Hesekiel - prästprofet i exil

Många tänker sig, att Juda rike med en gång föll för den babyloniska övermakten, men så var det inte. Rikets fall och förstöringen av Salomos tempel år 586 föregicks av två partiella nederlag med åtföljande deportationer av människor. Profeten Daniel, t ex, fick redan år 605 som yngling bege sig till Babel, och år 597 delade den unge prästen Hesekiel hans öde.

Kallelsen till profet kommer till efter några år i främlingslandet, och det var i en överväldigande vision av Guds helighet, majestät, allvetande och strålglans (kap 1).
Jesaja hade gjort en liknande upplevelse av Guds helighet 150 år tidigare. För dem båda blev resultatet en uppfordrande omvändelseförkunnelse. Liksom Jesaja skulle Hesekiel få möta motstånd och förstockelse. "Hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan," 3:7b. Därför utrustades profeten med andekraft som gav honom en säregen förmåga att med uthållighet och mod gestalta Guds budskap i liknelser och symbolhandlingar: "Men se, jag gör ditt ansikte hårt som deras ansikten, och din panna hård som deras pannor. Ja, jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta," 3:8.9a.

Under de c:a sex år som följde var Hesekiel i Babel väktaren som manade till personlig omvändelse bland de fördrivna judarna (kap 3). Detta var nog så viktigt i en tid då fatalistisk uppgivenhet blandades med avguderi. "Det går att vända om till Gud!" var Hesekiels budskap. Hesekiel hade i Babel samma problem som Jeremia samtidigt i Jerusalem: på grund av Guds löften om trofasthet mot Davids ätt och att låta sig uppenbaras i templet, ville inte många tro att en dom verkligen kunde komma. Falska profeter kryllade på båda platserna. "Allt är väl!" var deras budskap. I Jerusalem trodde man inte att staden skulle falla, och i Babel räknade man dagarna och såg deportationen dit som en temporär tillfällighet.

Då fick Hesekiel en ny vision av Gud och "en andekraft lyfte mig upp mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till Jerusalem" (8:3-11:24). Avguderiet bekräftades; Herrens härlighet flyttar ut från templet och lämnade slutligen Jerusalem.

Efter budet om förstörelsen (33:21), och när modet vek från alla, blev Hesekiel en hoppets och tröstens profet. Detta är typiskt för Guds profeter: de har alltid ett annat budskap:
för sin egen helighets skull skall Gud upprätta Israels folk. Han skall själv hämta dem från folken och föra dem åter till landet. Han skall själv rena dem, ge dem ett nytt hjärta och låta sin Ande komma i deras bröst och själv göra så, att de vandrar efter Förbundet bud. "Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk, och jag skall vara er Gud" (kap 36).
Gud skall alltså själv genom aktiv godhet verka fram en omvändelse i ändens tid.
De kommande krigen mot God (kap 38, 39) skall inte omintetgöra detta och prästen Hesekiel får se den nya tempeltjänsten (kap 40 - 48) som en åminnelse av Guds frälsningsgärning. Gud, som lämnade templet, skall åter vara där!

GT-navigering