Job och lidandets harmoni

Att lida är att drabbas av oförrätt eller att se någon annan göra det. Harmoni är balans och vila. Kan de förenas?
Jobsboken vill hjälpa oss till seger i lidandet, men det är klart: då får vi inte bortförklara lidandet som brist på tro eller som mental vanföreställning. Att acceptera verkligheten är en förutsättning för allt gudsingripande.

Job tycks ha levt under patriarktiden. Att Job var 'oförvitlig' (hebr. tam) betyder inte att han var syndfri, utan att han var en genuin, helgjuten och oförställd människa, att "hans yttre var likt hans inre." Job presenterar sin hederskodex i kap 31, och kommer mycket nära Jesu standard i Bergspredikan (jfr. t.ex. 1:1 med Matt 5:28).
Att Job offrade för sina barn betyder heller inte att de var rumlare, utan är ett uttryck för en fars förutseende: "Kanhända har mina barn syndat..." (1:5).
Olyckorna - genom människors hand och naturkatastrofer (kap 1) och personlig sjukdom (kap 2) - är alltså obegripliga för det själavårdsteam som i långa sittningar (kap 3 - 31) försöker komma tillrätta med problematiken. Deras teologi är den traditionella vedergällningsläran (som de så att säga 'kör baklänges'). Elifas: "Tänk efter: när hände det, att en oskyldig fick förgås? ...Nej, så har jag sett det, att de som plöjer fördärv och de som utsår olycka, de skördar också sådant" (4:7,8). Bildad: "Skulle väl Gud kunna kränka rätten?" (8:3). Sofar: "Om du skaffar bort det fördärv som kan häfta vid din hand..." (11:4).
Job slår tillbaka mot dem med ursinnig ironi: "Ja, visst är ni det rätta folket, och med er kommer visheten att dö ut!" (12:2), och mot Gud själv: "Jorden är given i de ogudaktigas hand, och en slöja sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?" (9:24).

Vad är då meningen? Elihu ger en del av svaret (kap 32 - 37), då han framhåller att lidandet fostrar (se t.ex. 36:10, 15, 18), men det är i de två Gudstalen (kap 38-39 och 40-41) som Guds uppenbarelse ger Job seger i lidandet och faktiskt för honom ut ur det!
För det första: förstår Job naturen, t.ex. varför det regnar över öknar där ingen bor (38:26)? Människan är alltså inte alltings mått och harmonin i naturen hjälper oss att ana harmoni i ett etiskt universum.
För det andra: det finns motståndsfickor av ondska i Guds skapelse - personifierade av flodhästen och krokodilen - som Gud själv inte förrän tid är rår på. De är nämligen likt en cancer inslingrade i den skapelse som Gud älskar och inte vill skada. Lidande kan också drabba en oförvitlig människa.
Medvetandet om detta kan ge seger och harmoni mitt i lidandet.

GT-navigering