Startsidan

Samtal/Seminarier    Föreläsningar/Bibelstudier    Kurser/Predikan

     Jag står till förfogande för att undervisa i de ämnen som finns beskrivna nedan.
     Som folkhögskollärare trivs jag bra med lektionens respektive samtalets format.
     Som akademiker gillar jag föreläsningens och seminariets.
     Som mångårig äldste/församlingsledare är bibeltudier och predikan min livsluft.


                Kontakta mig via e-postadressen: bkl[a]lekameduppdraget.se
                          (Byt ut [a] mot @ och tag bort klammerparentesen)

Förlåtelse, försoning, förtroende

– för drabbade, förövare och Dig som står bredvid.

Jesu Kristi försoning är grunden för vår tro, och även grunden för vår vandring i tro. Hur lever vi ut denna aspekt av det kristna livet i den kristna gemenskapen?

Medan Kristi försoning är fullkomlig och vi fullkomligt förklarade rättfärdiga, så brister vi ofta i vår vandring, dvs i vår helgelse. Att leva med försoningen behöver därför innefatta en bearbetning av det centrala i försoningen: syndernas förlåtelse och det faktum att även vi kristna sårar och skadar varandra.

Fader vår-bönens: ”förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter/har förlåtit dem som står i skuld till oss” gäller även oss sentida lärjungar, tidsmässigt på andra sidan Kristi fullbordade offergärning. Jesus är mycket tydlig med att om vi inte också förlåter, uteblir Guds förlåtelse för oss. Så kommenterar Jesus bönen Fader Vår. Är det verkligen så allvarligt? Vad innebär det då konkret, med avseende på vad det är att förlåta om man drabbats av en oförrätt? Hur gör man när man förlåter? Måste man ha förtroende för en annan människa som gjort en illa, och så “bli dörrmatta” åt möjlig fortsatt ondska? Eller måste man inte det fast man förlåter? Vad ligger inte i förlåtelsen?

Hur kan man förlika/försona sig om man förgått sig mot och skadat en annan? Om jag som kristen betett mig svekfullt mot min medmänniska, hur finner jag då upprättelse från vad jag förbrutit? Är det ens nödvändigt? Räcker det inte med att hänvisa till att ”försoningen täcker allt” och säga ”du får förlåta” och så själv gå vidare – eller gör det inte det?

Hur fungerar ”omvändelse” i relation till begrepp som ”känna ånger/ruelse”, ”göra bättring”, ”gottgöra” och ”ställa till rätta så långt möjligt” in i bilden? Eller gäller omvändelse inte för kristna?

Hur förhåller sig förlåtelse till ”försoning” i vår relation med varandra? Vem skall försona sig med vem?

Vem skall ta ansvar och initiativ till förlikning? I en kristen församlingsgemenskap är tanken att vi skall leva nära varandra. Vad innebär i detta sammanhang ”att bry sig om”? Hur kan man som bredvidstående förhålla sig till konflikter så att man inte blir en likgiltig medmänniska som genom passivitet möjliggör övergrepp eller omöjliggör försoning? Jesus’ exempel med att tvätta lärjungarnas fötter inför påskmåltiden (Joh 13) sade han var något vi skulle praktisera. Vi tvättar inte varandras fötter med tvål och vatten. Något måste Jesus ha avsett. Om det inte innebär att förmana (uppmuntra/tillrättavisa) varandra, vad innebär det då?

Hur kan den drabbade, förövaren och alla vi som står bredvid bäst förhålla oss, dvs hur kan förtroende återuppbyggas efter övergrepp så att gemenskap blir möjlig?
Hur vi hanterar dessa frågor är avgörande för om en församling skall kunna vara en helande miljö.

Jag söker ge svar och konkret visa på ett levbart sätt att förhålla sig till dem.


        Min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (2015) behandlar ämnet och ligger till grund för undervisning och samtal.
Förlåtelse som nödvändig frihet kan tolkas på två sätt: att det för den som varit utsatt för en oförrätt, är nödvändigt att förlåta, eller att det för den som begått en oförrätt mot en annan människa, är nödvändigt att få förlåtelse. Bägge tolkningarna är möjliga och rimliga – och sanna. Uttrycket ”nödvändig frihet” innebär dock något av en självmotsägelse: hur kan det som är fritt vara underkastad någon form av inskränkning, begränsning eller vara villkorat – i detta fall av förlåtelse, given eller erhållen?

Utifrån kristet perspektiv är försoning, den försoning som Gud i Kristus utförde på Golgata kors, grundläggande för allt andligt liv. Genom tro blir människan förklarad rättfärdig i kraft av Jesu ställförerädande offer. I honom har hon förlåtelse för synden och rening från orättfärdigheten. Människans förtroende för Gud att kunna åstadkomma allt detta kommer inte på skam, för Gud är trofast och rättfärdig; hans löften håller.

Det är på den grunden mellanmänsklig förlikning (försoning), givandet och mottagandet av förlåtelse människor emellan samt det ömsesidiga förtroendet mellan människor behandlas i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Alla dessa tre komponenter figurerar och fungerar – till en del – även i sekulära sammanhang; begreppen som sådana är inte okända, och betraktas allmänt som goda, nobla och eftersträvansvärda, men det ligger i sakens natur att använda utanför ett kristet teologiskt ramverk, de kan komma att ges andra betydelser. Detta gäller även förment kristliga sammanhang, där teologin, Skriften, Bibeln, bortses ifrån och inte tas med i tänkandet.

Tillbaka till självmotsägelsen i uttrycket ”nödvändig frihet”: I kristen teologi ses mänsklig autonomi – existens utan Gud som något negativt, ja, som ursynden (Adams beteende). Redan där ligger en begränsning i frihetsbegreppet visavi Gud. Frihet i mellanmänskliga relationer å andra sidan begränsas De Tio Budorden. Paulus, liksom Herren Jesus själv (Mark 12:28-34) ser kärleken som det viktigaste. Denna kärlek är nu definierad, inte endast visavi Gud (1 Joh 4:10) utan även mellanmänskligt. Som i alla definitioner ligger avgränsning mot vad något inte kan betyda:
"Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Buden: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte sin nästa något ont. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse". Rom 13:8-10 Det vill säga, om vi vänder på resonemanget: Den som begår äktenskapsbrott, mördar, stjäl, bär falskt vittnesbörd, har begär efter det som tillhör en annan, älskar inte sin medmänniska utan gör ont mot nästan.

Utifrån Skriftens perspektiv, är människan alltså ofri, såväl i sin relation till Gud som till sina medmänniskor. Otro är synd (Joh 16:9) och synd är slaveri (Joh 8:34). Frälsning från syndens bundenhet uttrycks med olika bilder i Bibeln, men genomgående hos såväl Gamla testamentets profeter som i Nya testamentet ligger behovet av sinnesändreing, omvändelse (Mark 1:14). Omvändelsen är främst en omvändelse från autonom otro till förtröstansfull tro visavi Gud, men även omvändelse i relationen till andra människor: från attityder och gärningar som skadar nästan. Det är denna senare aspekt på omvändelse som står i fokus i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Den söker bana väg för förtroendefulla återupprättade relationer genom att undanröja teologiska missförstånd och vantolkningar vad gäller mellanmänsklig förlåtelse och försoning.

Ämnets djup och allvar till trots, är den skriven på enkel svenska och med ett rakt tilltal.

Buden handlar om kärlek

- Guds tio bud i olika traditioner, och vad de säger
om nådens förutsättningar och följder

Hur kommer det sig att Jesus kunde sammanfatta Lagen i att älska Gud över allting, och sin nästa som sig själv?
Och hur kommer det sig att en judisk skriftlärd höll med honom?
Vad innebär det att Lagen inte är en frälsningsväg (Paulus i Galaterbrevet) men att Jesus samtidigt kan säga att Lagen mer än gäller (Bergspredikan i Matteus)?
Varför fungerar det inte att avfärda lagen och buden som något gammalt och avlegat när Jesus kommit? Varför inte, egentligen?

Det första budet i judendomen är inte ”Du skall inte ha andra gudar” utan ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret;” alltså inget bud utan en frihetsproklamation.
Eftersom man slår samman de sista två buden till ett, ”Du skall inte ha begär,” blir det ändå tio.
De reformerta och grekisk-ortodoxa traditionerna kombinerar också de två sista buden, men har med ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild,” så det blir också tio.
Tio bud finns förstås i den romerskt-katolska och lutherska traditionens uppdelning som vi är mest bekanta med, där begär-förbudet delas upp i två, och där bildförbudet inte finns med, och heller inte judendomens frihetsproklamation.
I alla kristna traditioner faller alltså judendomens första bud bort.

Vad händer om man tar upp det? (Och varför skulle man inte kunna göra det?)
Vi ser på vilka konsekvenser detta får för Nåd och Efterföljelse eftersom texter i Nya testamentet då hamnar i ett annat ljus - och hur det ljuset ger oss en rimligare förståelse av vår relation till Gud.

Profetismen som samtidsbedömning

- varför profeter är så obekväma och varför vi behöver dem så väl

Profeterna har en speciell måttstock i bedömningen av sin egen tid.
Den är Gud väsen av helighet och kärlek såsom uttryckt i Mose lag, särskilt de tio budorden. Jesus komprimerade dem till två: kärleken till Gud och nästan – men detta skall förstås i sitt sammanhang och inte tolkas utifrån en relativistisk neutralitet i frågor om ont och gott, sanning och lögn, rätt och fel.
Profeterna riktar sig främst mot det egna Gudsfolket. På samma sätt måste predikan (som är profetismens fortsättning) även rikta sig mot gudsfolket/församlingen idag.
Profeterna uppträder inte på samma sätt, eftersom deras personligheter och den situation de uppträder i är olika. Därför är det svårt att veta när man möter den profet. Det är oförutsägbart hur de kommer att bete sig.
De kallar dock ALLTID tillbaka till Gud, och deras budskap är ALLTID i överensstämmelse med den tidigare uppenbarelsen.
Profeterna har också en positiv sida: de har som klangbakgrund löftena till patriarkerna och deras fortsättning i den gryende insikten om den kommande Messias. Det är därför det finns så mycket hopp och framtidstro hos profeterna. Och Gud är densamme.
Profeter rör om. Om man gillar profeter eller ej handlar nog mest om ens inställning till Gud: nöjd som det är eller törst efter mer?

Kungadömet: avfallssymbolen som blev frälsningskärl

- om Inkarnationen som moralens kraft och
det tjänande ledarskapets möjlighet

Efter intåget i det utlovade Landet (Josua bok) och cyklerna av avfall-nederlag-frälsning-upprättelse (Domarboken) kräver folket en kung "att styra över oss så som alla folk har," 1 Sam (8:5). Ett till synes oskyldigt anspråk!
Ur Guds perspektiv innebär det dock ett förkastande av Honom själv som kung. Folket avvisar den direkta teokratin; att vandra styrda av gemenskapen med Gud. Profeten Samuel är klar över detta, och är därför bara ett motvilligt redskap för Guds tillmötesgående.
Kungadömet är alltså en avfallssymbol från första början, men till just denna institution knyter Gud Messiasförebilden och löftena om räddning, såväl för människans frälsning som hennes tjänande liv.
Att Gud brukar kungadömet har nämligen en parallell i Guds människoblivande som den siste Adam, 1 Kor 15:45: endast med den bakgrunden blir några texter i Nya testamentet fullt begripliga, som t.ex. att nåden skall härska; dvs 'vara kung': "på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet" Rom 5:21 (Bibel2000).
Guds teokrati kan härigenom återupprättas i människans liv.
En annan parallell till kungadömet/ledarskap och dess nya förutsättningar efter inkarnationen, är när Jesus varnar sina lärjungar för att bli ledare ('kungar') enligt världens förebilder, Mark 10:42-45. Hur blir då ett 'tjänande ledarskap' möjligt?
Följ även med på en djup dykning i sambandet mellan Filipperbrevet 2 och Första Samuelsboken 8 och 12.

Finns Israel?

- Att den kristna tron har en judisk bakgrund är oomtvistligt.
Men hur skall man som kristen förhålla sig
till judendomen och staten Israel?

"Frälsningen kommer från judarna." Det var Jesus själv som sade så, i samtalet med den samaritiska kvinna som lät sin kruka stå vid brunnskanten till patriarken Jakobs källa (Joh 4), mitt emellan bergen Ebal och Gerissim, där Mose förestavat hur 'välsignelser' och 'förbannelser' skulle uttalas över israeliterna efter intåget i Kanaans Land, det utlovade landet. Brunnen vid Sikem ligger alldeles utanför Nablus, idag ett fäste för palestinensisk nationalism.
Vad menade Jesus då, och vad kan det han sade betyda idag? Finns det något förblivande viktigt med det judiska folket, dess kultur och religion?
Och vad gör vi med Paulus som säger till alla av icke-judisk börd ('hedningar', enligt Bibelns språkbruk):
Förhäv dig inte ... det är inte du som bär roten, utan roten som bär dig, Rom 11:18.
Paulus, teologihistoriens gigant, skriver också:
Ser man till evangeliet är det Guds fiender; ser man till utkorelsen är de Guds älskade, Rom 11:28.
Det verkar motsägelsefullt, men vad betyder det?
Det finns dessutom idag en stat som heter Israel, älskad och hatad. Hur skall man som kristen förhålla sig till den? Finns Israel i Biblisk mening?

Magnificat och Benedictus

- om historien, tiden, tempus och nuets lovsång

Marias och Simeons lovsånger (Lukas ev.kap 1) fortsätter att inspirera, och borde få göra det ännu mer, men översättningen i Bibel 2000 som återges i senaste utgåvan av böneboken 'Tidegärden' (Tidbönsboken, Libris) krånglar till det.
Från att ha varit lovsånger till, och beskrivningar av en Gud som verkar i historien, har de nu blivit allmänna uttryck för ett gudshandlande som inte riktigt når ned till och fäster i verkligheten. Varför blev det så?
Vi skall se närmare på förutsättningarna för och följderna av när verbens tidsformer omdefinieras. Vad är egentligen 'tempus' för något och 'aspekt'? Vad betyder detta för bibelbruket och för vår känsla av delaktighet?

GT:s kronologi & geografi

– när och var hände vad?

Gud är historiens Gud, och därför nuets. När vi bara och endast vill ha 'Nuets Gud' får vi ingenting, för Gud kommer inte till oss utan Historia.
Han kommer till oss i vår egen historia: redo att hela och läka; redo att undervisa och vägleda; redo att skapa oss en framtid, dvs sett ur en längre framtids perspektiv: en historia. Gud är inte existentialist, ens i nuet.
Som historiens Gud kan Gud göra något i nuet. Allt har sin grund i, och hämtar sin kraft ur, Inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus. Det var en unik historisk handling med förblivande konsekvenser i nuet.
Men Gud blev inte nuets Gud med historisk förankring då Jesus föddes. Historien går längre tillbaka än så
Gamla testamentet har en kronologi. 'Kronologi' kommer av det grekiska ordet 'Chronos' som betyder tid; lineär tid, tid som går och bildar sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år, decennier, sekler, årtusenden. Hela tiden är Gud med.
Ryck loss Gamla testamentet från historiens tid och texten torkar.
Men låt Ordet få ha det samband med historien som det gör anspråk på, och texten får liv och kraft.
Ordet har dessutom inte bara hänt i TID; det har även hänt på PLATS. Det har utspelats någonstans; här på denna jord, samma jord som du och jag trampar, och vi kan resa till de orter som nämns i Bibeln. Världen var och är spelplatsen för Guds stora drama med mänskligheten; detta är ingen virtuell värld, utan en värld som man kan ta på.
Och just därför kan Gud vidröra dig och mig.

Jag skriver på en bok om Gamla testamentet med allt detta som innehåll, med beräknad utgivning i början av 2024.