Semantik och verklighet
Kan man veta något säkert? Ja.
Om jag till exempel säger: ’Boken ligger på bordet i mitt rum’, så är det inte någon tveksamhet vad ordet ’bord’ refererar till. Om omständigheterna i övrigt är kända (som att vi till exempel befinner oss i mitt hus och att vi båda vet var ’mitt rum’ ligger) så är objektet ’bord’ i den yttre världen, den värld som finns och existerar oberoende av mitt tänkande eller talande om den, #contra Sofies värld # något som vi båda kan vara överens om och säkert veta vad som avses: det är den där träskivan som vilar på fyra ben, vilka har tvärslåar mellan sig så att det inte ramlar omkull.
Inom semantiken, ’betydelselära’ kallas detta samband för denotation, alltså hur ord refererar till världen utanför språket,
Om vi däremot står på bryggan vid havet och jag säger: ’Tredje bordet på min båt är murket och behöver bytas’, så refererar jag även nu till något i den yttre värld som existerar oberoende av språket. Men nu betyder ordet ’bord’ något annat, och det är omständigheterna i vilket ordet yttras som talar om för dig att det du inte handlar om en skiva med fyra ben, utan om en bräda i båtens konstruktion, en längsgående bräda på båtens yttersida som båten är byggd av. Här har ordet ’bord’ en annan konnotation, dvs det betyder något annat, fastän det fortfarande refererar till något i den yttre världen.
Jag lämnar här frågan vilken ’grundbetydelse’ ordet ’bord’ en gång kan ha haft och hur betydelserna i så fall ’glidit isär’, eller om det bara är två ord som stavas och låter lika fast de haft olika betydelser från början. Poängen nu är hur de språkliga uttrycken fungerar när vi använder dem. #tidigare och sene Wittgenstein# Vi kan alltså se, att ordet ’bord’ såväl är något enkelt (det refererar till något i den yttre världen, något vi kan vara överens om utan större besvär eller diskussioner) och något lite mer komplicerat (ordet ’bord’ har olika betydelser beroende på i vilket sammanhang det används), men i båda fallen kan vi veta säkert vad som avses.
Det är utgångspunkten i min språkfilosofi. Utan denna intuitivt överenskomna stabilitet i språket skulle kommunikation inte vara möjlig (om till exempel jag fick för mig att med ’bord’ mena den där tingesten som hänger från taket ovanför och som gör att man kan se fastän solen gått ned och det är mörkt, och som alla människor annars skulle vara intuitivt överens om att vi kallar ’lampa’, dvs om man kan språket som i detta fall är Svenska). Jag kan personligen bestämma mig för att kalla vadsomhelst för vadsomhelst, men utan en överenskommelse med andra om att detta ting benämns med detta ord blir kommunikation inte möjlig. Och som tur är, behöver vi inte konstruera språket utan det finns där för oss att lära oss, som barn eller vuxna, och att acceptera dess vanor eller ’konventioner’. En konvention är något som är på ett visst sätt, fastän det skulle kunna vara på ett annat sätt, men nu är det som det är. Att språkliga konventioner kan förändras och även alltid gör så över tid (språkets diakroni) ändrar inte på den grundläggande stabiliteten i hur språk refererar.
Språkkonstnärer som till exempel poeter töjer och drar i språket och pressar det till dess yttersta gränser, men det förändrar heller inte den grundläggande funktionen av att språk refererar till en yttre verklighet, även om den yttre verkligheten här kan handla om idéer och tankar, känslor och förnimmelser, dvs inte vara fysiska föremål som ’bord’ och ’bord’. Här blir språket förstås mer komplicerat; det spelar på den väv av konnotationer och associationer som vårt tänkande består av.
Inte heller det ändrar på den grundläggande utgångspunkten, att språk används för att kommunicera och att språk refererar till världen utanför oss.
Endast så blir språk meningsfullt. När konnotationerna släpper kontakten med denotationen blir språket ’flummigt’ och vi kan inte förstå vad
som menas. Det är inte språkets fel utan användarens bruk av det.