'Och...'

Finns det ett särskilt bibelspråk?
Frågan är lite svår att besvara, åtminstone för GT's del, eftersom klassisk hebreiska nästan bara finns bevarad i Bibeln (förutom några enstaka inskriptioner). För NT är det annorlunda: det finns tusentals dokument att jämföra med på grekiska från den tid Nya testamentet skrevs. Det är klart, att ämnesvalet gör bibelspråket speciellt. Men om det nu vore så, att det funnes ett speciellt bibelspråk, vem skulle då kunna tyda det? Och hur skulle vi andra kunna pröva anspråken?
Den offentiliga karaktären av Guds handlande, såväl under Gamla som Nya testamentets tid, tycks motsäga tanken på ett speciellt bibelspråk. Det finns naturligtvis djup i bibeltexten, men en god tolkningsregel säger, att ordens andliga betydelse skall stå i ett rimligt förhållande till den enkla och grundläggande betydelsen (hebr. peshat).
Ett genomgående exempel på detta kan vara det lilla ordet 'Och...', som inleder så många versar och meningar i Gamla testamentet. Är detta ett speciellt bibelspråk, som man skall vara rädd om och bevara och som uttrycker Skriftens inspiration? Finns det en andligt djup betydelse i bibelspråkets 'Och...'?
Det finns särskilt två sammanhang där detta förekommer: i beskrivningar och i löpande berättelser. Tag till exempel 'Lagen om syndoffersbocken', 3 Mos 4:24-35. Prästens instruktioner börjar hela tiden med 'Och...'. Eller tag visionen av det framtida templet. I beskrivningen av Östra porten i Hesekiel 40:5-16 berättas hur en man samtidigt mäter upp muren. Överallt börjar meningar med 'Och...'.
Om du kan få tag på en gammal Bibel, alltså 1917 års översättning (Svensk Kyrkobibel, SvKB) så ser du detta; samma sak om du läser äldre översättningar på andra språk.
Rent språkligt finns här verbformer som är sammanskrivna med ett ord som annars betyder och. Men gör det detta här? Forskare börjar enas kring uppfattningen att 'och-et' i detta sammanhang uttrycker följd (logisk för beskrivningar eller instruktioner och tidsmässig för berättelser).
Det är nu översättningsteori kommer in i bilden: grundregeln är, att formen i originalspråket inte skall överföras till mottagarspråket, utan att det är betydelsen som skall överföras. Det skall ske noggrannt, men på ett för mottagarspråket naturligt sätt, och med hänsyn till den litterära genre ('texttyp') som texten uttrycker. Om man bortser från den tradition som hunnit utbildas genom att svenska bibelöversättningar haft med detta Och... (dvs att de som läst Bibeln vant sig vid fenomenet), så är detta inget naturligt sätt att beskriva eller berätta på svenska. Alltså kan man vid översättning till svenska utelämna detta och utan att förlora något av innehållet.

Resultatet av allt detta framgår om du läser Hes 40:5-16 eller 3 Mos 4:24-35 i Bibel 2000 eller Folkbibeln. Du kan jämföra om SvKB 1917 eller de två nyare översättningarna känns naturligare.
Undret på Pingstdagen (Apg 2:11) handlar visserligen inte om översättning i teknisk mening, men ger oss ändå en indikation på vad som är Guds avsikt: att tydligt förstå det man hör eller läser.

(Denna artikel skrevs c:a 1995, dvs innan Bibel 2000 och Folkbibeln publicerats. Inte ens i den 'varsamma revidering' av SvKB 1917, där verbens pluralformer bland annat togs bort, och som resulterade i 'Bibel 82' vågade man sig på att ta bort det överallt förekommande 'Och-et'. Så när denna artikel först publicerades var frågan aktuell på ett annat sätt än idag. Ibland går utvecklingen framåt...)

Bibelöversättningsartiklar