Vägen till klartext

Evangeliet, Lärjungaskap, Moral & Etik, Omvändelse

Hur kommer det sig att pastorer och predikanter inte talar klartext i frågor som t.ex. abort, samkönad sexualitet (hbtq), Israel m.m.?

Om vi för ett ögonblick lämnar det bekvämaste och mest intetsägande svaret (att man anpassar sig efter tidsandan – och då ofta menar på ett omedvetet sätt, inbegripet en önskan att själv framstå som nådefull, men även på ett mer medvetet ”för att inte stöta bort dem man söker vinna för Gud”): Vad kan det då finnas för skäl?

Jag tror en verklig orsak kan vara att inte bli en skrymtare, en hycklare. Hur då? Jo, det finns mera näraliggande ting i troendeförsamlingsgemenskaper som man inte heller talar i klartext om: t.ex. sex utanför äktenskapet, samboskap, porrtittande, illigitima skilsmässor. Och varför gör man inte det?

Återigen, för att inte framstå som skrymtare. Det finns ju även andra ting är svårare att sätta fingret på än de jag nyss nämnde: avgudadyrkan i dess mångskiftande former, högfärd, girighet, förtal, svek, att göra skillnad på människor av olika skäl som social status, hudfärg, utbildningsnivå, utseende, etc, etc. Och varför försöker man inte ta tag i någon repända, och åtminstone börja nysta? De ting jag nu nämnde är förvisso inte heltäckande, men torde ändå räcka en lång bit för att en pastor, predikant eller äldste som tar sin tjänst på allvar, skall kunna börja agera utan risk för anklagelsen om skrymteri.

Här tror jag vi börjar närma oss pudelns kärna: Nya testamentet talar om ”undervisning och förmaning, uppmuntran och tillrättavisning”. (Kol 3:16; 2 Tim 4:1-3).  Sker förmaning våra församlingsgemenskaper?  Undantagsvis, kanske. Men som en medveten strategi? Så, om det inte sker (och det är rätt uppenbart att så är fallet, på bred front), vad beror då detta i sin tur på?

Jag tror för ytlig insikt i, och föreståelse av Evangeliet om Jesus. Predikanter har inte fattat storheten i Jesu person och verk, inte djupet och höjden, bredden och längden av Guds kärlek i Kristus. Hur, konkret, menar jag då? Jag tror t.ex. en karikatyr av Luthers rättfärdiggörelselära lägger hinder i vägen: nåden innebär endast rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar. Och för att försäkra åhörarna om detta utvidgas perspektivet ”utan gärningar”, ytligt teologiserande, till att bli ”utan konsekvenser”: Det vore i och för sig bra om det blir konsekvenser, men om inte, blir man frälst ändå. Av nåd. Och det finns nåd: för botfärdiga syndare, även för syndande kristna, genom omvändelsens möjlighet. Men det är inte nådens enda funktion.

Paulus skrev även:
”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” (Titus 2:11-14)

Martin Luther byggde sin rättfärdiggörelselära på Paulus. Hur kommer det då sig att man fastnar för och i en sådan karikatyr av frälsningen som nåd utan konsekvenser, och därmed av Guds natur och Frälsarens gärning?

Jag tror genom selektivitet i hur man läser Bibeln, och att man skaffar sig en tolkningsmall (t.ex. den jag ovan beskrev) och tolkar all bibeltext utifrån den. Så tolkas t.ex. de johanneiska skrifterna (Johannesevangeliet, Johannes tre brev och Uppenbarelseboken) utifrån juridisk, legal synvinkel – och de tvingas så betyda något de inte gör. För Johannes handlar Evangeliet om Liv, det nya liv som vi fått:  

Det gör det för Paulus också, men han beskriver detta Liv med andra utgångspunkter, andra argument och andra bilder än Johannes. Tag t.ex. en text som i Johannes Första Brev:

”Vi vet att vi har lärt känna honom när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom … Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser” (1 John 2:3-5, 7,8).

Här säger Johannes i princip samma som Paulus i citatet från brevet till Titus ovan, men med annat ordval och bildspråk. Fokus ligger på det nya livet.

Att lyssna till Johannes på hans egna villkor hjälper oss att förstå Paulus på ett helbibliskt sätt; att komma ur karikatyren om nåd utan konsekvenser. Att sätta in Paulus’ undervisning i denna kontext gör det lättare att ta emot hans undervisning om syndens konsekvenser: ”Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal 5:19-21).

Det finns alltså möjligheter att tala klartext utan att bli skrymtare (att tala om vissa synder men tiga om andra). Kanske ligger nyckeln i att det behövs evangelisk omvändelseförkunnelse, alltså att evangeliet predikas på ett sådant sätt att omvändelse blir en naturlig del av evangeliet. Så gjorde Herren Jesus själv: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15). För om evangeliet predikas utan att det skapar insikt, bekännelse, ånger över synd, vad finns det då som skall förlåtas? Då blir förlåtelse något teoretiskt endast, något som inte berör oss, och våra liv blir därefter: opåverkade av evangeliet.

Att tala i klartext om vad som inte stämmer överens med livet i Gud, och förmaning, blir då något nytt, överraskande och främmande för dem som lyssnar. Detta hade man inte räknat med! Det behövs omvändelse på ett djupare plan hos predikanter, bort från en förkunnelse som skapat och vidmakthåller denna situation.

Bibeln Jesus läste

Bibeln, Gamla testamentet

Bibeln är Guds Ord. Gamla testementet var den Bibel Jesus läste.

Gamla testamentets Gud kallade Jesus sin Far, ja, Pappa.

Ändå är Gamla testamentet ett ständigt dåligt samvete för troende kristna: Man har inte läst det. Om sanningen skall fram är det så. OK, läst lite här och där. Kanske något gång börjat med en föresats att ta sig igenom hela GT, åtminstone en gång, för att få det gjort. Men gilla Gamla testamentet?

Det här är den andra boken i en trilogi jag håller på med. Den första hette Evangeliium innan Jesus: Kristusteman i Gamla testamentet (Discursia förlag, 2024). Det var en teologisk bok, som betraktade innehållet i GT utifrån uppfyllelsen i Kristus.

Denna andra heter Bibeln Jesus läste: Vandring genom Gamla testamentets böcker i ljuset av Israels historiska epoker, och utgavs på samma förlag helt nyligen (14 maj 2026). Det är en historisk bok. Titeln säger redan det mesta. Poängen är att Israels historia, den som Gamla testamentet berättar om, sätts in i Mellersta Österns sekulära historia. En annan poäng med boken är att vandringen genom alla GT:s böcker företas i anslutning till när de enligt texten författades. Det innebär t.ex. att profeterna gås igenom i anslutning till Kungaböckerna, då när de assyriska och babyloniska väldena regerade samtiden.

Gud var verksam igenom hela den historia Gamla testamentet berättar om, alltifrån skapelsen, ända fram till Esras och Nehemjas tid, när profeten Malaki talade, på 430-talet f.Kr.

Verkar Gud i vår tid, i världshistorien? Ja, det gör han. Han har inte slutat vara universums herre. Som den babyloniske härskaren Nebukadnessar bekände på tidigt 500-tal f.Kr., under statsmannen och profeten Daniels tid:

Hans välde är ett evigt välde,
hans rike varar från släkte till släkte. (Daniel 4:31):

Han kommer även att vara verksam i den ännu framförliggande framtiden, den som profeterna förutsagt.

Verkar Gud i de människors liv som genom tron på Jesus vandrar med honom? Frågan strålar samman i världhistoriens största händelse, när Gud-Sonen genom den helige Ande lät sig födas av jungfrun Maria: inkarnationen, då Gud blev människa. Genom Jesu ställföreträdande försoningsdöd och uppståndelse verkar Gud genom Anden med sitt eget liv, Jesu uppståndelseliv i de troendes liv.

Gamla testamentet hjälper oss att tro på att Gud verkar i nuets historia, i våra liv.

Det kräver en viss möda att ta sig igenom GT. Därför har jag skrivit denna bok, för att hjälpa till. Den är skrivet på lättillgängligt språk (intygat av icke-vana läsare). Syftet är att få vanliga kristna att börja läsa hela Bibeln, och att tycka om det. Det ger råg i ryggen för troslivet att veta var man har Gamla testamentet – Bibeln Jesus läste.

[ Boken finns hos nätbokhandlare som Bokus och Adlibris, samt kan beställas direkt från: https://discursia.se/BJL.html ]

Evangelium innan Jesus

Bibeln, Evangeliet

Vad menas?

Tag följande berättelse från Lukasevangeliet: Jesus har slagit följde med två lärjungar på vägen till Emmaus på påskdagsmorgonen, men de känner inte igen honom. Han undrar vad de pratar om. De svarar att det väl bara finns ett samtalsämne i dagar som dessa. Jesus undrar vad det kan vara (!). De berättar om Jesus, vilka förhoppningar de haft till honom, men att han blivit korsfäst, och att nu några kvinnor sade att de funnit graven tom.
Här, om någonstans är det väl läge för Jesus att ta några kliv framåt, komma framför dem, vända runt, visa på sig själv, och säga: Men här är JAG: Uppstånden! Se på mig!

Men han gör inte det. Istället hänvisar han till Gamla testamentet:

Jesus förklarade VAD inte “var” det står om honom hos Mose och alla profeterna, d.v.s. i Gamla testamentet.
Och vad kan nu detta VAD handla om?

Du kanske börjar ana att detta handlar om en ny bok. Och du har helt rätt. Bilden ovan var baksidan och den tidigare bilden den främre fliken (boken är i formatet “Danskt band”). Här kommer framsidan:

Och finns det en främre flik i boken, så finns det förstås även en bakre:

Verkar det intressant? Boken beräknas komma från tryckeriet i slutet av november, men det går bra att beställa den direkt från förlaget till före-publiceringspriset 170 kr inkl moms + porto.
Skicka ett mail till info[snabel-a]discursia.se
Det går även bra att göra en beställning i kommentarsfältet till denna blogg.

Välkommen att höra av dig!

Att hålla fast vid den bibliska synen på sex utan att bli hycklare

Bibeln, Lärjungaskap, Moral & Etik

Från baksidestexten:
Det är lätt att säga att Bibeln är tydlig när den talar om samkönad sexualitet, men är detta realistiskt? Är det inte orealistiskt och orättvist mot dem som kämpar med denna fråga?
Ed Shaw upplever själv samkönad attraktion. I denna bok delar han ärligt med sig av sin smärta gällande dessa frågor men visar samtidigt att lydnad mot Jesus är det enda sättet att leva livet fullt ut.

Shaw visar hur Bibelns undervisning ter sig orimlig på grund av en rad olika felsteg som kyrkan ofta har tagit i sin förståelse av det kristna livet. Vi har formats av världen omkring oss. Det är angeläget att vi omprövar de värderingar som driver vårt lärjungaskap.

Vi har så ofta fått Jesu väg att framstå som ett dåligt alternativ. Bara genom att återvända till evangeliecentrerat lärjungaskap kan vi se och uppskatta att livet i Kristus är det bästa sättet att leva – oavsett vem vi attraheras av.

“Ed Shaw skriver ärligt och självutlämnande, men också med värme och humor, om en av vår tids allra hetaste frågeställningar. Under resans gång lyckas han inte bara visa kraften i den världsbild som ligger till grund för den bibliska sexualetiken – han ger också ett antal viktiga utmaningar till den evangelikala kristenheten i stort. Läs boken med ett öppet sinne och låt Shaws utmaningar leda till praktisk handling!”
– Olof Edsinger, Teolog, författare och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

“Ed Shaw skriver med en pastors insikt, en profets mod, en sann lärjunges integritet och en väns värme. Detta är en enormt viktig bok med ett avgörande budskap till hela Kristi församling.”
– Sam Allberry, författare till Är Gud anti-gay?

Beställ din bok direkt från förlaget! — Mängdrabatt till församlingar.

Lögnen råder, rädslan sprids

Israel

Det är nu snart ett halvt år sedan palestinier från Gaza stormade kibbutzer i södra Israel, mördade, våldtog och gisslantog barn, yngre och äldre kvinnor, och män i alla åldrar.

Var det en liten grupp ligister som det Hamasstyrda samhället i Gaza med avsky tog avstånd ifrån? Enligt flera opinionsundersökningar stödde cirka 80% av befolkningen denna terrorhandling.

Och hur reagerar världen i övrigt? Med förfäran, avsky, och avståndstagande mot dem som begått dessa brott? Med värme, sympati, solidaritet och praktiskt stöd till det judiska och arabiska samhället i Israel?

Nej, terrrororganisationen Hamas har fått stöd. Massiva demonstrationer i hela västvärlden. Antisemitism och hat mot judar för att de är judar.

Och det märkliga: hat mot staten Israel för att den överhuvud taget finns.

Judar har ingen rätt att bo i Israel, sägs det. Ja, inte så egentligen, utan “judar skall utrotas ur Palestina — från Jordanfloden till Medelhavet.”

Lögnen råder, rädslan sprids, för islamisterna hotar dem som säger emot.

Judarna först, kristna sedan: Hatet mot religionerna som säger något SANT om himmelens Gud manifesterar sig i lögnen, som liksom alltid backas upp av våld. Och rädslan sprids och lögnen får alltmer fäste.

Det är en ny värld efter 7 oktober 2023.

Israel och västerländsk civilisation

Israel

Vad handlar kriget mot Hamas i Gaza om?

Det handlar om den västerländska civilisationens värden: respekten för mänskligt liv, yttrande- och religionsfrihet, fria val, en rättssamhälle baserat på oryggliga normer, lika för alla.
För allt detta kämpar nu Israel ett ställföreträdande krig för oss alla, för hela världen.
Det är vad det hela handlar om. Det är slutsammanräkningen. Det är karaktären av vad som pågår.

Hamas drivs av en religiös ideologi, islam, som motiverar dem och ger dem rätt att mörda judar. Men alla muslimer är väl inte sådana? Förvisso. Men var finns protesterna mot Hamas från “de moderata leden”? När hörde vi islamska ledare ta avstånd från mord, lemlästning, våldtäkter, psykologiska övergrepp mot barn, berövandet av äldres mediciner – mot människor för att de är judar ? När hörde vi dem fördöma vad som skedde 7 oktober i södra Israel? Vi hörde det inte, för det hörs inte, och det hörs inte, därför att det inte sägs.
HALLÅ! Vad är detta? Varför avkrävs inte muslimer lojalitet mot de värden som bygger vårt samhälle – som i Frankrike, där man måst avsvärja sig våldsbejakande islamism?
Är det någon sorts omvänd rasism mot araber, så att de inte behandlas som kapabla nog att tänka, att ta ansvar för sina liv? Att de ständigt skall ursäktas för att “de inte förstår bättre”? Vad är detta?
Handlingar säger mer än ord. Tystnad säger ibland mer än tal. Och denna tystnad är fullkomligt öronbedövande, den skriker ut: “vi vill ha en totalitär stat över hela världen, vi vill ha hat-lagar mot judar, och fritt barbari. Israels utplåning skall bana vägen för detta mål”.

Men skall inte vi kristna hålla oss över politiken, över den regionala konflikten i Mellanöstern? Jag tror svaret på den frågan måste bli NEJ.
Jesus kom inte för att upplösa Lagen och alla etiska och moraliska konstanter, utan för att uppfylla dem, så att de troende kan gestalta kärlek till Gud och medmänniskor. En sådan kärlek går aldrig emot Guds bud.
Det går inte att stå neutral (den svenska nationalsynden visavi ondskan). Det går inte att hävda att allt är relativt (denna fruktansvärda lögn som så infiltrerat vårt filosofiska tänkande). Det går inte att tiga och hoppas på det bästa. Ordlösa böner duger inte.
Bekännelse måste till. Om inte kristna bekänner sig till sanning, och ett samhälle byggt på lagar med rot och grund i Tio Guds Bud, och vad som innan dess gavs till hela mänskligheten i form av regler till Noa efter floden, då krackelerar hela den västerländska civilisationen. Den är i första hand byggd på vad vi kristna ärvt från Gamla testamentet via det judiska folket, och som vi kan kalla judisk-kristet, men där vårt kristna bidrag är det ringare.
Detta arv måste gestaltas i samhällsbyggen, annars råder anarki.
Nu konkretiseras och kokar allt detta ned till detta: stöd för Israel.

Det är tid att stödja Israel i dess ställföreträdande strid för västerländsk civilisation. Det var fegt och opportutionistiskt av Sverige (Erdogan kommer alltid att hitta skäl att inte släppa in oss i NATO) att rösta för ett villkorslöst eld-upphör i Gaza, utan att samtidigt kräva, villkora, att alla oskyldiga israeler omedelbart släpps. En skam! Vi fortsätter att dra skuld över oss.
Det finns ingenting som skulle kunna göra det palestinska folket mer lyckligt än om det befriades från Hamas och den islamistiska indoktrineringen, så detta är inte skrivet mot araberna i området utan för dem också.

Se hur de olika stridande agerar! Det är krig, något ont, men israels armé står mitt i allt detta för mer civilisation och mänskliga värden än något västerländskt land skulle uppbåda i motsvarande situation. Vilket annat land skulle vidta sådana mått och steg som Israel för att skona civilbefolkningen, den stackars hjärntvättade befolkning Hamas så grymt utnyttjar?

Låt oss be för FRED, en rättvis fred med mänskliga värden!

Sanningens ödestimma för alla teologiska Israel-hatare

Israel

Massiv attack från Hamas och Islamiska Jihad på morgonen den 7 oktober, 50 år plus en dag efter Jom Kippur-kriget, denna gång åter vid en högtid, Lövhyddohögtiden och Torahs glädjefest.

Jom Kippur, den stora försoningsdagen. Lövhyddohögtiden: till minne av ökenvandringen på väg från slaveriet i Egypten till det land deras förfäder blivit lovade av Gud. Torahs glädjefest: De tio Buden och mycket annat som ligger till grund för all västerländsk civilisation.

De som attackerar Israel som nation, och de judar som lever där, hatar den Gud som det judiska folket kallats av. Hatar? Vad skall man annars kalla det krig som nu pågår? Civila, barn, äldre, kvinnor och män, soldater, förs till Gaza som gisslan. Man filmar det barbari man ser som sin stolthet. Människoliv betyder ingenting.

När den israeliska armén beskjuter Hamas’ raketramper – ofta inhysta i skolor, sjukhus – varnar den befolkningen för vad den måste göra, och söker minimera civila offer, och för övrigt behandlar militära fångar enligt krigets lagar. Hamas går nu medvetet in för att mörda, lemlästa och förstöra. Hatet riktar sig mot judar för att de är judar. Släktskapet med Nazismen är klart. Men Hamas är värre i ett avseende: Inte ens den egna befolkningen har de hjärta för. Den utsätts och offras av mediala skäl.

Jag tror det är dags för det anti-sionistiska teologiska hatet att besinna sig: är man av samma skrot och korn som Hamas, dvs förvägrar det judiska folket rätt att leva i det land som Abraham utlovades, för övrigt förnekar det rätten att leva överhuvud taget?

När skall poletten trilla ned?: “När det gäller evangeliet är de [judarna] fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse.” Rom 11:28-29

Stor sorg och stor upprördhet.

… nödvändig frihet (2/2)

förlåtelse, Försoningen

Förlåtelse som nödvändig frihet kan tolkas på två sätt: att det för den som varit utsatt för en oförrätt, är nödvändigt att förlåta, eller att det för den som begått en oförrätt mot en annan människa, är nödvändigt att få förlåtelse. Bägge tolkningarna är möjliga och rimliga – och sanna. Uttrycket ”nödvändig frihet” innebär dock något av en självmotsägelse: hur kan det som är fritt vara underkastad någon form av inskränkning, begränsning eller vara villkorat – i detta fall av förlåtelse, given eller erhållen?

Utifrån kristet perspektiv är försoning, den försoning som Gud i Kristus utförde på Golgata kors, grundläggande för allt andligt liv. Genom tro blir människan förklarad rättfärdig i kraft av Jesu ställförerädande offer. I honom har hon förlåtelse för synden och rening från orättfärdigheten. Människans förtroende för Gud att kunna åstadkomma allt detta kommer inte på skam, för Gud är trofast och rättfärdig; hans löften håller.

Det är på den grunden mellanmänsklig förlikning (försoning), givandet och mottagandet av förlåtelse människor emellan samt det ömsesidiga förtroendet mellan människor behandlas i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Alla dessa tre komponenter figurerar och fungerar – till en del – även i sekulära sammanhang; begreppen som sådana är inte okända, och betraktas allmänt som goda, nobla och eftersträvansvärda, men det ligger i sakens natur att använda utanför ett kristet teologiskt ramverk, de kan komma att ges andra betydelser. Detta gäller även förment kristliga sammanhang, där teologin, Skriften, Bibeln, bortses ifrån och inte tas med i tänkandet.

Tillbaka till självmotsägelsen i uttrycket ”nödvändig frihet”: I kristen teologi ses mänsklig autonomi – existens utan Gud som något negativt, ja, som ursynden (Adams beteende). Redan där ligger en begränsning i frihetsbegreppet visavi Gud. Frihet i mellanmänskliga relationer å andra sidan begränsas De Tio Budorden. Paulus, liksom Herren Jesus själv (Mark 12:28-34) ser kärleken som det viktigaste. Denna kärlek är nu definierad, inte endast visavi Gud (1 Joh 4:10) utan även mellanmänskligt. Som i alla definitioner ligger avgränsning mot vad något inte kan betyda:

Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Buden: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte sin nästa något ont. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse. Rom 13:8-10

Det vill säga, om vi vänder på resonemanget: Den som begår äktenskapsbrott, mördar, stjäl, bär falskt vittnesbörd, har begär efter det som tillhör en annan, älskar inte sin medmänniska utan gör ont mot nästan.

Utifrån Skriftens perspektiv, är människan alltså ofri, såväl i sin relation till Gud som till sina medmänniskor. Otro är synd (Joh 16:9) och synd är slaveri (Joh 8:34). Frälsning från syndens bundenhet uttrycks med olika bilder i Bibeln, men genomgående hos såväl Gamla testamentets profeter som i Nya testamentet ligger behovet av sinnesändring, omvändelse (Mark 1:14). Omvändelsen är främst en omvändelse från autonom otro till förtröstansfull tro visavi Gud, men även omvändelse i relationen till andra människor: från attityder och gärningar som skadar nästan. Det är denna senare aspekt på omvändelse som står i fokus i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Den söker bana väg för förtroendefulla återupprättade relationer genom att undanröja teologiska missförstånd och vantolkningar vad gäller mellanmänsklig förlåtelse och försoning.

Ämnets djup och allvar till trots, är den skriven på enkel svenska och med ett rakt du-tilltal.

“Förlåtelse som nödvändig frihet“

Förlåtelse som… (1/2)

förlåtelse, Försoningen

Jesu Kristi försoning är grunden för vår tro, och även grunden för vår vandring i tro. Hur lever vi ut denna aspekt av det kristna livet i den kristna gemenskapen?

Medan Kristi försoning är fullkomlig och vi fullkomligt förklarade rättfärdiga, så brister vi ofta i vår vandring, dvs i vår helgelse. Att leva med försoningen behöver därför innefatta en bearbetning av det centrala i försoningen: syndernas förlåtelse och det faktum att även vi kristna sårar och skadar varandra.

Fader vår-bönens: ”förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter/har förlåtit dem som står i skuld till oss” gäller även oss sentida lärjungar, tidsmässigt på andra sidan Kristi fullbordade offergärning. Jesus är mycket tydlig med att om vi inte också förlåter, uteblir Guds förlåtelse för oss. Så kommenterar Jesus bönen Fader Vår. Är det verkligen så allvarligt? Vad innebär det då konkret, med avseende på vad det är att förlåta om man drabbats av en oförrätt? Hur gör man när man förlåter? Måste man ha förtroende för en annan människa som gjort en illa, och så bli ”dörrmatta” åt möjlig fortsatt ondska? Eller måste man inte det fast man förlåter? Vad ligger inte i förlåtelsen? Är ”hjärnsläpp” tecken på att man förlåtit, hos såväl Gud som människor, eller betyder att ”glömma” att inte tänka på?

Hur kan man förlika/försona sig om man förgått sig mot och skadat en annan? Om jag som kristen betett mig svekfullt mot min medmänniska, hur finner jag då upprättelse från vad jag förbrutit? Är det ens nödvändigt? Räcker det inte med att hänvisa till att ”försoningen täcker allt” och säga ”du får förlåta” och så själv gå vidare – eller gör det inte det? #metoo var en liten väckarklocka om det ljusskygga i sådant resonemang. Men hur fungerar ”omvändelse” i relation till begrepp som ”känna ånger/ruelse”, ”göra bättring”, ”gottgöra” och ”ställa till rätta så långt möjligt” in i bilden? Eller gäller omvändelse med konsekvenser inte för redan kristna? Hur förhåller sig förlåtelse till ”försoning” i vår relation med varandra? Vem skall försona sig med vem?

Vem skall ta ansvar och initiativ till förlikning? I en kristen församlingsgemenskap är tanken att vi skall leva nära varandra. Vad innebär i detta sammanhang ”att bry sig om”? Hur kan man som bredvidstående förhålla sig till konflikter så att man inte blir en likgiltig medmänniska som genom passivitet möjliggör övergrepp eller omöjliggör försoning? Jesus’ exempel med att tvätta lärjungarnas fötter inför påskmåltiden (Joh 13) var något vi skulle praktisera. Vi tvättar inte varandras fötter med tvål och vatten. Något måste Jesus ha avsett. Om det inte innebär att förmana (uppmuntra/tillrättavisa) varandra som att rengöra, vad innebär det då?

Hur kan den drabbade, förövaren och alla vi som står bredvid bäst förhålla oss, dvs hur kan förtroende återuppbyggas efter övergrepp så att gemenskap blir möjlig? Alltför många vittnar om olika former av övergrepp i kristna församlingar för att dessa frågor skall kunna betraktas som perifera och oväsentliga. I den del fall är församlingar destruktiva miljöer, det kristna namnet till trots. Hur vi hanterar dessa frågor är avgörande för om en församling skall kunna vara en frisk och helande miljö.

Boken “Förlåtelse som nödvändig frihet“
söker ge svar på dessa frågor och konkret visa på ett levbart sätt att förhålla sig till dem.

Evangelisk omvändelseförkunnelse

Evangeliet, Omvändelse


Vilken var skillnaden mellan Johannes Döparens och Jesus´ verksamheter?

Johannes predikade omvändelse. Evangelisten Lukas (3:1-20) har den mest detaljerade beskrivningen av vad hans predikningar innehöll, där kärnan i hans budskap var “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (v. 8). “Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem” (Luk 3:18). Det goda budskapet hos Johannes var han som strax skulle komma.

Johannes var unik. Jesus höll honom högt: “Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Johannes uppträdde också i en enastående unik tid: alldeles före Jesus´offentliga framträdande. “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld”. (Luk 3:16)
Johannes var alltså omvändelseförkunnare, men inte endast. Han pekade på Jesus, som själv är den goda nyheten.

Men Jesus då? Hur såg han på detta med omvändelse? Var detta med omvändelse liksom med en startraket för en rymdfarkost, som, när det kraftfullt lyft farkosten den första streckan, utbränd och förbrukad faller av ned till jorden? Skall man förstå Johannes omvändelseförkunnelse på det sättet, och att nu är det endast nåden som gäller? Citerade inte Jesus själv i Nasarets synagoga: “Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19)? Inte ett ord om omvändelse där!

Det går att plocka ut enskilda bibelord och bygga alla möjliga teser på dem. Men teser skall byggas på helheten. Evangelisten Markus skriver: “Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!'” (1:14-15). Här finns fortfarande omvändelsen med. Och det är inte så konstigt. Jesus framhåller senare att synd framför allt kan definieras som otro: “Och när han [den Helige Ande, Hjälparen] kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig (Joh 16:8-9). Omvändelse behövs för att kunna tro.
Detta framgår tydligt i Luk 5:32: “Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Och för den som hänger upp sig på ordföljden i Sv FB 2015:s översättning (Bibel2000 översätter lika) och tänker att omvändelsen endast gäller de rättfärdiga, och att syndare slinker in ändå: “I have not come to call the righteous, but sinners to repentance.” (NIV, ESV); här är dessutom grundtexten för er som kan grekiska: οὐκ ἐλήλυθα καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλοὺς εἰς μετάνοιαν. Även andra idiomatiska översättningar (på tyska resp. franska) förstår vilka den omvändelse Jesus talar om, är till för: “Ich bin gekommen, um Sünder zur Umkehr zu Gott zu rufen, und nicht solche, die sich sowieso für gut genug halten” (Hoffnung für Alle); “Ce ne sont pas des justes, mais des pécheurs que je suis venu appeler à changer” Bible du Semeur.)

Så vart vill jag komma? Att det inte var skillnad på Johannes döparens budskap och Jesus’ budskap? Nej, det fanns en skillnad. Båda predikade omvändelse. Johannes evangelium bestod i att peka framåt mot honom som snart skulle komma, men Jesus var själv evangeliet. Han personifierade det genom sin närvaro. Evangeliet var där, närvarande parallellt med omvändelsebudskapet.

Evangelisk omvändelseförkunnelse kan alltså inte innebära: “omvänd dig, så får du evangeliet (Jesus) senare”, utan omvändelseförkunnelse och evangelieförkunnelse måste komma samtidigt. Petrus pingstpredikan är ett bra exempel på detta. Här föregår förkunnelsen om Jesus omvändelsemaningen. Det går att kasta sig ut från det brinnande huset, därför att ett stort välkomnande brandsegel är uppspänt och hålls av de stadigaste armar:

“Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva'”
(Apg 2:36-38).

Problemet är, att det idag förkunnas ett evangelium utan omvändelse. Det är väl därför det är så svårt, känns så onaturligt, att förmana i kristna församlingar. Den som aldrig omvänt sig har förstås svårt att se varför han/hon skulle behöva göra det, eller i något avseende ändra sig eller tänkesätt, efter att han/hon (tror att de) kommit till tro. (Se föregående blogg.) Utan omvändelse är man dömd att tro på sin tro. Evangelisk omvändelseförkunnelse hjälper tron till fäste i Jesus, hans person och verk.

C.H. Spurgeon uttrycker detta mera rakt på: