Grundtexten säger ...

Predikanter har tal-vapen av olika kaliber för att övertyga.
Till de finpipiga hör 'predikanthistorier' (vars poäng tycks vara 'överdrifter till Guds ära'). Man kanske också kan förstå dem som 'lösa skott' eller 'saluter'. Det låter mest.
Till de något mer verkningsfulla hör den personliga upplevelsen (om kopplingen till bibeltexten inte är godtycklig);
liksom åberopandet av traditionen (Luther, Ongman, Pethrus, Wesley, Rosenius, Waldenström), i rätt sammanhang.
En bibelkommentar, kan rätt använd, fungera som höghastighetsvapen.
Till de rent pansarbrytande får man nog räkna introduktionen: "Grundtexten säger...", för då förutsätts all vidare diskussion vara överflödig.

En bibelöversättare sysslar ständigt med grundtexten. Han/hon använder den alltså inte bara ibland, för att ge extra starkt eftertryck åt en uppfattning. Vid översättning är det ju grundtexten som skall tala hela tiden. Man kan ju undra hur översättarna står ut med att dagligen och i alla ärenden hantera en sådan arsenal av definitiva svar, ibland på frågor som inte ens är ställda? Måste det inte bli alldeles överväldigande?
Svaret finns i en annan bild: den av dykaren som arbetar djupt under vattenytan. Själva nedstigningen (liksom senare uppstigningen) tar tid: därnere är trycket ett annat, och en värld av sällsammare slag än den ovan i luften kommer honom till mötes. Han måste arbeta metodiskt och långsammare. Allt han finner därnere är inte automatiskt tillämpbart på förhållandena i atmosfären. - Man kan ligga vid vattenytan, förstås, och titta ned med cyklop. Men ljuset bryts annorlunda i vatten, och siktbarheten på stora djup går förlorad.
Gamla testamentet är skrivet på hebreiska (med vissa partier, t.ex. Daniel kap 2-7, på det närbesläktade språket arameiska). Inga originalhandskrifter finns bevarade. Det sensationella med Dödahavsrullarna var att de flyttade datum för senast bevarade kopior bakåt i tiden med mer än 1.000 år! Ändå redovisar dagens tryckta biblar texten i 'Codex Leningradensis' från 1000 e.Kr., därför att den anses bättre svara mot originalen. Den fantastiska med rullarna från Qumrangrottorna var graden av överensstämmelse med vad som redan fanns.
För Nya testamentet är situationen en helt annan. De tryckta utgåvor som används idag är eklektiska dvs 'utväljande': man har jämfört variationer mellan de codexar 'skinnvolymer' som främst är från 300-talet e.Kr ('Sinaiticus', 'Vaticanus', etc) och de papyrer, 'vasspapper' som kan dateras till 2:a århundradet, med ett fragment från Joh 18 så tidigt som 125 e.Kr (men alltså inte heller här något original). Man får så ihop till en enhetlig text från ett flertal olika handskriftskopior.
Den vetenskap som sysslar med sådant kallas textkritik. Det betyder inta 'att kritisera texten', utan att så fördomsfritt som möjligt 'värdera' olika textvittnen, även tidiga översättningar, typ Septuaginta, dvs den grekiska översättningen av GT. På så sätt kommer man fram till vad som med olika grad av säkerhet kan vara den ursprungliga lydelsen.
Men vad säger grundtexten då? Jodå, den talar förbluffande samstämmigt.
Guds Ord går att lita på.

Men med denna lilla dykövning i grundtextens djup (!) ville ödmjukast bara påminna om att det oftast inte räcker med kunskaper i hebreiska och grekiska för att hantera denna projektil. Det skall också till dykcertifikat, dvs kunskaper i textkritik.
Grundtextargumenten är nämligen bara avfyrbara ur undervattensläge. De är nämligen torpeder. Pansarbrytningskraften visar sig för den som beder 'Fader Vår' på det nya sättet: "såsom vi har förlåtit..." - För så säger grundtexten.

Bibelöversättningsartiklar