Leka med
uppdraget
bohusländskt kustlandskap med ljung på berg
En bild av ljung på berg = Ljungberg.
Kanske var det just på denna plats
i Bohuslän min farfar, stenhuggaren
Carl Johan Peterson, antog det namnet,
omkring år 1900.
bild på mig själv som 3-årig
Och här är jag själv,
Bo Krister,
spänd på att få veta
vad livet innebär.

 

GT-navigering


2 Kung 18-25      Sydrikets sega kollaps

Vi bevittnade i 2 Kungaboken 17 Nordrikets färd mot förskingringen. Nu skall vi se hur Sydriket segt kollapsar.
Det ligger c:a 135 år mellan de händelserna (721 f.Kr resp 586 f.Kr); en lång tid, om vi i början av 2000-talet tänker tillbaka till slutet av 1800-talet - eller kanske ändå inte så lång tid?
Det finns inte mycket hopp för Nordriket när det går under. Assyrierna spred ut de tio nordliga stammarna bland de folk de underkuvat. Till Nordrikets landområden förflyttade man andra folk, (vilket så småningom ledde till konflikten mellan samarier och judar).
Babylonierna betedde sig annorlunda. De deporterade de besegrade judéerna i omgångar (605, 597 och 586 f.Kr) sammanhållet till Babylon och dess floder (nuvarande Iraq). Detta var anledningen till att dessa i sammanhållen trupp kunde återvända till de utlovade landet under babyloniernas efterföljare, perserna. Dessa införde ju en humanare regim; lät sina lydfolk utöva sina kulturer och religioner; och i judarnas fall: återvända till deras hemland, under Kores (Cyrus).

Men allt detta ligger ännu i framtiden. Dock skrivs 2 Kungaboken i denna framtid, eller åtminstone när det börjar ljusna i Babylon:

(Kungen i Babel) tog Jojakin, Juda kung, till nåder och förde honom ut ur fängelset. Han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen bland de kungar som var hos honom i Babel. Han fick lägga av sin fångdräkt och ständigt äta vid kungens bord så länge han levde. Ett fast underhåll fick han från kungen, visst för varje dag, så länge han levde, 25:27-30

Så slutar 2 Kungaboken, och därmed i den hebreiska kanon 'De Förra Profeterna'. Det finns hopp här. Skulle avslutningen varit annorlunda, skulle det funnits litet att hoppas på.
De 135 åren bjuder visserligen på dramatiska räddningsinsatser av skriftprofeten Jesaja (kap 19) under den gode kung Hiskias tid: assyrierna vänder från Jerusalems stadsportar genom ett gudomligt ingripande, efter att dess förhandlare först ordentligt har 'psykat' befolkningen, 18:18-37. Dramatisk är även kontraordern från Herren till sin profet när kungen ödmjukat sig, 20:4,5: nu skall denne få leva ytterligare 15 år, och slippa vara med om nederlag. Skuggan går åt fel håll som ett tecken!

Men så: Hiskias son Manasse blir kung och regerar 55 år. Enligt traditionen låter Manasse som första steg avrätta profeten Jesaja med svärd. Svåra tider följer:"Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den fruktansvärda sedan hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn," 21:2. Herren talar genom sina profeter, att en sådan olycka nu skall komma över Jerusalem och Juda "att det skall ljuda i båda öronen på var och en som får höra det," 21:12.
Det hjälper inte att Manasses sonson kung Josia genomför en grundlig och omfattande och renande reformation (kap 23).
En del ting kanske överraskar oss: som att Lagboken nu blir funnen i templet, kap 22. Vi kanske tänker oss Sydriket Juda som en variant av dagens fromma Judendom, med Torahrullar i synagogor och ständigt bedjande män på sabbaterna; men det var något som uppkom senare, under exilen. Här var man rätt okunnig. Liksom Hiskia får Josia veta att förödelsen inte skall komma i hans tid, eftersom han ödmjukat sig. Det är profetissan Hulda som frambär det budskapet, att domsbeslutet står fast, och att "de skall bli ett föremål för häpnad och förbannelse," 22:19. Ändå firar man påskhögtiden, något som "inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda," 23:22!

Så kommer då Nebukadnessar, kungen i Babylon, sänd av Herren Gud själv med sina härar "över Juda för att förgöra det - i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sina tjänare profeterna. Ja, det var helt efter HERRENS ord som detta kom över Juda," 24:2,3. De sista kungarna sprattlar förgäves i fångstnätet. En av de få som är kloka och inser var situationen innebar var Jojakin, som vi såg i början. Det fanns hopp.
Det märkliga är alltså, att detta inte är slutet för Guds egendomsfolk, enligt löftena till patriarkerna.

GT-navigering