'Varför översätter dom inte som det står?'

Det här är riktigt ordagrann hebreiska från Gamla testamentet:

Och-han-/prefixform av verbet/säga Herren till Abram gå du från-landet-ditt från-släkten-din och-från-huset faderns-din till landet som jag-/prefixform av verbet/visa. Och jag-/prefixform av verbet/göra-dig till-ett-folk stort och-jag-/prefixform av verbet/välsigna-dig och jag-/prefixform av verbet/göra stort namnet-ditt och-/2mps imperativ av verbet/bli välsignelse.

Tja, det verkar förstås lite bakvänt -- sa du verkligen att det står så ordagrannt i grundtexten? Det är ju förstås Guds Ord, och om nu Gud har inspirerat det på det sättet, så kanske det finns dolda välsignelser i ordvändningarna, fast går det inte att göra det lite mer svenskt?

De va en lirare allså, som hette Abbe, va, och Gud sa till honåm, fattaru, att han skulle dra från sin morsas legenhet i Gurra City och flytta ut till Hallonbergen, va, fast först visste han inte riktit vart han skulle, hajjaru, fast han tog endå snöret dit, om man sejerså. Ja, åsåsen ble de ju iallafall jettebra för han, han kom me på en realityshow på TV3, jo sekert!, å hans polare me

Nja-nej, inte riktigt så, det där var väl ändå Stockholmsslang, och får man verkligen byta ut namn och platser på de där viset, fast det är ju klart, det är ju modernt och bra, och ungdomarna kanske läser det, fast jag vet ändå inte riktigt...

-- Det andra exemplet är en omskrivning, en sk 'parafras', extrem och dessutom med kulturella ersättningsord; överdriven, visst, - men var går då gränsen?
Det första exemplet av 1 Mos 12:1 är en extremt literal översättning, en sk 'transliteration'. Riktiga översättningar befinner sig på en glidande skala någonstans mellan den och en funktionell (idiomatisk eller dynamisk) ekvivalens-översättning, så kan låta så här:

Herren sade till Abram: lämna ditt land, din släkt, din familj. Bege dig till ett land som jag kommer att visa dig senare. Jag skall då göra dig till ett stort folk, och välsigna dig och göra ditt namn stort. Bli en välsignelse...

Varje språk har en 'form' som består av dess ljud, ordförråd, grammatik; med dessa kan man förmedla en 'betydelse' som består i tankar, händelser, känslor. Inom varje språk samverkar 'form' och 'betydelse' på ett unikt sätt. I en literal översättning överförs källspråkets former till motsvarande former i mottagarspråket (i den mån det överhuvudtaget har dessa!) så noggrannt som möjligt. Tanken är då att mottagarspråkets former skall ge samma betydelse som källspråkets, vilket dock sällan sker.
I en funktionell ekvivalensöversättning analyserar man källspråkets betydelse (vilket dess form meddelar) och försöker återge betydelsen exakt men på ett naturligt sätt i mottagarspråkets former (ljud, ordförråd, regler för satsföljd, etc). Det finns då större förutsättningar att betydelsen förmedlas. Det är att översätta som det står. Det är omöjligt, men nödvändigt.

Den absolut övervägande delen av moderna översättningar i ett världsvitt perspektiv översätter på detta viset. Men hur kommer det då sig, att de inte alla översättningar blir lika, t.ex. på Engelska, där det ju går att jämföra många moderna översättningar? Det beror på att det inom ekvivalensteorin även där finns olika teorier om översättning. Dessutom påverkar olika teologiska ideologier hur slutresultatet blir. (Jag hänvisar här till länken om hermeneutik Alla läser bokstavligt, alla tolkar
-- men fortsätt gärna att läsa fler artiklar om bibelöversättning!)

Bibelöversättningsartiklar