Vad är att läsa bokstavligt?

Anklagelsen för bokstavstrohet, eller att läsa bokstavligt förekommer i de flesta teologiska sammanhang. När förra ärkebiskopen ifrågasattes för att hon förnekade jungfrufödseln (dvs inkarnationen, att Jesus är Gud och människa samtidigt och utan sammanblandning) anklagade hon dem som ifrågasatte hennes lämplighet för att läsa bokstavligt. Samma anklagelse återkommer nu med full kraft gentemot dem som hävdar att vad Skriften säger om utlevd homosexualitet är sant, “att det inte skall läsas bokstavligt”. Vad skall man säga härom?

Vi får ta ett steg tillbaka först, och reda ut vad kommunikation över huvud taget är. Man kan kommunicera på många olika sätt, bland annat med ord. Primärt kommunicerar människan genom tal, alltså med ljud. Endast sekundärt sker kommunikation genom skrift, alltså tal som representeras av tecken på något medium som lertavlor, djurhudar, papper eller på digitala skärmar.

De här tecknen kan vara av många slag: sumerer, babylonier, assyrier, hettiter m.fl. folk använde kilskrift (kilformade kombinationer av avtryck i lera som representerade bilder, ord, stavelser och ljud), egyptierna hieroglyfer, (c:a 800 tecken som representerade ord, stavelser och bilder om ting eller händelser). Bägge dessa skrivsystem var i bruk så tidigt som 3000 f.Kr, 1000 år innan Abraham, och finns belagda i tiotusentals av arkeologer framgrävda dokument. Människan hade redan tidigt ett bohov av att “sätta på pränt”, att kommunicera på mer bestående sätt än att bara säga saker i luften, särskilt sådant som var viktigt.

Fenicierna (ett sjöfarar- och handelsfolk med bas i nuvarnde Libanon) tillskrivs äran av att ha introducerat alfabetet, dvs ett radikalt annorlunda sätt att representera ljud: varje bokstav tilldelades ett visst ljudvärde, och när dessa kombinerades blev det ord. (Tänk på hur vi lärde oss läsa: vi skulle inte säga bokstävernas namn, utan “ljuda”, alltså “mmm” och inte “em” för bokstaven M. Så kunde vi ljuda oss fram till “mor”. Det hade inte gått om man sagt “emor”). Här ser vi hur talet är primärt även för alfabetets kommunicerande funktion.

Den minsta betydelsebärande enheten i språk kallas morfem. “Spring” är ett lexikalt morfem, och “-er” är ett grammatiskt morfem (presensform). Kombinerar man dem får man “springer”. Sätter man ett namn, “Kalle” får man inte bara en fras utan en hel sats: “Kalle springer”, det vi kallar en mening därför att det finns punkt i slutet. Den som säger “Kalle springer” (skulle vara korrektare att representera detta med fonetiskt ljudskrift – en internationell teckenuppsättning som kan representera alla möjliga ljud i alla mänskliga språk – men vi lämnar det för ögonblicket), eller skriver detta, kommunicerar något. Orden, vare sig i talad skepnad eller i skriven form, står för en mening som den som talar/skriver vill förmedla, dvs kommunicera till andra.

Såväl tal som skrift är “tecken” som är arbiträra (“godtyckliga”), dvs teoretiskt skulle man kunna uttrycka “att det finns en viss manlig individ som rör sig framåt snabbare än genom att gå” på hundratals andra tänkbara sätt, men nu finns det en hävdvunnen outtalad överenskommelse bland svenskaspråk-talare att just detta uttryck “Kalle springer” betyder något rätt avgränsat och fixerat. På samma sätt med svenskaspråk-skrivare. Det finns normer vi måste hålla oss inom om vi skall kommunisera, dvs få andra att uppfatta och förstå vad vi vill säga eller skriva.

Vi skulle ha kunnat använda oss av kilskrift eller hieroglyfer eller av något av de bokstavstecken som finns för världens olika språk, för att ungefärligt uttrycka samma sak. Men nu är svenskan ett indo-europeiskt, germanskt språk som av tradition skrivs med det latinska alfabetet, som någotsånär fungerar bra för svenskan (även om vi egentligen borde ha särskilda bokstäver för sje- och tje-ljuden). Det är bara att förhålla sig till detta om man skall kunna kommunicera.

Så, om man nu inte läser “Kalle springer” bokstavligt, vad blir det då? Låt oss pröva att plocka bort bokstäver, att inte läsa bokstavligt!: “Kall ring” betyder inte samma sak (kanske en ouppvärmd boxningsring), “Kal ring” ytterligare något annat (kanske ett ringformigt kalhygge i skogen), och “Kalla spring” (med utropstecken efter) att kanske en viss längdåkerska skall lägga laggarna (skidorna) på hyllan och springa i stället, osv.

Nu kanske någon invänder och säger: “Men det är inte så de menar som säger att man inte skall läsa bokstavligt”. Så bra! Då har vi kommit någonstans, en början: när någon säger att man inte skall läsa bokstavligt, så menar man det bokstavligt (!).

Vad kan då avses? Fortsättning följer.

Bibelsyn och bibeltolkning är inte samma sak


Ibland betyder ett begrepp inom teologin något annat än vad det ser ut att göra: “Pre-millennianism” handlar inte om tusenårs (millennium)-riket, utan om Kristi återkomst (i detta fall att den skall föregå riket); “post-tribulationalism” handlar inte om vedermödan (Eng. tribulation), utan om när församlingen skall uppryckas (i detta fall efter vedermödans slut).
Av begreppet “bibelsyn” kan man få intrycket att det handlar om synen på Bibeln – och här bedyrar de flesta evangelikalt kristna att de har en “hög” bibelsyn – men det gör inte det. Det handlar istället om världsbild, eller verklighetsuppfattning, närmare bestämt hur denna påverkar hur man ser på Skriften.

“Hermeneutik” brukar ibland översättas som bibeltolkning, och specificeras som den relevans som Bibelns texter har för nutidens människor, trots att t.ex. de gammaltestamentliga profeterna oftast riktade sitt omvändelsebudskap direkt till sin samtid, och trots att de nytestamentliga breven oftast är riktade till specifika församlingar eller personer i östra Medelhavsområdet under första århundradet. Detta med relevans, tillämpbarhet, är den snävare definitionen av “hermeneutik”. Oftast kommer den in i bilden när “exegetiken” gjort sitt jobb (genom lingvistiska, literära, historiska, kulturella, ekonomiska osv, bedömningar av texten sökt utröna hur denna sannolikt uppfattades av de tänkta mottagarna).

Men det finns en annan betydelse av “hermeneutik” också, och det handlar om världsbild eller verklighetsuppfattning: hur man tänker sig förhållandet mellan denna och Skriften. Märk orden “-bild” respektive “-uppfattning” kopplade till “världen” respektive “verkligheten”. Världen/verkligheten är inte en produkt av vår fantasi; den finns oberoende av oss. Människor som en gång levat må ha haft vilken verklighetsuppfattning (kanske att den är en dröm eller illusion) som helst; när de är döda fortsätter verkligheten finnas där i alla fall. Men alla människor förhåller sig till denna värld på något sätt. Och hur man förhåller sig till den påverkar hur man ser på Bibeln, ens bibelsyn.

Nu finns det i Skriften en världsbild: att universum är skapat av Gud; att allt i begynnelse var “mycket gott”, men att något fruktansvärt kom in i denna underbara skapade värld och fördärvade den. Inte så att den förgjordes, utan så att den inte fungerar som den borde. Gud älskar fortfarande sin skapade värld (Joh 3:16), men Skriften gör en skarp distinktion mellan världen sådan den nu är, och Guds återlösningssyften med den i och genom Kristi försoning. Det talas i Bibeln om “Adam”, “den gamla människan”, “köttet”, “ögonens begär, köttets begär och högfärd över detta livets goda” med flera uttryck som beteckning för världen. Om man inte har detta klart för sig, och inte accepterar Skriftens tydliga och entydiga vittesbörd om ett sätt att se på världen, får man på köpet en förvanskad “bibelsyn” och den kommer att färga hur man tolkar bibeln, dvs “bibeltolkning”. Bibelsyn och bibeltolkning (i bästa fall en kombination av exegetik och den snävare förståelsen av hermeutik) är alltså inte samma sak.

Beroende på hermeneutisk för-förståelse blir utfallet av bibeltolkningen därefter. Tror man t.ex. inte att Gud skapat världen blir det svårt att tolka Bibeln som att människan har en själ som något distinkt från djuren (för när i evolutionens långa kedja skall apan ha gått från att inte ha en själ till att plötsligt ha det?) Tror man inte att Gud kan göra under, blir israeliternas uttåg ur Egypten en tolkningsmässig omöjlighet – och har resulterat i fantasifulla uppfattningar om hur det under fångenskapen i Babel diktades om hur spridda stammar i Kanaan på något sätt blev monoteistiska, uppfann patriarkerna och fabricerade löftena om landet. Tror man inte att Gud skapade människan komplementärt till man och kvinna som något likvärdigt men distinkt olika, blir det lätt att tolka alla möjliga kombinationer av sexualitet som acceptabla, för accepterar man inte Bibelns grundläggande undervisning om skillnaden manligt/kvinnligt, kommer ens bibeltolkning troligen bli blind för vad Skriften faktiskt säger om hur denna skillnad skall levas ut (sexuellt endast i äktenskapet).

Detta är näraliggande och lätt förståeliga exempel (jämför Herren Jesus samtal med rådsherren Nikodemus: “Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?” John 3:12), men vi människor måste börja där i rätt bibelsyn (omvärlduppfattning) , om vi skall få skriftbaserade förutsättningar för att kunna förstå de större och djupare teologiska ämnena: inkarnationen, treenigheten, försoningen, rättfärdigförklarandet. Utan ankarfäste i de enkla och näraliggande frågorna, blir vi lätt vindarnas och vågornas rov, och driver med i samtidens bibeltolkningstrender.

Importerar man en världsbild som är främmande för Bibeln (man kan sedan säga sig ha hur “hög” bibelsyn som helst) blir alla bibeltolkningar möjliga, men de skorrar falskt. Tag ett musikstycke som skall spelas i vanlig C-dur: sätt en mängd förtecken, halvtonshöjningar eller -sänkningar i partituret, och det låter inte alls som det ska, oberoende hur skicklig pianist (exegetisk bibeltolkare) man än är. Det blir däremmot harmoniskt om man spelar som stycket var tänkt (Guds avsikt med skapelsen, möjliggjort genom Kristi verk) även om det sker i en värld fylld av störande disharmoniskt brus.

Den nya frontlinjen

I hbtq-debatten som just nu rasar, uppenbarar sig en ny frontlinje, mitt i allt luddigt tal om att man bekänner sig till heteronormen och inte kommer att just viga samkönade och ändå bejakar utlevd homosexualitet i Församlingen. Frontlinjen handlar om tolerans som ny definition av vad kärlek är.

En obetydlig (Matt 5:19) person, Niklas Piensoho, är föreståndare för vad som en gång var norra Europas största pingstförsamling. I en äldre generation troendes sinnen är föreståndarskapet i den församlingen fortfarande något stort: där var Lewi Pethrus var pastor, under pingströrelsens glansstid. Medialt sett lever detta kvar. Även en obetydlig person kan genom den position han/hon har få ett större inflytande än vad som annars vore motiverat, något jag tror de som förespråkar utlevd homosexualitet för frälsta i Guds Församling hoppades skulle gynna deras sak när “Filadelfias i Stockholm föreståndare” uttalade sig – en del visste nog vad han skulle komma att säga. Piensoho sände upp testballonger i hbtq-frågan redan för circa tio år sedan, så tendensen var klar. Hans ställningstagande nu borde inte överraska . Men även om det inte gör det, går det att känna stor sorg.
Och förstås, stor upprördhet hos alla dem som inte insett, eller velat tro sina sinnen om vad som skulle komma. Jag tror det finns en yrvakenhet i den församling jag själv tillhörde för 32 år sedan. Vad gör man nu? Kan inte församlingen ta sig samman och sparka Piensoho, så blir det ett greppande efter halmstrån; något skäl för att vara kvar. Och halmstrån finns det gott om:

Dagens debattredaktör och ledarskribent Frida Park anslöt sig till Sarons i Göteborg linje: acceptera “samkönade relationer” (utlevd homosexualitet), med den knorren att det hela handlade om kompromiss och tolerans, Dagen 220429 “Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta”. Hon menade att kyrkornas olika dopsyn skulle vara något jämförbart. Dagens debattpolicy fungerar med detta som riktmärke nu som en myrlejongrop: hur mycket myrorna (hugade debattskribenter) än bemödar sig, så glider allt ändå ned mot botten; ju mer de stretar emot och försöker klättra upp, desto mer rasar sanden, för nedåt skall det.

Därför skall det inte överraska att Dagen publicerar (221109) Magnus Malms kulturessä “Vi godtar inte olikheter – därför hotar hbtq-frågan att splittra kyrkan” strax efter att det börjat stå klart vart Niklas Piensohos onsdagsbibelstudier i Stockholms Filadelfia skulle landa. Malm gör jämförelsen med Paulus hantering av matfrågan och att särbehandla dagar “Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan”, i Romarbrevet kap 12 och 14; gör jämförelsen med kung Salomos visa domslut i 1 Kungaboken 3:16-28, där om inte den rätta modern avstått från att hävda sin rätt, barnet hade klyvts; hänvisar till teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffers Liv i gemenskap och citerar: “Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen”. Starka bilder alla tre, men har de med hbtq-frågan att göra? Bonhoeffer hade en oerhört strikt äktenskapssyn; det är ytterst tveksamt att likställa Paulus “godtag-varandra-attityd” angående mat- och firningsdagar med något Paulus i Romerbrevets 1:a kapitel kraftigt vänder sig emot. Men exemplet med de två prostituerade och det överlevande barnet i 1 Kung 3 då? Här närmar vi oss pudelns kärna i Malms essä: “Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.” Det vill säga: kyrkan är något mer i sig själv än omvända och troende människors gudsrelation med och igenom Jesus. Sakramenten och ämbetsutövningen borgar för detta; sakramentalismen borttar i sig behovet av omvändelse och tro: se på hur Svenska Kyrkan de facto fungerar. Dagen har senaste tiden fler artiklar med samma tendens.

I söndags 221113, predikade EFK’s missionsdirektor Linali Newman i Korskyrkan, Uppsala under en dag med EFK’s internationella mission i fokus. Denna församling har efter en lång debatt landat (utan omröstning, men av teologiska skäl) i att man står fast i en biblisk och hävdvunnen syn på samkönade relationer (utlevt homosexualitet): äktenskapet är för en man och en kvinna. Newman hade nu fräckheten att som gästpredikant (YouTube, från 53:20) i detta sammanhang ge sig in i vad denna lokala församling kommit fram till, av liknande skäl som Frida Park och Magnus Malm ovan. Den nya definitionen på kärlek är tolerans, för då blir det fred.

Vad innebär då tolerans som problemlösningsnyckel för hbtq-problematiken i Guds församlingar ? (Vi lever i ett sekulart, liberalt samhälle, där människor har rätt att leva som de vill; kanske viktigt att framhålla.) Det innebär steget förbi och utöver att acceptera “samkönade relationer” (lurig term – samboskap inkluderas underförstått – för utlevd homosexualitet); det är redan inkluderat hos dem som propagerar för kompromiss och tolerans, vilket nu blir det allt övergripande begreppet. Jag tror inte man behöver vara profet för att förutsäga att detta blir den nya frontlinjen, en linje där alla skuggor är grå och alla linjer lika diffusa: där det finns tolerans, där finns kärlek; den som tolererar är kärleksfull; den som inte kompromissar och tolererar är … (ja, vi får väl se vilka hatblommor som skjuter upp här).

Men: argumentet med tolerans är grundfalskt och alls inte kärleksfullt. Den dag som omvändelsen inte längre förkunnas även för de redan kristna, dvs behovet av förnyelse (omvändelse och förnyelse är språkligt relaterade såväl i grekiskan som hebreiskan), då har man fjärmat sig från vad som är tanken med nåden: “Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12). Nåden i Andens liv måste få konsekvenser: “Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Galatians 5:19-21). Det är förförelse att påstå något annat. Se för övrigt Olof Edsingers genomlysande artikel “Har församlingstukten någon plats i dagens frikyrka?“, SEA 221111.

Om inte Kyrkan/Församlingen är något sakramentellt magiskt där Skriften satts ur spel och om inte någon enskild församlingsförening (t.ex. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) till varje pris är något som man måste tillhöra, då handlar det om att handla utifrån vad man rätt enkelt kan läsa sig till i Bibeln utan vägledning av predikanter, enligt Uppsalapastorn Dan Salomonsson.
Antingen får Piensoho gå, eller får man själv gå. Alternativet blir att uppslukas av toleransens grå dimmor.

Joel Halldorf är ingen exeget

I en artikel I Expressen 12 aug 2022 ”Denna syn på HBTQI skapar trauman” går Joel Halldorf till attack mot två pingstpastorer. Josef Barkenbom kritiseras för att som grund för att betrakta utlevd homosexualitet som synd skall ha sagt ”det står så i Bibeln”. Halldorfs kritik är inriktad på att det finns många texter i Bibeln som av kristna ges annan tolkning än den bokstavliga. Daniel Alm anklagas för att som kommentar till pingströrelsens hållning sagt att ”vi är som vi är”, och ” vi har vår tolkning och andra har sin – ungefär så”.  Halldorf menar att Alm därigenom ”vädjar till allmänhetens tolerans inför mångfald”, men tillägger att det då är ”nödvändigt att minoriteten kan ge goda eller åtminstone begripliga skäl för sin hållning – åtminstone om man vill vara en respekterad del samhället”.

Ett nyckelbegrepp är alltså begreppet ”tolkning”.  Vad är det? Vi har alltså att göra med texter i Skriften från länge sedan och i en kultur olik vår. Hur går man till väga för att förstå dem? Processen kallas för exegetik och innebär att man söker förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna mot bakgrund av sin miljö sannolikt uppfattade det skrivna. Men hur angår det oss? Här kommer en annan process in i bilden, hermeneutik, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa hermeneutisk tolkning på en text innan man gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.

Vad har nu detta med Joel Halldorf och hans Expressenartikel att göra? Joel Halldorf är teologie doktor, har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (Wikipedia).  Han är alltså ingen exeget. Liksom när det gäller medicinen är teologin ett vitt studie- och verksamhetsområde. En specialist inom geriatrik (åldringsvård) är inte kompetent inom hjärnkirurgin; en ortoped inte inom psykiatrin, osv. Samma inom teologin, men här verkar det som att om någon är teologie doktor så är han/hon med automatik specialist på ALLT som har med Gud att göra. Nu diskuterar Halldorf även i Expressenartikeln evangelikala rörelsers förhållande till moderniteten: ”… en del frikyrkor [riskerar] att åter hamna i den sekteristiska position som de befann sig i på 1950-talet.”

Så: Halldorfs position, utifrån vilken han talar är moderniteten självt, dvs vilka trender och strömningar som rör sig i tiden. Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala rörelser, här pingströrelsen.  Han bedömer alltså varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det moderna (i detta fall det postmoderna; jag är medveten om det postmodernas kritik av det moderna men ser det rådande paradigmet som Halldorfs position). Halldorf surfar alltså på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.

Men finns det då ingen fast position hos honom som kristen om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter?  På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör, för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar. Den ortodoxa liturgin har det med den romersk-katolska gemensamma, att sakramenten står som garant för vad Kyrkan är.  Och sakramenten bärs upp av andliga ämbeten, ytterst patriarken eller påvens delegation till biskopar. Så, medan den evangelikala rörelsen är beroende av enskilda människors omvändelse och tro tätt sammanvävt med en förståelse av Skriften, är sakramentalistiska kyrkor i bärande avseenden oberoende av Skriften som sådan: här visar Bibeln istället på Kyrkan som institution och att det är denna man skall tro på. Den förmedlar frälsning genom sakramenten.

Men vänta lite! Hur stämmer detta? Är inte såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna emot utlevd samkönad sexualitet?  Må så vara, men den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar deras liturgiska praxis: man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, t.ex. i frågor som gäller moral eller etik.  Så får man det bästa ur alla världar: sakramentalismens kyrkliga garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det modernas trender.

Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även ha råd att ge: att ”Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk.” Inte nog med det: ” Dessutom behöver tongivande församlingar aktivt söka vägar framåt, genom att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par.” Det vill säga: resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand; slutkommunikén skriven i förväg. Det märkliga är, att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan, eller åtminstone den del av Kristi Kropp som inte varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten, så gott som alltid hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter. Hans logik är svårt att förstå, för vad säger att Församlingen i vår tid inte på liknande sätt kommer att hamna i motsatsförhållande till vad som idag är den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig starka och går att surfa på – på nätet?

Åter till Barkenboms och Alms svar: Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönad sexuella relationer på ett enhetligt sätt.  Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt inget, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste den stå i relation till Herren och hans Ord, vilket Anden bekräftar, för Anden talar inte emot vad den redan ingivit profeterna och apostlarna. Kampen för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v. 3, SvFB15) behöver i varje generation på nytt föras i en direkt relation till Skriften i ett omsorgsfullt rannsakande, inte för att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan på grund av den evangelikalt-karismatiska trons egenart. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14-17).

Jag läser Uppenbarelseboken, 1: genrer

“De fyra apokalyptiska ryttarna”, Upp kap 6.

“Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom” Upp 1:1, på grekiska: Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ … Även med grekiska bokstäver kan man tyda det första ordet: ‘Apokalypsis’, alltså ‘apokalyps’. Vad ger det ordet för associationer? Ändtiden, Harmageddon, katastrofer, och för övrigt något mystiskt och svårförståeligt. Men ordet betyder inte alls detta, utan ‘avhöljande’, ‘ridåundandragning’, ‘avtäckelse’, alltså att något dolt (kalypto) har blivit “av- (apo) dolt”. Eller som det faktiskt heter på svenska (bra översättning!): Uppenbarat. När en sak är “uppenbar” är den synlig, och gör något tydligt. Det är vad Uppenbarelseboken gör.

Ibland har den kallats “Johannes Uppenbarelsebok”, men det är fel, för, som det står i början av den första versen: det är Jesu Kristi uppenbarelse. Liksom i svenskan står detta i genitiv (ägandeform), men vad betyder denna grammatiska form här? En del översättningar tolkar detta som “från Jesus” (NIV), medan en annan närmast som “om, angående” (“of Jesus”, ESV). Vad jag vill åt att Jesus är intimt sammanblandad med denna uppenbarelse. Han finns i den, på fler än ett sätt. Det är inte endast något som kommer att hända i framtiden och som Jesus fick reda på av Fadern. Han är själv inblandad i händelserna, och aspekter av hans person kommer härigenom fram, blir tydliga, uppenbaras.

“Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den.” Upp 1:3 Här har vi ytterligare en genre (uttal: ‘schanger), dvs texttyp i denna bok. Vad är en profetia? Faktiskt inte alls primärt en förutsägelse om framtiden. När profeterna i Gamla testamentet profeterade, så jämförde de sin samtid med vad Gud tidigare uppenbarat, dvs i Torahn (de Fem Moseböckerna). När de såg brist på överensstämmelse framförde, talade de ut, ett budskap, som ofta var ett omvändelsebudskap: Vänd om till vad Gud uppenbarat! Vi märker samma i det som sägs i v. 3: “bevarar det som står skrivet i den” (B2000), vilket betyder mer än minnas, komma ihåg, nämligen: inrättar sina liv efter profetiorna, FB15 har “tar vara på”, för Uppenbarelseboken är en profetisk bok i grundläggande mening.

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien” Upp 1:4. Den tredje textypen vi här möter är brevets. Johannes, på ön Patmos, dryga 6 mil utanför nuvarande Turkiets västkust, skriver till sju konkreta städer i den romerska provinsen Asien, nuvarande västra Turkiet, och till församlingarna där. Tydlig avsändare, tydliga mottagare, tydliga platser, mycket trolig tid: c:a år 95, under kejsar Domitianus, en yngre bror til tidigare kejsaren, Titus, han som kämpade ned det judiska motståndet och förstörde Jerusalem, då han ännu var general (och son till tidigare kejsaren Vespasianus). Tid och rum, alltså.

Men: här blandar sig genrerna, texttyperna, nu träder apokalyptiken som genre betraktad med dess rika språk av symboler och metaforer, in i bilden: Johannes skriver inte ett särskilt brev till var och en av dessa församlingar, utan budskapen till de sju församlingarna skulle skrivas ned i en bokrulle (v.11), och sändas runt till dem alla; alltså kom alla budskap att läsas i alla städerna (ledarna i dessa städer, de sk. ‘asiarkerna’, se Apg 19:31, hade för övrigt årliga konferenser i turordning mellan städerna – där Thyatira ersatt en annan stad – så man kommunicerade; det handlade inte om ensliga, avlägna byar). Detta tyder på att sjutalet även skall tolkas symboliskt, av flera skäl: det fanns fler städer med kristna i provinsen Asien (Kolosse, Miletus, Troas – v. 4 läses ofta som att de sju var de enda), och vad gör vi annars med fortsättningen av v. 4: “Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron.” Vilka “sju andar”? En symbol för den Helige Ande, naturligtvis. Detta tar inte bort det konkreta angående församlingarna, och gör inte Anden mystifik, utan uttrycker Andens fullkomlighet, men det ger även budskapen till församlingarna i kap 2 och 3, en mer allmängiltig, fullkomlig, innebörd med vidare tillämpning. Och mitt bland de sju ljusstakarna (uttytt som de sju församlingarna, 1:20), finns någon, “en som liknade en människoson”, v.13 (Jesu självbeteckning i evangelierna), och som nu presenterar sig för aposteln Johannes. Jesus är i centrum för uppenbarelsen.

Uppenbarelseboken är ingen lätt läsning. Jag närmar mig den försiktigt, men gläder mig åt några väsentliga tolkningsnycklar, t.ex. detta med genrer, som hjälper oss förstå hur vi skall läsa för att förstå.

Inkarnationen, del 25: Anden, Lagen och det Nya förbundet

Pingsten firas inom judendomen till minne av Lagens (de Tio budordens) utgivande på Sinai efter uttåget ur Egypten. Det var alltså under firandet av Lagen i Jerusalem som Anden sändes på Pingstdagen (Apg kap 2). Då uppfylldes profetian från Jeremia, 600 år f.Kr tidigare:

Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
inte som förbundet jag slöt med deras fäder
den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land –
förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN.
Nej, detta är förbundet
som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger HERREN:
Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.
Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga:
“Lär känna HERREN!”
Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger HERREN,
för jag ska förlåta deras missgärningar
och aldrig mer minnas deras synder. (Jer 31:31-3 SvFB15; alla citat i denna övers.)

Anden som en inneboende Lag fungerar i kraft av Guds människoblivande, inkarnationen, med Gud som förbundsslutande part även från den mänskliga sidan: Jesus var fullt ut människa. Paulus skriver: “Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Ti 2:5). Tidigare har han skrivit: “Den (Lagen) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en” (Gal 3:19-20). Medlaren Mose kontrasteras här med medlaren Jesus, som även som människa är i Guds enhetliga gudom. Han slutade inte vara Gud när han blev människa. Därför är förbundet obrytbart, för alla som håller fast vid tron på Jesus.

Men hur blir denna Andens inneboende Lag och gudskännedom tillgänglig för oss?

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28). Det finns en sömlös koppling mellan Andens utgjutande och Jesu sista måltid med sina lärjungar: Den sista måltiden på torsdagskvällen före korsfästelsen symboliserade vad som skulle hända: Jesu ställföreträdande försoningsdöd på Golgata, kroppsliga uppståndelse och upplyftande till himlen, där han nu ber, och varifrån han från Fadern fick sända Anden.

Det fanns ett mycket träffande uttryck inom pingströrelsen förr i tiden: “Anden faller på blodets grund,” och det är mycket sant. Texten från Jeremia, ovan, är också central i Hebréerbrevet där den citeras (8:6-12) och vars huvudtema är Jesus som överstepräst (9:11-28).

Andeutgjutelsen på pingstdagen leder aldrig till spiritism och okroppslig andlighet, “New Age” av vad slag det vara må. Det stora med Andens roll är att levandegöra detta: “Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet” (Hebr 12:24).

Det Nya förbundet handlar framför allt om syndernas förlåtelse.
Att erfara detta är att lära känna Gud.
Anden pekar alltid på Jesus: vem han ÄR och vad han på ett förblivande sätt gjort.

Inkarnationen, del 24: “Tror du Jesus var en dåre?”

Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.

Frida Park sätter kniven i sanningssträvan

Två ord står i fokus i Frida Parks signerade ledare “Striden om äktenskapet är inte Kyrkans värsta” i Dagen 29 april 2022: kompromiss och tolerans. Sammanhanget är samkönade äktenskap.

Hennes budskap är att kyrkor (samfund) och församlingar bör kompromissa och visa tolerans. Detta sägs emellertid inte rakt ut, utan är inkapslat i en mängd logiskt diffusa satser (särskilt om tolerans i samband med Saronkyrkans i Göteborg och Immanuelskyrkans i Stockholm hållning) och kryddat med citat utan direkt bärighet på ämnet (Lena Anderssons artikel i SvD) samt jämförelser mellan äpplen och päron (samkönade äktenskap och dopsynen) som om de vore något teologiskt likställbart. Den pragmatiska driften, syftet, med ledarartikeln är emellertid glasklar: Kyrkan bör acceptera samkönade äktenskap. Detta sägs heller inte klart ut, utan är paketerat i ord om kompromiss och tolerans. Fegt? Inte nödvändigtvis. Snarare taktiskt riktigt för en Dagens opiononsredaktör:

Sedan rätt länge har jag uppfattat tidningen Dagen som en partybåt för åtsikter, med banderollen “Kristen” hängandes på fartygets sidor. Det är mycket länge sedan tidningen hade någon klar ideologisk profil, dvs en kapten vid rodret. Så partybåten bogseras dagligen (eller nästan dagligen) ut på öppet vatten för att ständigt nya resenärer skall ha åsiktsparty. Jag har tänkt att det antagligen är en bra kommersiell strategi för det företag som äger tidningen. Det gäller förstås för opinionsredaktören att skvätta lite bensin på åsiktsbrasan nu och då; ta in åsikter från de mest skiftande miljöer bland alla dem som är potentiella köpare av produkten för att öka dess attraktionskraft. Förståeligt, och accepterbart, bara opinionsredaktören håller sig neutral och opartisk. Problem uppkommer dock när åsiktsbrasan skall hållas kontrollerbar och släckbar, dvs när sanningslidelsen tar sig obekväma uttryck visavi taktiska hänsyn (“debatten är nu avslutad”).

Men nu alltså något annat: ett ideologiskt ställningstagande för samkönade äktenskap. Opinionsredaktören Frida Park bekänner som ledarskribent färg. Visserligen måste den traditionella uppfattningens förespråkare (äktenskapet är mellan man och kvinna) få sina köttben sig tillslängda; visserligen lindas ställningstagandet för samkönade äktenskap in i termer som “kompromiss” och “tolerans”, men när agnarna sållats från vetet är poängen glasklar :

Dagen förespråkar på ledarplats samkönade äktenskap som en godtagbar kristen hållning. Detta helt utan referens till Skriften eller till exegetik och teologi, dvs sökande efter sanning. Allt enligt postmodernt paradigm och med pragmatisk metod: honnörsorden kompromiss och tolerans. Sanningen har fått kniven i sig.

Inkarnationen, del 23: Uppståndelsen osannolik och obevisbar

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!