Min syn på 'Bibelsyn'
(Föredrag hållet i Tollarps Pingstkyrka 2013-09-13,
arrangerat av ett fritt nätverk av predikanter och församlingar;
något redigerat för presentation i tryck/på skärm.)
Det ämne som jag fått mig givet att tala över är ’bibelsyn’ och för att ni inte skall tycka att det blir tråkigt,
skall jag inte tala till er som om ni inte redan visste vad det är och vilka positioner som brukar intas.
Jag förutsätter kunskap hos er redan.
Istället vill jag behandla ämnet så att vi får bättre grepp om vad det är som styr samtalet underifrån så att säga;
vad det är som är avgörande i vår syn på Bibeln och hur vi umgås med den.
Jag hoppas m.a.o. tillföra något.
Bibelord som inledning:
1 Thessalonians 2:13 "Vi tackar alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor
utan som Guds eget ord, något som det verkligen är, ett ord som är verksamt i er som tror." (FB)
1 Kor 1:18 "Detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft."(FB)
Budskapet om korset är en Guds kraft. Guds ord är verksamt i oss som tror.
1.Historiskhet
'Historiskhet' betyder att att något hänt i tid och rum; annat mer tekniskt uttryck: ’historicitet’.
En verklig berättelse om hur det kan vara: två goda vänner till oss som bor i Kista utanför Stockholm fick besök av ett par evangelister i 20-årsåldern,
som enligt sig själva var utsända av en pastor i Arlanda för att plantera en församling där.
Han hade sänt dem som Paulus sände Timoteus, sade de.
Våra vänner var 60+, pingstvänner sedan barnsben och alltid mycket hängivna Gud och hans verk.
De tyckte småningom att situationen var lite besvärande: här kommer några ungdomar och behandlar dem som om de själva var nykristna
i Mindre Asien på 40- 50-talet efter Kristus, och som om det inte fanns andra kristna i Kista, och som om det evangelisterna sade var fullständiga nyheter för dem.
Man kanske kan beskriva situationen så, som att de försökte alltså köra Apostlagärningarna i repris.
Detta ger oss anledning till reflexion.
Var i Apostlagärningarna finns vi?
Länge har Apg 2:41 varit en mönstertext för hur det bör gå till i kristen verksamhet:
Apg 2:41 "De som då tog emot hans ord döptes och så ökades antalet lärjungar på den dagen med omkring tre tusen."
Och för att karikera hela en smula: även om det bara finns 30 personer närvarande, så borde 3000 bli frälsta, om det skall vara 'riktig biblisk väckelse'.
Varför hamnar vi ofta i orimligheter i vår iver att vara ’bibliska’?
Jag vill föreslå en annan text som bättre utgångsläge för vår situation idag,
Apg 28:31 "Paulus predikade om Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad."(FB)
Det är f.ö. den sista versen i Agp. Vad säger nu denna text?
Ja, den säger till att börja med att vi inte är på samma plats som i Apg 2. Då var det i Jerusalem. Nu är det i Rom.
Den säger vidare att det har gått tid. Pingstdagen ägde rum år 33 e.Kr. Vi befinner nu alltså flera decennier senare.
I Apg är det Petrus som talar; här berättas det om hur Paulus talade. Intressant nog är det samma författare som skriver; läkaren Lukas.
Omständigheterna är olika: Andeutgjutelsens dag med tungotal och tusentals judar kommer till tro på Jesus som Frälsaren;
fest och stor rörelse och uppmärksamhet i folket i Apg 2.
I Apg 28 en rätt ensam man i husarrest i Rom, som väntar på rättegång, dock med frihet att ta emot besök och tala.
OK!
Så vad säger det oss? Vad kan vi lära av detta?
Låt mig framställa det så här:
Finns det någon anledning att inte tro, att vi själva här, i Tollarp i Skåne i Sverige i norra Europa;
idag, fredag den 13 september 2013, inte befinner oss på samma geografiska jord och i förlängningen av samma historiska tid –
som de berättelser som framställs i Apg kapitel 2 och kapitel 28?
Till dess att någon framställer övertygande argumentation för motsatsen, tror jag att det är så: vi lever i samma historiska tids förlängning
och på samma geografiska jord.
Vad innebär då detta?
Jo, att vi behöver erkänna, inse, räkna med, vår egen existens, eller med andra ord, vår egen historiska närvaro (för i morgon är det som sker nu ’historia’).
Endast från denna utsiktspunkt kan vi bekänna Skriftens historiskhet, eller med andra ord: ’historicitet’: att det Bibeln berättar om har hänt i tid och rum.
Min tes är: ’Endast genom att erkänna vår egen historiska närvaro, kan vi bekänna Skriftens.’
Annars blir vår bekännelse till Skriftens historicitet endast teoretisk (Gr.theoreo, 'se', 'betrakta').
Det blir bara en teoretisk ’bibelsyn’.
Att endast sätta sig in i texten, dvs läsa med inlevelse, har sin begränsning. Vi måste respektera att vi lever i samma historiska tids förlängning.
Och nu kan vi närma oss själva kärnfrågan:
Hur kan Skriften vara ett vittnesbörd om Guds Personliga inträde i sin ändliga skapelse?
Vi talar om Inkarnationen – som är mer än ett under.
Låt oss inte bli bortdribblade i vår hållning till Bibelsyn, så att vi engagerar oss i perifera ting.
Vi kan jämföra med lagsporter inom idrott där det gäller att göra mål eller få poäng.
Det är detta det hela går ut på; spelarna inte bara springer omkring. När jag var i tonåren spelade jag mycket basketboll.
I basketboll handlar försvarsspel om att alltid ha fötterna på plan; inte hoppa omkring, för när man är i luften kan man inte ändra riktning:
anfallarna försöker finta, dvs låtsas vara på väg åt ett håll och få oss att gå dit, och sedan ta en annan väg.
Det anfallande laget har ett syfte: att göra mål, att vinna.
Och vi är också införsatta i en kamp. Det är detta frågan gäller!
Det har en bäring på försoningen på Golgata också (om det var Gud som hängde där; då blir talet om försoning meningsfullt.)
Om detta kommer det att stå en kamp:
2 Peter 2:1 "Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det bland er kommer att finnas falska lärare,
som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig.
och draga över sig själva plötsligt fördärv."(FB)
Nb: förneka Herren: Hans identitet att Han är Gud, och vad han gjort: köpt, sonat syndaskulden.
Så. Historiskheten i Biblisk mening handlar alltså inte bara om tid och rum, utan:
att det var Gud själv som var där, och om innehållet i vad Han gjorde.
Detta är bakgrunden till att Paulus kan skriva i 1 Kor 15:
"Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös," v. 17 (FB).
Bibeln är inte inkrökt i sig själv. Den vittnar utåt, mot en utanförspråklig verklighet. Den refererar, för att använda ett uttryck inom semantiken, betydelseläran.
Men kan den göra det? Är det inte bara vårt önsketänkande som bibeltroende?
När jag var forskarstuderande i början av 90-talet vistades jag två vårar i Cambridge, England.
Då hade jag tillfälle att tala med professor Sir John Lyons, en av de största auktoriteterna inom lingvistiken, språkvetenskapen, och till exempel författare till
standardverket om semantik (Semantics) i två volymer.
Och jag frågade honom: ”Finns det några språkvetenskapliga invändningar mot att språket kan användas för att uttrycka det övernaturliga?”
”Nej”, svarade han.
Det handlar alltså om Inkarnationen och Försoningen; alltså Julens och Påskens budskap.
Det är detta som är det bärande i kristen tro. Det måste också stå i fokus när vi talar om ’Bibelsyn’. Vi får inte dribblas bort från det mest väsentliga.
Det finns också vinster i att hålla oss till Apg 28:31:
Nya testamentet kommer närmare oss; i stället för en teoretisk och kanske diffus bibelsyn vad beträffar t.ex. Paulus’ brev,
så hamnar vi i samma situation som de kristna under Nya testamentets tid: Paulus fick kämpa för att det han sade och skrev skulle bli accepterat,
och själv var han ifrågasatt, kanske t.o.m. mer ifrågasatt då än av dem som avfärdar honom idag.
Vi kommer att stå tillsammans med Paulus och Timoteus, och alla andra Guds tjänare i den kristna församlingens historia,
när vi bekänner vår egen och inte, i all välmening, lyfter upp t.ex. Apg 2 till en närmast mytisk nivå, som skall upprepas i vår tid.
Jag tror på Bibelns kanon, och att den är avslutad, och att det är den som är Guds skriftliga uppenbarelse,
men bibelsyn gäller inte bara vilken teoretisk status vi skall ge Bibeln, utan hur vi förhåller oss till vad Guds Ord säger.
2. Hermeneutik
Jag har hittills talat om ’Bibelsyn och Historiskhet med Gud inblandad’.
Nu skall jag tala om ’Bibelsyn och Hermeneutik’.
Vad innebär då ’Hermeneutik’? Jag citerar från Antony Thiseltons lärobok Hermeneutics (min övers:)
”Hermeneutik undersöker hur vi läser, förstår och hanterar texter,
särskilt sådana som skrivits i en annan tid eller i andra livsomständigheter än våra egna.
Biblisk hermeneutik fördjupar sig mer specifikt i hur vi läser, förstår, tillämpar och gensvarar på bibliska texter.”
Någon gång i slutet av 70-talet var jag på predikantveckan (Pingströrelsen) i Stockholm.
Man samtalade vid det här tillfället över ämnet ’Israel och det profetiska Ordet’.
Jag hörde då sju pastorer efter varandra gå upp i talarstolen och säga, med liten eller ingen variation:
”det var ju intressant och lärorikt att höra de tidigare talarnas tolkningar, men nu skall vi höra vad Ordet säger:”
Då var jag mest fascinerad över att ingen verkade lyssna på vad de andra sade eller gå i dialog med dem,
men sedan har jag mer kommit att tänka på deras inledningar: att vad de andra sade var ’tolkningar’, medan vad de själva sade
var ’det Skriften säger’, och att de inte var varse att de alla hävdade sin tolkning som ’vad Bibeln säger’.
A.
Av detta tror jag man kan dra följande slutsats:
Alla läser bokstavligt - alla tolkar
Låt oss reda ut vad jag menar -- och inte menar med detta!
1. Det finns två moment när man skall försöka komma fram till vad en bibeltext betyder; när man skall försöka förstå den.
Det första är att läsa texten. Och det kan ingen förstås göra annat än bokstavligt: bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening.
För hur skulle någon annars kunna veta vad det står.
Även en sådan som Jonas Gardell läser bokstavligt – för annars skulle han ju inte kunna tala om Bibelns innehåll överhuvudtaget.
Det andra är att förklara vad textstället innebär; ge uttryck för en förståelse av den, eller med andra ord: tolka den.
2. Kan man då tolka en text hursomhelst?
På ett beskrivande sätt är svaret på frågan naturligtvis ’Ja’ – dvs, det är möjligt att tolka en text hursomhelst, helt enkelt därför att det görs.
Det är t.ex. möjligt att tolka Bergspredikan så att den handlar om man skall utfordra hundar på planeten Mars.
Men på ett normerande sätt är svaret annorlunda, och på en glidande skala; vissa tolkningar är ’rimliga’, ’lödiga’, ’valida’, ’sannolika’,
och andra mindre troliga, och en del rent avfärdbara.
Jag tror att det är genom att inse, att vi står ’utanför’ bibeltexten i historisk mening (dvs jag skall inte låtsas att jag är Paulus),
men ’i’ dess historiska förlängning (dvs Apostlagärningarna är en oavslutad bok, därför att den Helige Andes gärningar i och genom de troende fortsätter),
som vi kan finna frid i att vi alla såväl läser bokstavligt som tolkar, dvs försöker förstå.
Och även här tror jag Apg 28 är en bättre utgångspunkt än Apg 2.
Min tes är:
Endast genom att erkänna att vi tolkar när vi läser har vi förutsättning att tolka rätt.
3. När jag säger Alla läser bokstavligt, alla tolkar, så är det inte brist på respekt för den i Skriften givna tolkningen
som vi skall rannsaka Skriften för att finna, utan det handlar om att positionsbestämma mig själv som läsare och tolkare och tillämpare.
Märk väl att Skriften själv just förutsätter detta:
2Tim 3:16: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud, och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv.” (Bibel2000)
Gud andas genom sitt Ord. Syftet med detta är att vi skall växa till i Kristus.
Det är nämligen just här, som den stora skillnaden mellan klassisk bibeltolkning och modernismens bibeltolkning framträder,
dvs mellan bibeltrohet och liberalteologi.
Aummering av punkterna:
1. Alla läser bokstavligt – alla tolkar
2. Alla tolkningar är möjliga – men inte alla är rimliga
3. Medvetna om att vi tolkar, kan vi ändå i Skriften söka en där nedlagd tolkning, dess självvittnesbörd.
B.
Hur kommer det sig att det förekommer så många (ur vår synvinkel) ’konstiga’ tolkningar?
Låt mig måla en vetenskapshistorisk tavla med bred pensel:
Modernismen är lika med Upplysningen från slutet av 1600-talet och 1700-talet. (Så gammal är ’det moderna’.)
Den banbrytande franske filosofen René Descartes (latiniserat namn: Cartesius), är mest känd för sin slogan:
"cogito, ergo sum" ’jag tänker, alltså existerar jag’.
och jag tror vi alla i skolan lärt oss att detta var ett 'positivt' genombrott, bort från ’Medeltidens mörker’.
Cartesius tanke om tänkandet ligger till grund för Upplysningen och dess rationalism (att börja i sitt eget tänkande och ha förnuftet som utslagsgivare),
men även för empirismen (sinnenas varseblivning och erfarenheten, och som framför allt förekommer i engelsk filosofisk tradition med namn som Hume och Locke),
och därmed för ’det moderna’.
Här är det tänkandet som sådant som står i fokus, utan positionsbestämning av på vilken kropp det huvud sitter som tänker.
Naturligtvis ledde det fria tänkandet, utan hänsyn till hävdvunna traditioner och fördomar, till många nya insikter och landvinningar,
särskilt inom naturvetenskaperna.
Men Rationalismen gav även upphov till bibelkritiken på 1700-talet, som fick genomslag på 1800-talet genom t.ex. Wellhausens Fyrkällshypotes för Moseböckerna,
och som ledde fram till 1900-talets ’liberalteologi’.
Här tror jag vi (och nu talar jag om kristenheten i stort) ständigt tenderar att bli ’bortdribblade’:
vi vill vara lika ’vetenskapliga’ som naturvetenskaperna, och vill hävda Bibelns sanning på dess område och med dess världssyn och samma metoder.
Vi vill spela på ’det Modernas’ planhalva, och göra åtminstone delar av kristendomen trovärdig – även om det mesta av det övernaturliga får stryka på foten;
kvar blir något sorts etik.
Frestelsen för oss inom kristenheten som vill vara bibeltrogna är allstå att ta upp kampen med liberalteologin
genom att använda samma moderna vetenskapliga metoder, dvs i grunden det rena tänkandet, utan att erkänna vår historiska situation,
i tro att det bara är så, som man kan hävda att något är vetenskapligt verkligt, i vårt fall att Gud och det övernaturliga är det.
Detta var kort om Modernismen.
Vi kanske inte hört så mycket om ’modernismen’ men desto mer om Post-Modernismen,
men Vad är då ’Post-modernism’ som ju betyder ’efter-modernismen’?
Man kan se ’Post-Modernismen’ som en humanistisk protest mot en vetenskaplighet som gjort människan överflödig även inom humaniora:
litteratur och konst i vid mening.
Den uppträder först från 1970-talet i Frankrike med namn som Derrida, Barthes, Foucault och i USA med t.ex. litteraturkritikern Stanley Fish.
Post-Modernismen är en brytning med Modernismen, och det är främst genom Litteraturvetenskapen som den har haft inflytande över Teologin
och studiet av Bibeln – eftersom bägge sysslar med studiet av Texter.
Det finns nu ur kristen ståndpunkt, något positivt med Post-Modernismen, i det att den bryter med Positivismens, dvs den rent inomvärldsliga världsbilden.
Men, tyvärr har man här betonat Läsarens roll i tolkningen till den grad att man, grovt uttryckt, avskaffat författaren
och därmed Gud som inspiratör genom den Helige Ande.
Själva texten blir dessutom inom 'dekonstruktionismen' (Derrida) innehållslös;
Bibeln blir en Död bok (lika död som författaren); en tom bok, som det är upp till Läsaren att fylla med mening.
Det här är den teoretiska bakgrunden till att många människor kan ’tolka precis som de vill.’
C.
Vilken väg skall då Biblisk Hermeneutik ta?
Hugo Odeberg visade på sin tid hur en kristen tolkning bör söka efter ’Skriftens självvittnesbörd’,
eller med andra ord: låta Bibelns centrala teman och texter kasta ljus över, och hjälpa oss i vår tolkning.
Här finns det mycken hjälp att få, t.ex. i hur Jesus och Paulus behandlar texter i Gamla testamentet, t.ex. hur enligt Lukas 9:31
Jesus samtalar med Mose och Elia om sin förestående korsdöd i termer av uttåget ur Egypten.
En biblisk hermeneutik inkluderar oss som läsare/tolkare och vår historiska horisont, men den lämnar oss inte utan vägledning när vi försöker förstå Bibeln,
därför att den låter Exegetiken vägleda sig.
Hur definieras då Exegetik?
’Textens mening är vad författaren avsåg, förstått genom hur de ursprungliga mottagarna rimligen uppfattade texten.’
Vi ser i definitionen tre komponenter: författare, text, och ursprungliga mottagare.
Inom exegetiken tar man alltså inte med sig själv som läsare och uttolkare på samma sätt som inom hermeneutiken, utan koncentrerar sig
på textens sammanhang i såväl historisk som litterär mening.
Men en del exegeter glömmer bort sin egen förförståelse och det är när exegetiken endast behandlas som en inomvärldslig disciplin,
en vetenskap bland andra, som den krockar med Bibelns eget budskap och världsförståelse.
Därför måste 'Bibelsyn' vara en hermeneutisk fråga, där vi själva bekänner oss som inbegripna i Apostlagärningarnas oavslutade fortsättning.
Vi kan alltså inte göra bibelsyn till något abstrakt; något vi kan ha en uppfattning om, men som inte rör oss personligen.
Även inom bibelsynsfrågan gäller Ordspråksboken 1:7 (FB):
Att frukta Herren är början till kunskap,
men vishet och förmaning föraktas av dåren.
23. Hållning
Vi har nu talat om ’Bibelsyn’ i termer av Historiskhet och Hermeneutik.
Nu vill jag till slut säga några avgörande viktiga ting om vår Hållning inför dessa frågor.
(Det blir alltså inte någon '4-H-Gården', utan '3 H'. Jag hoppas det är Treenigheten som inspirerat mig.)
'Hållning' handlar om etik (vår attityd till; i vår bibelsyn;), om man så vill; en etisk hållning i vårt sätt att se på, och tala om Bibeln.
1.
Vår största risk är att bli den nya tidens fariséer.
Det är den största risk vi löper. För håll med: vi tycker genuint att vår ’bibelsyn’, vårt sätt att tolka, är det rätta.
Det finns alltså en stor risk att vi ställer oss 'längt fram i templet' och säger: ”Gud jag tackar dig för att jag inte är som andra.
Jag har en hög syn på ditt ord, och är inte som den där liberalteologen där bak.”
Risken (eller möjligheten) finns att liberalteologen står längst bak och slår sig för bröstet och säger:
”Gud förbarma dig över mig syndare, som har så svårt att komma rätt i ditt Ord.”
Och då går han hem rättfärdig, och inte vi.
Kan man bli 'rätt färdig' med sin bibelsyn; kan det vara en del av ens 'rätt-färdig-het'?
Tag Ps 119!: (i 175 versar har psalmisten engagerat sig i Guds ord; borde man inte bli självgod då?
– Nej: Psalm 119 slutar i vers 176 på följande sätt:
"Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud."
Det var SvKB 1917; Såväl FB som B2000 är överens om att man bör översätta ”Jag har gått vilse...”, dvs som ett faktum i förfluten tid.
Så översätter också de flesta moderna översättningar. Luther såg det som ett pågående faktum:
"Ich bin wie ein verirrtes und verlorenes Schaf" ('jag är som ett bortsprunget och förlorat får’)
Man måste alltså inte bli vare sig högmodig eller självrättfärdig för att man har vördnad och respekt för Bibeln, och vill tillämpa den i sitt liv.
Men det finns en risk, att bli en modern farisée (och den risken finns endast för dem som vill ta Gud på allvar: tro på Ordet och lyda det).
2.
Vi har ett stort behov av ständig förnyelse i vår bibelsyn.
Jesus säger:
"Jag kommit inte för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till sinnesändring," Luk 5:32.
’Sinnesändring’ eller ’omvändelse’ är alltså en grundkomponent i vad det innebär att vara kristen.
Rom 12:2 (FB) manar oss till sinnesförnyelse – förvandling;
"Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, ..."
Detta är ingen valfri överkurs bara för att den står i slutet av Romarbrevet och efter de viktiga läromässiga delarna,
utan en nödvändig fortsättning av sinnesändringen/omvändelsen, och för den delen att verkligt fortsätta leva i tron på Kristus.
Samma sak gäller tolkningen av Rom 7: 15 f.:
"Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag." (FB)
Vi kan här alla läsa bokstavligt vad det står, men vad betyder det?; hur tolkar vi?
Jag menar att det är rimligast att se det som att texten gäller den troende pågående situation,
om nödvändig teologi för behovet av daglig sinnesförnyelse, och inte som Paulus' erfarenhet innan upplevelsen på Damaskusvägen.
3.
Vi förstår inte allt, men kan komma längre genom att lyssna på olika sätt.
Om vi fullt ut förstod Guds Ord, skulle vi fullt ut förstå Gud. Och vem gör det?
Och var hamnar vi om vi försöker? (Facit: högmod går före fall.)
Är då alternativet en lägre syn på Ordet än vad Ordet ger oss anledning att ha? Jag menar själv att Ordet i en mening är lika med Logosbegreppet i Johannes-prologen,
och hur förhåller vi oss till Jesus? Blir vi 'klara' med Honom?
Du är befriad, i Jesu namn, från att behöva spänna dig och ha svar på allt!
Utmaningen ligger i att inte vara (eller bli) 'färdig' med hur vi läser eller förstår Bibeln. Frågan är: har vi, jag och du, en attityd
som syftar till att förstå allt, eller avsäger vi oss det redan från start - i vår strävan efter att växa och förstå mera?
Exempel: en vän till mig ville jag skulle lyssna till musik han väldigt mycket uppskattade. Det var en LP-skiva (det var alltså några år sedan, men å andra sidan: bättre dynamik än en CD)
med jazz-musik med saxofon. Och han var en sann entusiast: när jag kom in i vardagsrummet trodde jag först baselementen var två stora öppna spisar!
Jag hade aldrig lyssnat så mycket till den typen eller genren av musik, men eftersom han var min vän LYSSNADE jag verkligen och försökte uppskatta det.
Då upptäckte jag att själva musiken gav mig en tolkningsmodell till sig själv (alltså inte svenska visor eller barockmusik, som jag egentligen har preferens för).
Och utifrån att lyssna på det sättet kunde jag genuint uppskatta musiken.
Låt oss låta Bibelns egna olika genrer hjälpa oss att lyssna också!
Det handlar mindre om att ha en teoretisk Bibelsyn, som att det handlar om vad Ordet vill göra i och med oss.
Psaltaren vill t.ex. hjälpa oss att tillbedja Gud; Ordspråksboken i att leva med andra människor.
Vi kan inte läsa dem på samma sätt, för Ordet har olika syften.
Vi är komplicerade varelser. Ordet har också hela den komplexiteten. Låt oss bejaka den!
4.
Vi bör inte hantera bibelsynsfrågor som att de i alla lägen är frälsande frågor.
I våras (mars 2013) undervisade jag i Engelsk Teologisk Terminologi på Östeuropeiska Bibelskolan i Oradea, Rumänien.
Olika temata i Bibeln har olika mängd termer. ’Skapelsen’ har väldigt många termer, för det finns enormt många uppfattningar om hur man skall tolka Första Moseboks tre första kapitel.
Vi höll nu på och redde ut de olika uppfattningarna.
Och så frågade mig en elev, Simon:
"Tror du på skapelseberättelsen, att Gud skapade världen på sex dagar?"
Vad svarar man? Vad gäller saken när någon frågar? Vad gäller frågan?
(Vår Bibelsyn får inte finnas i ett teoretiskt vacuum, utan i en relation; det är kanske därför pastor/lärare nämns tillsammans i uppräkningen av de universella tjänsterna?)
Jag svarade ’Ja’ på den frågan, och det chockade honom, det märkte jag.
Så efteråt har jag funderat på om jag kanske borde svarat ’Nej’ i stället,
för jag tror inte att det var på just 6 dagar på samma sätt (i den meningen att jag lutar mig lika totalt mot i beroende) som jag tror på Guds människoblivande
eller på att det var Gud som på korset försonade världen, även mig.
Jag hade där och då inte tid att närmare undersöka vad som låg i hans fråga, och det sörjer jag över. Kanske handlade den om turordningen för att växa som kristen, om man måste
tro på Skapelseberättelsen på just detta sätt kunna gå vidare i tron?
Och så Jona bok; vad gör man med den? Är den historisk, i den meningen att vad som berättas hänt i tid och rum?
De som säger att det är en genrefråga har naturligtvis rätt: vilken typ av litteratur är profeten Jonas bok? Jag hälsade f.ö. på Greger Andersson efter debatten i Örebro i oktober förra året,
och frågade honom just detta, vilka teorier om genrebegreppet och vilken litteratur om det han höll sig till och förordade.
- Man kan nog säga att både han och jag vet att detta är ett stort och svårt och ännu delvis outforskat område.
Men hittills har jag ingen anledning tro annat än att det rörde sig om tre dagar för Jona i fiskens buk, för det finns inget i
Matteus berättelse om hur Jesus talar om dessa ting
som ger indikationer på att han ser sin egen förestånde död i tid och rum som tillhörande en annan genre, och därmed 'en annan värld',
än den Jesus enligt Matteus nämner om med hänsyftning på Jona.
Och så stannar jag vid och vilar i den uppfattningen. Vill Gud att jag skall tänka annorlunda,
får Han hitta på ett sätt att övertyga mig (och Han är alltid fri att använda människor).
Vi bör LYSSNA till människor, och försöka HÖRA vad de lägger i orden.
(Vi bör inte söka ’vad som är rätt uppfattning’ i olika sakfrågor t.ex. vilken trend man nu vill hålla sig till; beroende på vilket sammanhang man nu tänkt göra karriär i, vilket inte behöver vara ett liberalt,
utan kan även vara ett 'fundamentalistiskt' sammanhang - teologistuderande är också bara människor - utan hålla kursen och inte bli bortdribblade: Inkarnationen och Försoningen är vad Bibelsyn mest bör handla om).
– Men visst, som bibellärare kan jag säga: om inte Gud handlade historiskt i GT:s tid, vad har vi då för anledning att tro att Han gjorde det under Nya?
Om inte Gud skapade även tiden och de avtryck som kan tolkas som miljarder år, blir då inte Skapelsen större än Gud?
Och därför tolkar jag Skapelseberättelsen och Jona bok som jag gör – men som ett provisorium.
Men min tro på Inkarnationen och Försoningen är bergfasta!
5.
Personligt: jag lägger aldrig en annan bok uppepå en Bibel.
Ibland, när jag sitter och läser, har jag en mängd böcker uppradade på armstöd och på bord bredvid och i knäet, förutom thé-koppen. Men, och Gud är mitt vittne i ensamheten:
jag placerar ALDRIG en annan bok uppepå en Bibel. Kalla det magiskt eller mystiskt om du vill, men det är ett av de sätt min respekt och vördnad för Bibeln tar sig uttryck.
Till sist vill jag stämma in i kung Davids kärleksförklaring till Gud Ord,
Ps 19:8-15 (B2000):
Herrens lag är utan brist,
den ger liv på nytt.
Herrens lära är sann,
den gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de ger hjärtat glädje.
Herrens befallningar är klara,
de gör blicken ljus.
Herrens ord är rena,
de skall alltid bestå.
Herrens stadgar är sanna,
de är alla rättfärdiga,
mer åtråvärda än guld,
än rent guld i mängd,
och sötare än honung,
än självrunnen honung.
Genom dem blir din tjänare varnad,
att följa dem ger riklig lön.
Vem känner sina fel?
Fria mig från synder jag inte vet om,
men hindra mig också från öppet trots,
låt det inte få makt över mig!
Då är jag utan brist och fri från svåra synder.
Ta i nåd emot mina ord,
mitt hjärtas bön till dig,
Herre, min klippa, min hjälpare.
Amen.