikeböckerna i den svenska Bibeln inte som i den hebreiska kanon avslutar GT, för detta rymmer flera poänger. Att de som nu är fallet framstår som en tjatig och oprecis upprepning av Samuels- och Kungaböckerna är oförtjänt och har givit Krönikeböckerna ett dåligt utgångsläge när det gäller att fånga uppmärksamhet och väcka intresse. Hur skall de då läsas?

Med troligt undantag för profeten Malaki är de de senast författade böckerna i GT. Med rätt stor sannolikhet är det Esra den skriftlärde som mot slutet av 400-talet hållit i pennan. Det är till hjälp för förståelsen att se Krönikeböckerna i det sammanhang där de skapades: c:a 100 år efter at de första judarna under Serubbabel återvänt till Jerusalem från Babylonien, med åtföljande tempeluppbyggnad, reformation och stadsmursuppbyggnad.

Frågorna kvarstod: hur kunde exilen ske? Hur kunde Davids ättlingar på tronen besegras? Hur kunde Salomos tempel förstöras och gudstjänsten upphöra?
Om man inte gick till botten med dessa frågeställningar och vann tillfredsställande svar på dem skulle ju osäkerheten bli bestående: hade man kanske en ny katastrof att vänta? Uppenbart var ju, att man inte kunde förlita sig på Guds löften på samma sätt som innan Juda rikes fall -- men hur?

I Bibeln är historien nyckeln till framtiden. Det är i Nya testamentets sista bok det slaktade Lammet - alltså i bildspråk en åminnelse av frälsningshistorien - som kan bryta sigillen till bokrullen och därmed öppna för framtiden.
Precis på samma sätt söker sig Esra tillbaka till det bärande i det förgångna när han vill ge sina landsmän tro för famtiden. Han kan inte göra det med annat än de profetiska försoningsförebilder som stod honom till buds och med den profetiska insikt Gud gav honom (1Petr 1:10-12), men han träffar ändå rätt jämfört med NT.

Första Krönikebokens nio första kapitel är släkttavlor. De börjar med Adam och har som syfte att besvara frågan:"Är Gud fortfarande intresserad av oss?" Svar:"Det har Han alltid varit." Guds utväljande kärlek visavi de återupprättade judarna började varken med uttåget ur Egypten eller med kund David, utan med själva skapelsen. Vidare vidgas återupprättningsperspektivet hos Esra till att gälla 'mitt folk Israel' (11:2), 'alla israeliterna'(16:3), 'hela Israel' (18:14). De återupprättade var från såväl Nordriket Israel som från Sydriket Juda (9:2,3).

Redan Esra röjer samma omsorg om helheten som senare Jesus: "Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand" (Joh 10:28 - skrivet för att möta återkommande anfäktelser hos en återupprättad lärjungaskara som några årtionden tidigare i förnekelsen upplevt en inte mindre katastrof utanför staden Jerusalem).

GT-navigering