Dimensioner av mening
Varje språk rymmer samtidigt flera olika dimensioner av mening (dvs innebörd, betydelse)
Låt oss se på några exempel på semantisk, syntaktisk och pragmatisk mening! Vi börjar med ett exempel, och
kommer så småningom fram till vilken mening som här är den dominanta, och som därför bör leda oss
i vår förståelse av texten:
När arméchefen Abner frågar Sauls son Ish-Boset: "Är jag ett hundhuvud från Judas land?"
2 Sam 3:8, så är det inte en fråga. Abner har inte tappat självförtroendet och går i terapi,
eller glömt att se sig i spegeln på morgonen. Tvärtom är det en kraftig protest: Jag är väl
för allt i världen ingen idiot från Juda heller!
- Men varför, och hur vet man det,
när det i Bibeln ordagrannt står en enkel fråga?
Förklaringen kräver ett större och vidare perspektiv på kommunikation människor emellan:
Semantisk mening är mest välkänd och innebär t.ex. ett språkligt uttrycks koppling till
den yttre fysiska världen, dess denotation. Om det i Ruts bok heter att den tilldrar sig
"vid den tid när domarna regerade", så är den semantiska denotationen att det var geografiskt
i Moab (nuv. Jordanien) och i Israel, och kronologiskt c:a 1100 f.Kr som detta hände.
Semantisk mening kan också bestå i de nyansskillnader valet av ett ord istället för ett annat medför.
Ord med nästan samma betydelse ('synonym') inom samma betydelseområde ('semantiskt fält') t.ex frälsning,
räddning, förlossning, befrielse, återlösning, har olika konnotation eller bibetydelse.
Ordföljd kan vara exempel på en annan dimension av språklig betydelse, den syntaktiska (det man
vanligen menar med 'grammatisk' betydelse). Här betyder ordföljd olika ting i olika språk. Man måste
veta vad som är normalfallet. Hebreiskan har i berättelser oftast sekvensken Verb-Subjekt-Objekt.
I 1 Mos 22:3a läser vi ordagrannt på hebreiska: "steg-upp Abraham på morgonen...", medan det
i 1 Mos 22:1b heter: "Gud testade Abraham" (dvs Subjekt-Verb-Objekt). I det senare fallet är den ovanliga syntaktiska
betydelsen, meningen, att framhäva att det var Gud (minsann, och ingen annan) som testade Abraham.
En tredje dimension av språklig mening är den pragmatiska, dvs den socialt mellanmänskliga.
Till denna dimension hör retoriska frågor: uttryck som till formen är frågor, men som till innebörden
är på olika sätt förstärkta påståenden, som Abners i början. Här fungerar språk olika. Ibland
kanske man måste avstå från den retoriska formen i mottagarspråket för att den pragmatiska betyselsen
skall gå fram. När Kain säger: (hebr. ordagrannt) "/frågepartikel/+bevarare-min-broders-jag",
1 Mos 4:9d, så frågar Kain inte Gud, som det kan tyckas, om han verkligen skall vara en personlig assistent för sin bror
(samma typ av förvrängande överdrift som Ormen använde sig av i Eden), utan säger i verkligheten:
"Det är väl inte min sak att ta vara på min bror, det angår väl inte mig!" (Situationen är dessutom den,
att det är en mördare som här talar.)
Bibeln är minst lika levande som all annan litteratur och dess språk rymmer alla de dimensioner som mänskliga språk äger.
Att inte underskatta bibeltexten i dess naturliga rikedom är en förutsättning för att dess gudomliga budskap skall framgå
i sin övernaturliga rikedom. Att t.ex mekaniskt upprepa Kains fråga och spela bibeltrogen (och därigenom göra sig dum)
är att missförstå budskapet, som i ljuset av den negativa motbilden predikar ansvar, inlevelse och engagemang.
Underlåtenhet är synd. Det var också den passiva likgiltigheten, inte ondskan, som gjorde Förintelsen möjlig.
Även Bibelns
pragmatiska mening angår oss.