Kan man befalla ett skeende?

Har du någon gång funderat över de inledande bönerna i Fader Vår (Matt 6:9f); enligt gamla 1917-översättningen (och som fortfarande förekommer som unison bön i en del kyrkor:
helgat varde Ditt namn,
tillkomme Ditt rike,
ske Din vilja?

Bibel 2000 (=NT81), liksom Giertz, har:
låt ditt namn bli helgat,
låt ditt rike komma,
låt din vilja ske,

medan Hedegård och Folkbibeln håller kvar formerna:
helgat (FB har 'helgat blive'),
komme,
ske.

På vilket sätt ber vi detta egentligen? Som läsare läser vi ofta in en betydelse i texten; så antagligen också hur vi menar med Fader Vår, och vårt förhållande till det vi säger. (För bönen har väl inte blivit en utantill rabbelbön utan tanke?)

Studier i grundtextens språk (i detta fall grekiska) kan ibland få oss att i vår föreställning överge vårt eget svenska språks struktur och ana ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten -- men hur återvänder man sedan till den verklighet som dikteras av svenska språkets form och struktur; dess begränsningar?
Verbformerna ovan är imperativ, dvs befallningsform, men annorlunda mot svenska språkets imperativer såtillvida, att de är i tredje person, 'den''det'. Vanligen sker kommandon och böner i andra person 'du', t.ex.: 'Ge mig boken!' (riktat till en annan person).
I bönen Fader Vår befaller vi ett skeende i tredje person, i detta fall något som skall hända med Guds Namn, Rike, och Vilja! Vi utropar, proklamerar, inför Gud att Hans rike skall komma (ja, mer direkt än vad 'skall komma' utsäger, vilket ju är svenskans sätt att uttrycka framtidsformen futurum. Detta är svårt att översätta, och NT81 och Giertz släpper imperativer för en sorts 'låt'-konjunktiv (önske- eller overklighetsform), men Hedegård och Folkbibeln håller fast imperativen, fast detta kanske inte kan anses vara 'naturlig' svenska.
Så vad göra?

Tredje personens imperativer (som det finns rätt gott om i Nya testamentet) tycks förutsätta (och försätta) den bedjande i en trosviss proklamerande position, rätt avlägsen från det samfällt betryckta mummel som brukar känneteckna vad som sker efter mötesledaren/liturgen sagt sitt ... och så ber vi nu till sist den bön som Herren själv lärt oss... :

Jag lämnar från om hur vi skall översätta Fader Vår och frågar istället dig käre/a läsare, hur du ser på fenomenet som sådant: är det irriterande eller intressant att inte ens nya översättningar tycks kunna gestalta det som grundtextens grammatik uttrycker, på modern svenska?

Bibelöversättningsartiklar