Genrebegreppet
Genre (normalt svenskt uttal: 'sjanger') betyder texttyp, som du såg i introduktionen på översiktssidan.
Och en texts genre har att göra med hur den vill kommunicera med mottagaren, dvs läsaren.
Den tyske littteraturvetaren
Harald Weinrich skrev på 1960-talet en bok som fått stort inflytande inom den text-lingvistiska bibelforskningen (dvs i mellanskiktet
mellan språkvetenskap och litteraturvetenskap). Den heter Tempus. Besprochene und Erzählte Welt. Den är så full av språkliga
teknikaliteter i dess jämförelse av verbsystemen i olika romanska språk (franska, italienska, spanska), att den aldrig översatts till
engelska. Men dess insikter har legat till grund för grammatikor på bibel-hebreiska och för alla professionella kommersiella bibelstudieprogram
(Accordance, BibleWorks, Libronix). Dess enkla insikt går ut på att läsaren förhåller sig olika till om något beskrivs (ty. besprechen) eller
berättas (ty. erzählen) och att detta reflekteras i verbsystemet. Vad som gäller för de romanska språken gäller nu i högsta grad för bibelhebreiskan.
Så här finns alltså ett enkelt men samtidigt kraftfullt genomgripande sätt att förstå en gammaltestamentlig texts genre: man tittar på vilka
verbformer som används (detta är mycket regelbundet) och kan sluta sig till om texttypen, genren, är beskrivande eller berättande.
Den berättande text-typen förekommer i berättelser, där handlingen förs fram i tidsmässig (kronologisk) följd.
Den beskrivande text-typen förekommer främst i dialoger (här skiljer sig textlingvistiken från litteraturvetenskapen i sitt sätt att klassificera). I t.ex. Ruths
bok finns det mer dialog än handling. Man kan vidare se många andra text-typer som underavdelningar av detta beskrivande.
Weinrichs teori har antagligen blivit så populär och fått sådant genomslag, därför att den brutit ett dödläge som den 'historisk-kritiska' skolan ('liberalteologin')
försatt bibelforskningen i. Dess underdisciplin 'Formhistoria' eller 'Formkritik' hade nämligen ett alldeles eget genre-begrepp, som var kopplat till dess
också alldeles egna kontext-begrepp, Sitz-im-Leben, som i princip betydde, att bibeltexten alls inte handlade om vad den synbarligen handlade om, utan om
något helt annat (men det är en annan historia). Weinrichs teori gav bibelforskare teoretisk grund för att åter undersöka texten och inte bara syssla med hypoteser om
hur texten möjligen kan ha uppkommit.
Inom den evangelikala bibelforskningen har även en annan litteraturteoretiker haft stort inflytande: E.D. Hirsch Jr. med sina Validity in Interpretation (1967) och Aims
of Interpretation (1976). Böckerna handlar om hermeneutik 'tolkningsvetenskap', och betydde mycket för att hävda författarens intentioner, såsom uttydbara
i texten, och därmed textens stabila mening. Hirsch talade om en texts intrisic genre 'inneboende text-typ', och om att inte pådyvla en text ett
tolkningsmönster utifrån (som t.ex. Formhistorian gjorde).
En svensk som bidrageit mycket till detta respektfulla sätt att se på Bibeln är Hugo Odeberg, t.ex. i verk som Skriftens studium, inspiration och auktoritet. Här
handlar det om att lyssna in textens budskap; att låta texten tala. Odebergs
skrifter är alltid små och tunna, men om man läser dem som en sorts 'vetenskapspoesi' (genremässigt betraktat :-), får man ut det mesta av dem.
Finns det då någon enkel introduktion till att läsa Bibeln på ett genremässigt sunt sätt? I så fall vill jag rekommendera How to Read the Bible for All Its Worth (på svenska
har den blivit översatt som Att läsa och förstå Bibeln) av Gordon Fee och Douglas Stuart.
Summan är denna: kom inte till en text - och särskilt inte till Bibeln - med en förutfattad mening. Låt den tala till dig på sina egna villkor. Då kanske du lär dig något, och
förändras. Det är syftet, i alla fall med Bibelns budskap.