Leka med uppdraget |
En bild av ljung på berg = Ljungberg. Kanske var det just på denna plats i Bohuslän min farfar, stenhuggaren Carl Johan Peterson, antog det namnet, omkring år 1900. |
Och här är jag själv, Bo Krister, spänd på att få veta vad livet innebär. |
Urkristendomens undergång i statsreligion, formalistisk och korrumperad kyrka
och medeltida generellt kulturmörker var inte slutet för den kristna församlingen.
Via bibelöversättningsväckelser, reformationer och döparrörelser fram till de stora
andeutgjutelserna under förra århundradet, har Kristi församling börjat återfå sin
sanna karaktär.
Judendomens undergång som folkreligion i landet Israel 586 f.Kr. var inte heller det
slutet. Efter en 70-årig babylonisk fångenskap kunde det nya templet invigas 516 f.Kr.
Om händelserna i samband med detta berättar den i grundtexten enhetliga bibelboken Esra/Nehemja.
Återvändandet under Serubbabel, 538 f.Kr., och reformationen under Esra, från 458 f.Kr,
och Nehemja, från 445 f.Kr., innebär inte en total uppfyllelse av t.ex. profetian hos
Jeremia 25:11: "Ja, hela detta land skall bli ödelagt och förstört, och dess folk
skall vara Babels kung underdåniga i sjuttio år," vilket statsmannaprofeten/apokalyptikern
Daniel kom "att i Skrifterna lägga märke till." Eller rättare: här uppfylls profetian
om de 70 årens ödeläggelse, men inte allt om återupprättelsen av Israel och Juda, vilket
profeten Jeremia talat om i sin bok, kap 30, 31, liksom många andra profeter gjort.
Lika litet som reformationen under Luther på 1500-talet är detsamma som den karismatiska väckelsen
på 1900-talet (och båda är ändå en återupprättelse av något som fallit), lika litet är
reformationen under Esra på 400-talet detsamma som återvändandet av judar från alla länder
till landet Israel under 1900-talet. Man kan dra paralleller mellan Esra och Luther-Calvin-Zwingli:
de förde åter till Ordet - och den karismatiska väckelsen och judarnas återvändande till Israel:
Andens utgjutande för alltid med sig konkreta resultat.
Det har även varit återfallsperioder inom såväl judendom som kristendom efter reformationstiderna,
men det ändrar inte nödvändigheten av att återvända till Ordet, och det gäller såväl för
karismatiska kristna som för judar i landet Israel. Det intressanta med Esra/Nehemja är
att här uppenbaras samma grundmönster som för Guds verk i Apostlagärningarna: bönen
(de offentliga mötenas tillbedjan), försoningsåminnelsen, undervisningen och den praktiska gemenskapen (Apg 2:42).
Låt oss nu se hur denna diagonala jämförelse kan hjälpa oss sentida kristna!
BÖNEN: Redan vid Jerusalems fall hade Jeremia bedit:
Tag oss åter till dig Herre, så att vi får vända åter.
Förnya våra dagar, så att de blir som förr. (Klag 5:21)
Daniel bad, under den babyloniska fångenskapen, vänd mot Jerusalem tre gånger dagligen.
Esra bad (Esra 8:21-23) inför sin återfärd till Juda. Nehemja och andra med honom
(Neh 1:3-11) bad över den rådande situationen.
Bön hör till grundmönstret för återupprättelsens tider.
(/forts i del II av Esra/Nehemja.)