Alla läser bokstavligt, alla tolkar
(hermeneutik)
Bibeln handlar om verkligheten. Den är en beskrivning av verkligheten. Den är inte primärt skönlitteratur (Eng. fiction), även om den beskriver verkligheten
på ett litterärt sätt.
Bibeln "når alltså ut" såväl till verkligheten om Gud som om människan och om skapelsen.
Detta går inte att bevisa, lika lite som det går att bevisa att Gud finns (och kunde vi det, vore Gud samtidigt mindre än våra bevis; men människan
är inte störst, Gud är större). Hebréerbrevet uttrycker det så: Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det
vi ser inte har blivit till genom något synligt, 11:3 (FB)
Bibeln är alltså ingen sluten bok, med ett i och för sig dramatiskt innehåll. Den är en öppen bok, vars drama är öppet för vårt drama och världens.
Här är en länk artikel, i anledning av ärkebiskopsvalet hösten 2013, och som tillämpar ovanstående:
Bibelns text och verkligheten utanför, Kyrkans Tidning 2013-10-11.
När vi läser Bibeln är vi införsatta i en kommunikationssituation
som kan illustreras av sista
versen i oavslutade berättelsen om den tidiga kristna historien: I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt,
och han tog emot alla som kom till honom. Apostlagärningarna 28:30a (SvFB2015). Vi själva lever på samma jord, och i samma historiska tids förlängning. Det finns inget
"oöverstigligt gap" mellan oss och Bibeln. På ett sätt är vi inneslutna i Bibelns berättelsers förlängning i tiden. På ett annat sätt står vi
utanför därigenom att vi läser det som står där; vi är ju inte med om själva händelserna (vi kan leva oss in i dem, men de har också faktiskt
hänt, och då var inte vi med där och då). Elementärt, men ändå värt att påpeka.
Skriftens, Bibelns, relation till verkligheten alltså.
Men Skriften självt då? Till att börja med är Bibeln alltså skrift, något skrivet.
Och skall man förstå något skrivet, en text, så måste man läsa som det står. En del gillar inte det. Man vill tolka innan man läst, och
sedan försöka pressa på den tolkningen på texten.
Läser man däremot först, och tar det på allvar blir man beskylld för "bokstavstro". Det är i grunden ett
rätt fånigt argument, eftersom ord i skrift består av bokstäver, och om man inte läser bokstavligt, så kan man inte förstå ett ords betydelse.
Allt detta låter så självklart. Icke desto mindre brukar argumentet användas, som någon sorts "högre sanning". Jag tror jag lyckas plocka sönder
sönder det i dess beståndsdelar i två blogg-poster:
Vad är att läsa bokstavligt?, och
Vad är att läsa bokstavligt? (2)
Vi kommer alla till Bibeln, dvs läser den, från någon icke-optimal bakgrund. Vi läser den inte omedelbart så som den var tänkt, på dess egna villkor.
På Menyfliken: "Och vad innebar livet?" har jag skildrat min egen "resa" och medvetenhet om detta. (Det är därför jag har den något provocerande rubriken
"Alla läser bokstavligt, alla tolkar" på denna sidas Menyflik.)
På min blogg har jag utvecklat detta ytterligare, för uppfattningen om Bibeln, "bibelsyn", är ett missvisande begrepp, som egentligen
handlar om något annat, nämligen omvärldsuppfattning eller världsbild (Eng World View):
Bibelsyn och bibeltolkning är inte samma sak
Dessa allmänna tankar hade tidigare en del länkar till andra artiklar jag skrivit och som mer ingående utvecklar och exemplifierar vad jag talar om. Nu håller jag på att skriva en bok om
Gamla testamentet, där jag i Del Ett kommer att ta upp hermeneutiska frågeställningar och visa på en konstruktiv väg framåt i det sammanhanget.