Droppen.

Vatten har ytspänning. Ett glas, fyllt så det bågnar, rinner inte över förrän den sista droppen. Då rinner det över.

Kyrkomötet för Svenska (politiker-)Kyrkan har beslutat lyfta frågan om att utreda om Israel är en apartheidstat (ursprungsmotionen, som röstades ned, gällde att ge Kyrkostyrelsen, högsta beredande och verkställande organet, i uppdrag att utreda).
Skillnaden är noll – eller värre: nu skall Svenska Kyrkans agitatörer med detta i ryggen försöka påverka Lutherska världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd. Så här rapporterar Kyrkans tidning, 24 november 2021:

“… att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”

Det finns mycket att kritisera inom Svenska Kyrkan. Mycket. Ärkebiskopen har t.ex. med jämna mellanrum i Dagens Nyheter förnekat jungfrufödseln, Jesus’ kroppsliga uppståndelse och även hans kroppsliga upplyftande till himlen (“himmelsfärden”). Hon har konsekvent drivit denna antikristliga propaganda (1 Joh 4:1 ff). Sekulära debattörer har opponerat sig i namn av sunt förnuft: vad blir kvar? Kyrkfolk har distanserat sig. (Det hade kunnat ske högljuddare och med mer kraft av biskopar.) Men Antje Jackalén är bara en person, låt vara Ärkebiskop, och många håller inte alls med henne.
Snart är dock hennes tid ute. Många har försökt rida ut stormen och bli kvar i båten (=Sv Kyrkan).

Länge har olika företrädare för Svenska Kyrkan kommit med anti-israeliska, anti-sionistiska, antisemitiska uttalanden.
Men nu har representanter för Svenska Kyrkans högsta beslutande organ med majoritet bland de valda (mest politiker) tagit beslutet stå bakom en propaganda om Israel som apartheidstat. Detta beslut är alls inte aningslöst, undersökande eller prövande.

Att motionsställarna Tisell, Tegby och Hammar, skakade av reaktionerna från inte bara judiska organisationer utan även många kristna, nu försöker reparera sina anseenden (Kyrkans Tidning, 26 november 2021) genom att säga att man missuppfattats i sina avsikter gör ingen skillnad. De är inte trovärdiga. Inte heller ärkebiskopens dimridåer förmår dölja den tydliga intentionen i det tagna beslutet. Alla har de förstått att begreppet antisemitism är något man måste distansera sig ifrån, och det bedyrar man i ord. Men det duger inte. Endast en hel omvändelse bevisad i handling skulle bli trovärdig.
Biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi har i samma tidning på ett hedervärt sätt och med starka sakliga argument protesterat (läs!), men tragiskt nog är biskopar marginaliserade; de har närvaroplikt (!) och yttranderätt men får inte rösta (!) i kyrkomötet, det högsta beslutande organet. Det är politikerna som bestämmer.

Nu räcker det för mig. Denna droppe har fått glaset att rinna över.
Jag kan för mitt samvetes skull inte stå kvar i och vara medlem i ett samfund (=kyrklig förening/organisation) som tar ett sådant beslut. Det vore att tiga och bli medskyldig.

Jag lämnar Svenska Kyrkan.

Krig i Israel. Vad gäller?

OK, så det är krig igen i Israel. Upprördheten är stor över hela världen.

Först proportionerna: Uighurerna i Kina, Militärkuppen i Myanmar, det surrealistiska förtrycket i Nord-Korea, kvinnors gränslösa lidande i DR Kongo, Navalny i Ryssland, det totalitära Saudi-Arabien, Vit-Ryssland, Irans kärnvapenhot – nej visst, det är ju riktat mot Israel, glöm det… – Covid-hanteringen i Sverige, den accelererande globala miljöförstöringen: inget väcker sådana känslor som när det händer något i Israel.
Varför?

Sedan: i medier kämpas kampen om beskrivningsföreträde. BBC (vi bortser från SVT:s vinklade, tendensiösa, ”rättfärdighetsindignerade” bevakning…) älskar att först framhålla Haram esh-Sharif som en helig plats för muslimer, och nämner endast pliktskyldigast, som det framstår i redigering och argumentering, att judarna kallar det Tempelplatsen.
Varför?
 Islam skapades av Muhammed på 600-talet e.Kr. Det första judiska templet byggdes där på 900-talet före Kristus. Och varför igen? Därför att Abraham stod i begrepp att offra Isak på just den platsen cirka 1000 år före Salomos tid. Det är den större geografiska beskrivningen.  Den aktuella mindre beskrivningen: är det Israels polis som provocerar palestinier, eller är det ett uppror iscensatt av Hamas?  Medietrycket är enormt, upprördheten stor.  Finns det något specifikt kristet sätt att tänka om detta?

Eftersom Nya testementet lägger stor vikt vid Gamla testamentet, bör kristna idag också göra det.  Paulus undervisar i Gal 3:8, att evangelium till hedningar, hebr. gojjim, ’icke-judar’, har ett av dess första omnämnanden i löftet till Abraham, ” I dig ska jordens alla släkten bli välsignade (1 Mos 12:3), genom att Abrahams avkomma, hebr. zera’ ’säd’, syftar på Kristus.  Med det nöjer sig många, utan att se sammanhanget: omskärelsekravet för Jesustroende hedningar. Abrahams avkomma syftar nämligen också på Isak, Jakob och deras barn, där Jakobs son Juda fått ge namnet åt ett folk. (Det är därför det överhuvudtaget finns ett Gamla testamente: de skrev det.) För detta folk fanns ett särskilt löfte: ” HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” (1 Mos 12:7)
Vilket land? Det Abraham gav sig iväg till, utan att veta till vilket, men som visade sig vara Kanaans land, med gränser ungefär som dagens Israel.  Nu kommer min retoriska fråga: NÄR och HUR skulle Gud ha anullerat detta löfte?  Det var samma geografiska land som israeliterna skulle till efter uttåget ur Egypten, och de levde där i många hundra år, innan de nordliga stammarna blev förskingrade bland folken av det assyriska väldet 721 f.Kr., och sydriket (Juda) fördes bort i fångenskap 586 f.Kr.  De förlorade landet på grund av avgudadyrkan enligt Bibelns samstämmiga vittnesbörd, och precis som profeterna varnat.

Men: detta var inte slutet för det judiska folkets relation till landet. En liten spillra judéer återvände från Babyloniern när perserna fått världsherraväldet, och byggde upp ett andra tempel, på samma plats som det förra.  Så bodde man där under skiftande tider (Mackabéernas rike; grekisk respektive romersk överhöghet) fram till och förbudet för judar att bo i Jerusalem efter upproret 135 e.Kr. Det är nu landet börjar kallas ”Palestina” av romarna.

Men fick inte judarna skylla sig själva?  De fick ju komma tillbaka efter ”fångenskapen” 539 f.Kr., och är inte templets förstöring under Titus år 70 e.Kr. det totala och definitiva slutet på alla judiska anspråk på landet?  De hade ju förkastat Jesus som Messias, och alla profetiska förutsägelser uppfylldes totalt då.  Så lär ”preteristerna” (se Wikipedia).  Här finns en av rötterna till ”ersättningsteologin”, den teologiska uppfattning som hävdar att den kristna Kyrkan helt ersatt Israel som Guds folk.  Men stämmer det?

Jag är inte av den uppfattningen:
När Guds profeter verkar i samband med kriserna på 7- 6- och 500- talen f.Kr. talar de alla om dom, men även om upprättelse för Israel.  Profeten Hesekiel säger, från Babylon, där han befinner sig under fångenskapen: ” Jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land (Hes 36:24; hela kapitlet utvecklar detta). Detta gäller alltså inte endast den lilla grupp judéer som fanns i Babyon, och av vilka de flesta inte återvände på 500-talet, utan även de nordliga stammarna: ” Se, jag ska hämta Israels barn ut från de folk dit de kommit … Så säger Herren GUD: Se, jag ska ta Josefs stav i Efraims hand, det vill säga Israels stammar, hans medbröder, och jag ska sätta ihop dem med Juda, med Juda stav, och göra dem till en enda stav så att de blir ett i min hand … De ska inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken” (Hes 37:18, 19, 21, 22).  Detta är anmärkningsvärt, för Syd- och Nordriket låg ofta i krig med varandra. Efter kung Salomo var Abrahams avkomma aldrig mer ett enhetligt rike. De nordliga stammarna skingrades bland folken 130 år innan judéerna fördes till Babylon. 

När händer då detta enorma återvändande från folken som profeterna talar om, och som inte sker därför att ”judarna” (som avkomlingar till samtliga Jakobs söner hade börjat kallas) hade börjat bli präktiga och som belöning.  Gud gör det för sin egen skull: ” Säg därför till Israels hus: Så säger Herren GUD: Det är inte för er skull jag gör det, ni av Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland folken dit ni kommit. Jag vill helga mitt stora namn som blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de ska inse att jag är HERREN, säger Herren GUD, när jag visar mig helig bland er inför deras ögon.
För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land (Hes 36:22-24).

Det sker i och med Sionismen, massåtervändandet till landet från slutet av 1800-talet!

Om detta är anstötligt, betänk då hur det var med utväljandet av Israel i första rummet: ” Dig av alla folk på jordens yta har HERREN din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk.
Det var inte för att ni var större än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att HERREN älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som HERREN förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand” (5 Mos 7:6-8).

Så är vi alltså tillbaka i löftet till Abraham.  Jag upprepar min fråga: NÄR och HUR skulle Gud ha tagit tillbaka löftet om landet till Abrahams avkomma, det judiska folket?

Pauls framställer sitt evangelium i Romarbrevets åtta första kapitel, och ägnar hela tre kapitel, 9-11, åt frågan om judarna (Israel), innan han går över till praktiska förmaningar. Det hade varit synnerligen enkelt för Paulus att säga, om han vore ”ersättningsteolog”: ”glöm allt om judar och judendomen, nu är alla ett i Kristus!”  Men han gör inte det.  Istället utvecklar han en mycket djup teologi om Israels förhållande till Gud och där han själv landar i en lovprisning till Guds outgrundlighet och självbestämmande.  Bland annat säger han: ” När det gäller evangeliet är de fiender för er skull, men när det gäller utkorelsen är de älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”  (Rom 11:28-29).

Han talar också om vår attityd till den judiska bakgrunden till vår frälsning: ” Om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig”. Rom 11:17-18; – liksom även Herren Jesus själv säger till den samariska kvinnan: ”Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna” Joh 4:22).

Så vad hamnar vi då idag, vi som kallar oss kristna, till den pågående konflikten mellan judar och araber (varav en del är palestinier) i Israel?

Det finns ett hat mot Gud i världen, och det riktar sig mot dem som företräder Gud: de kristna (världens mest förföljda kategori) och judarna.  Av olika skäl, men ändå.

Judarna bad inte få bli utvalda.  Gud gjorde det. Till deras identitet hör landet Gud lovade deras förfäder (även om judar bör vara välkomna att bo varän de väljer; de har berikat samhällen på otaliga sätt). Alla folk har rätt till liv. Även det judiska.

Men kan de inte vara sams med palestinierna?  Kan de inte dela på landet? 
Det har redan skett, när det brittiska Palestinamandatet delades mellan landet öster om Jordan (nuvarande Jordanien) och landet väster därom (inklusive ”Västbanken”).  Men detta är idag en historisk bisak, dvs att det jordanska kungadömet i september 1970 fördrev dem som förespråkade en palestinsk stat (”Svart September”). 
Med vem skall Israel vara sams?  Hamas? Give me a break! eller på svenska: Lägg av; försök med något annat!  Hamas har uttalat, och alltid bevisat, att det enda de vill är att rensa hela landet från alla judar; fördriva eller döda.  Det är verkligheten.

Att vara emot Sionismen dvs, judars rätt att återvända och bo i landet (och varför skulle judar inte få bo i Samarien och Judéen ”Västbanken”, när araber får bo i Galiléen?) blir därför till Antisemitism. Om inte judar skall få bo i Israel, var skall de då få bo? Nazisterna hade en lösning.  Må alla kristna se till att de i all medial desinformation inte egentligen ger sitt bifall till Förintelsen som lösning!  Må de se konsekvenserna av försåtliga resonemang!

Och se på protesterna mot Israel över hela världen i detta nu: allt judiskt attackeras.  Låt oss inte luras tro att det handlar om ”polistrakasserier på tempelplatsen” eller om en legal dispyt angående bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.  (Det handlar inte ens om kampen mellan Hamas och Al-Fatah, där Abbas återigen ställde in ett val).

Men judarna är ju inte fullkomliga!  Nähä.  Låt mig då fråga dig, du kristne: när blev du fullkomlig nog för att du skulle få rätt att vistas i det andliga utlovade landet, Kristus?
Det bittra, eller söta, pillret, beroende på hur man vill se det, är att judarnas rätt till Landet bygger på Guds nåd och löften, precis som vår förmån att få vara kristna. Att villkoren för araberna Israel kan förbättras, bestrider jag inte, men det är inte det saken nu gäller.

Ha detta som ballast när du seglar i dessa massmediala stormiga vatten, så att din båt inte kapsejsar!  Sprid också gärna kunskapen om denna bloggpost om du tror den kan vara till nytta. Rannsaka dig själv och ditt tänkande, så att du inte dras med i världens hat mot judarna (överallt; sionismen är ett svepskäl), och ytterst mot Gud som utvalde dem och enligt Nya testamentet inte tagit tillbaka denna kallelse, och från vilket folk vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, härstammar!

Och istället? Bön.
Bed att detta sataniska, oresonliga hat mot judar upphör. Bed för ALLA människor i Mellanöstern: för såväl judiska som arabiska israeler, bed för palestinier. Bed att raketattackerna mot Israels städer upphör. Bed för ett slut på kravaller och vandalisering.  Bed för de sörjande, de skadade, de oroliga barnen.

Göra något konkret, praktiskt? Ge en gåva till Svenska Magen David Adom, SMDA (det israeliska Röda Korset), bankgiro: 820-2178! De bistår ALLA sårade.

Kan ett samfund bekänna Jesus?

Stefan Swärd har troligen skrivit den definitiva kommentaren till EFK’s bryderi huruvida man som samfund skall begränsa äktenskapet till att vara mellan man och kvinna eller öppna det för att vara mellan samkönade. “Begränsa” lät negativt. Det var inte meningen. “Bevara”, eller “bekräfta” vore bättre ord. Jag är nämligen av samma uppfattning som Stefan. Så vad finns det då att tillägga?

Följande, men först bakgrunden: den auktoritativa, bindande tolkningen av Skriften finns redan i Nya testamentet, i evangelierna och breven. Vad av insikter vi än får idag, är de endast upplysning av Anden över det redan givna. Det kan kännas hur “nytt” som helst för oss, och vi kan bli hur “förnyade” som helst, men är det sant, så är det gammalt. Uppenbarelsen är en gång för alla given.

Vem kan då hävda denna sanning? Kan ett samfund göra detta? Kan ett samfund bekänna Jesus? Eller närmare: kan ett samfund definiera vad den nödvändiga efterföljelsen (helgelsen, lärjungaskapet) innebär – och inte kan innebära?
Stefan gör en historisk tillbakablick, och noterar att vad det var konsensus om för 20 år sedan angående äktenskapet inom EFK, är det inte idag. Går det att vända trenden inom samfundet?

Kan Skriften ge besked? Få se nu, var var det det står om samfund i Bibeln?
Nej, visst nej, det gör inte det.
Så vad är ett samfund? Kristi Kropp? Knappast. Kristi Kropp är EN, och det finns för många samfund, med troende i alla, för att det skall vara gångbart som tankegång (och kom nu inte med “jomen för mig upplever jag det som att mitt kära samfund är Kristi Kropp” – det är möjligt att uppleva som att det regnar fastän solen skiner också). Så vad är ett samfund? En förstelnad organisation av vad som en gång var en väckelserörelse? I bästa fall, för Svenska Kyrkan var från början en maktöverenskommelse mellan stat och kyrkliga ledare. En organisation, hur som helst.
Nå, så hur styrs organisationer? Genom demokratiska beslut, naturligtvis. (En stiftelse är inte en organisation i denna mening, så vet inte hur Livets Ord hamnar i dagsläget.)
Naturligtvis = idealiskt sett, för även i de bästa organisationer har de valda ledarna ett övertag i form av initiativ- och problemformuleringsföreträde. När någonting skall beslutas finns det oftast ett förslag från styrelsen, och är man kloka, vilket ledare ofta är, så har man i förväg “förankrat” sitt förslag hos tongivande personer utanför den direkta ledningen, så att de kan ge sitt bifall.
Om man nu vill använda en bild, en metafor, från gammaldags krigföring, så kan man “mjuka upp” fienden genom konstant bombardemang innan själva anfallet. Och omvänt också, förstås (Immanuelskyrkan i Örebro gjorde väl något sådant.) Bild från krigföring! I ett kristet sammanhang! Skäms! – Eller inte? Är allt nu ett tålamodigt lyssnande till varandra, att förstå varandra, att söka sanningen? Vi får väl se.

Kan ett samfund bekänna Jesus och vad det innebär att följa honom? I Nya testamentet, i Apostlagärningarna, vars historiska fortsättning vi lever i, var det aldrig så. Det fanns inga samfund, till att börja med (ovedersägligt faktum). Det närmaste ett samfund man kommer är väl de fraktioner som fanns i staden Korinth. “Jag håller mig till Kephas; jag håller mig till Apollos; jag håller mig till Paulus; jag håller mig till Kristus” (kap 1-3). Paulus tyckte inte det var bra. Däremot skriver han senare i samma brev: “Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen, och till viss del tror jag att det är så. Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta” (11:18-19), dvs, meningsmotsättningar måste inte i sig vara fel.

Vad fanns istället? Det fanns andliga tjänster (Efesierbrevet kap 4), som bars upp av människor, kallade därtill av Gud själv. (Det fanns inga samfund som kunde “avskilja” någon till något.) Hade någon en andlig tjänst, så bevisades det över tid, och så är det fortfarande.
Att bära en andlig tjänst är främst ett lidande, enligt Paulus. Han vittnar om det det för egen del. Han förklarar för sin medarbetare Timotheos att det är så (breven till honom).

Men kan då inte ett samfund vara ett oambitiöst praktiskt sammanhang, där de andliga tjänsterna kan fungera, så att Kristi Kropp byggs upp? I teorin, Ja. Men i praktiken?
Det finns idag ett skrå av pastorer, avlönade med husamorteringar att tänka på, och med studieskulder för de år av utbildning i teologi de satsat, ofta gifta med makar som har sina anställningar att tänka på. Så i praktiken är man beroende av samfundet. Det är inte så, som det var från början, att man levde i tro, kombinerat med egen yrkesutbildning (exemplet Paulus) så att man kunde vara självständig och säga vad man ville (Stefan Swärd följer ett gott exempel). Detta att ge ekonomiskt ersättning åt sådana äldste/församlingsföreståndare/herdar (eller i mer sakramentalistiska samfunds terminologier, “biskopar”) som betjänar lokala församlingar, har gått från att vara något som gav sig allteftersom, till att bli en grundbult: att “ha en tjänst” är att vara löneanställd. (Enda anledningen att jag fick vara med bland VIP- personerna – ja, det var ordet! – när Filadelfia i Stockholm firade 70-årsjubileum 2010, var att jag under ett halvår fick ersättning som “förortspastor” under en tjänstledighet som lärare från dess två-åriga bibelskola; åtta år som frivillig “gruppledare med predikoansvar” i Nacka-Saltsjöbaden och Gustavsberg-Värmdö vägde lätt i sammanhanget.)
Lägg därtill tidsandan: att inte bejaka homo+-sexuell livsstil håller på att bli den största av alla orättfärdigheter; snart “synd”: teologerna kommer att greja resonemanget; tro mig. Här menar jag Stefan Swärds ömsinta resonemang om respekt och personliga kontakter på sikt kommer att bli lite värt. Kanske har jag fel. Hoppas det. Men tidsandan är en våg ur folkhavet; en tsunami som kommer. Finns det höjder höga nog som tillflykt? Kommer rättssystemet i Sverige att palla? (Det var med en snegling till vad Europadomstolen skulle komma att säga, som HD inte vågade fälla Åke Green.) Är tillräckligt många anställda pastorer i EFK (som vi talar om just nu) tillräckligt öppna för Andens upplysning av det redan givna i Skriften för att våga och orka stå emot ett allt hårdare tryck från medlemmar i den lokala församlingsföreningen och dess styrelse och stå upp för vad Skriften så tydligt säger om äktenskapet?

Min poäng är, att framtiden för den kristna församlingen, Kristi Kropp, hänger på de andliga tjänsterna, och att dessa måste förstås, och uppfattas så av bärarna själva, som fristående från samfund. Lojaliteten gäller mot Kristus (Punkt.), inte dessutom mot samfundet och mot den lokala församling man är anställd av (så enligt avskiljningsritualet; tillägget definerar huvudpunkten, “dvs”), och uppbär lön från. Det kan komma att kosta, i framtiden. Det kan vara värt att redan nu beräkna kostnaden. För en del blir det en lönande affär. Men må de som i sina hjärtan är lojala mot Jesus Kristus och hans ord, styrkas. Må deras pannor bli hårda som hos forntidens profeter: “Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte” (Hes 3:9).
OK, det finns andefyllda, insiktsfulla Kristuslärjungar utan sådana tjänster också. De är i stor majoritet jämfört med tjänstebärarna; skillnaden ligger i utrustning att i offentliga sammanhang proklamera sanningen.
Hur förhållandet är mellan de som tar sin kristna tro på allvar = begrundar Skriften och anpassar sina tankar och liv efter den, och de som är kristna till namnet (fast medlemmar i en frikyrkoförsamling) är svårare att sia om proportionerna för. Troligen har de förändrats under de 20 år som Stefan Swärd talar om. Det är problemet när ett samfund skall bekänna Jesus.

Donald Trump och profetiorna

Det fanns de, som profeterade att Donald Trump skulle vinna valet. Det fanns de, som trodde på dem.
Nu gjorde han inte det.
Hur skulle man ha kunna ha vetat i förväg att dessa profetior var falska?
Eller – är det verkligheten nu efteråt som är falsk (fake)?

Profetiorna om Trump verkar ha haft sin bas i en biblisk övertygelse, att Gud råder över historien, och avsätter och tillsätter kungar som han finner gott. Även onda härskare kan tjäna Guds syften.
Men pass upp: poängen i denna insikt är, att “man tar vad man får”, dvs den kung, president, diktator som råkar få makten är i slutändan tillsatt av Gud. Det svider. Alltså även Putin, Erdogan och Prins Salman.

Nu verkar det som att profetiorna om att Trump skulle få en andra ämbetsperiod, av Gud, inte hade denna komponent av “att lämna styret av denna världen i de härskares händer som hamnar vid makten”, utan att man innerligt önskade att Donald Trump skulle bli omvald. Kanske var det av samma skäl som Wayne Grudem före valet 2016 skrev artikeln “Why voting for Donald Trump is a morally good choice”.
Hursomhelst: logiken stämmer inte. Antingen är det Gud som i sin outgrundliga vishet tillsätter och avsätter ELLER så är det vi som i vår iver projicerar vad vi tror blir bäst och försöker få andra att tro att detta skall ske, genom att rösta på ett visst sätt.

Här ställer demokratin till problem för tanken om Guds suveränitet i historien, för poängen med demokrati är just vad ordet betyder, nämligen ‘folkstyre’. Så står det även i den amerikanska konstitutionen. Här kommer dilemmat: om nu folket röstat på ett visst sätt, vad finns det då för anledning att inte tro att Gud råder just genom röstresultatet?
– Ja, men tänk om det var manipulerat? Tänk om Donald Trump blev fråntagen en jordskredsseger? Tänk om hela det amerikanska valsystemet är totalkorrumperat?

Ja, tänk om Gud egentligen ville ha, och ser det som, att Donald J. Trump är USA’s rättmätige president? Om alltså tillvaron, sådan vi uppfattar den, egentligen är fake, falsk? Vad gör vi då åt saken? Ja, att storma Capitolium känns ju då rätt logiskt, även att hänga Mike Pence. Han skulle ju vara kristen och svek Gud och Trump och Guds syften genom att förklara att han tänkte bekräfta valresultatet.
Där hamnade många. En del sitter fortfarande kvar i det. Andra känner sig vilsna nu.

Fanns det inte något bibliskt sätt att kunna bedöma profetiorna om Donald Trump som fortsatt president?
Varför inte det gamla hederliga “av frukten känner man trädet”?
Beter sig en kristen som Trump gjort? Nu tänker jag inte på alla påstådda anklagelser och förestående rättegångar. Dem kan jag inte bedöma sanningshalten i, och avstår helt.
Men jag kan ju tro mina sinnen: mannen har de sista fem åren smutstalat alla sina politiska motståndare, inklusive forna medarbetare som han avpolletterat, med ett språkbruk som totalt fördärvat den offentliga samtalet: det ena invektivet var värre än det andra, så chockerande fräcka att det inte fanns ord för att beskriva dem (nej, Donald J. Trump var inte felciterad, jag kan engelska och har sett direktsändningar). Han har så sölat ned och besudlat och förgiftat det politiska språket, och varit så framgångsrik (70 miljoner amerikaner röstade på honom, Joseph R. Biden fick endast 7 miljoner fler röster) att konceptet spridit sig som ringar; t.o.m. svenska politiker har blivit “frimodigare” i sina nedvärderingar av politiska motståndare. Talar en hedervärd person på det sätt som Trump gjort? Har budet om att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa blivit omintetgjort av himlens Gud därför att hans utvalde tjänare skall ha en alldeles egen gräddfil till makten? Jag tror inte det.

OK, Gud kunde ha låtit Trump få makten ändå. Och då hade vi fått acceptera det.
Men nu blev det inte så.
Eller blev det så – egentligen?

Insikten att vakna upp från en falsk bild av verkligheten är grym.

Och nu…?

Nyårsdagen 2021: en bra dag att titta framåt, och om vi tänker oss att ljuset vi ser framför oss i tunneln (vaccinet) verkligen är dagsljuset på andra sidan – och inte ett annalkande tåg (i denna slitna bild för alla som hört den förut) – hur ser det då ut framöver?

Två ting: pandemin har fört två ting med sig:
“Vanliga kristna”(dvs inte avlönade präster/pastorer) har börjat följa mer undervisning från Bibeln på nätet, och gör man det kan det t.o.m. hända att man ibland kommit in på andra sidor än den egna pastorns (i den mån han/hon har närvaro på Internet). Och då kan ju det farliga ha hänt, att man upptäckt grönare gräs på andra sidan “församlingstrohetstängslet”; näringsrikare kost, och inte bara mer klorofyll. Farligt!

“… det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en säger: “Jag håller mig till Paulus” eller “Jag håller mig till Apollos” eller “Jag håller mig till Kefas” eller “Jag håller mig till Kristus”. 13 Är Kristus delad? 1 Kor 1:11-13
“Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett … allt är ert: 22 Paulus, Apollos och Kefas, världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert 1 Kor 3:5, 21-22 (FB-15)

Det andra tror jag är ännu farligare: när man inte kunnat “gå till kyrkan” – Åh, denna jämmer! – har en del, kanske många, förhoppningsvis väldigt många, upptäckt att det går väldigt bra att samlas några stycken för att bedja, läsa Guds ord, ha brödsbrytelse/nattvard och hitta på praktiska saker för att muntra upp och hjälpa varandra (koinonia): redan i våras när det blev varmare, under sommaren förstås och så länge det gick under hösten innan det blev för kallt; en del kanske praktiserat detta via Zoom.
Kanske har de upptäckt och igenkänt, att just detta, och ingenting annat, var vad de första kristna ägnade sig åt :

“De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” Apg 2:42 (FB-15)

Den grymma sanningen är, att innan kejsar Konstantin såg det för lämpligt att använda kristendomen (-s makthavare) till att stärka Imperiet, dvs under 300-talet, kom ingen ens på idèn att bygga någon kyrka, alltså kyrkobyggnader. Den första kyrkan, enligt samstämmigt arkeologiskt vittnesbörd, härstammar från c:a 230 i norra Syrien, Dura-Europos, och det handlade bara om ett större tillbyggt vardagsrum. Men så började Kejsar Konstantin dela ut pengar till biskoparna och byggandet av basilikor kunde ta sin början, och centraliseringen: det var ju dit man skulle gå, med åtföljande förprästerligande av det allmänna prästadömet: några måste ju avskiljas för att officiera i liturgiska ritualer som var värdiga basilikorna; i vardagsrummen hade sådant inte varit påtänkt.

Och så har det rullat på: små Pastorer lite överallt, som i lojalitetens namn kräver att “församlingsmedlemmarna” (de som gått in i den samfundsanslutna, eller inte, föreningen) skall lyssna på sig och inte på andra; “församlingstrohet”.

Och så “uppfyller man all rättfärdighet” genom att traska “till kyrkan” om söndagarna och kunde känna sig rätt nöjd med sig själv, för det var ju sådan normen blivit.

Går det att hoppas att pandemin haft någon effekt?

Ledarskap under en mediepandemi

Jo, det skall stå så.
Inte: “… under en Covid-19-pandemi” eller ” … under en corona-pandemi”.
Varför?
Därför att jag tror det pågår en exponeringspandemi på sociala medier bland kristna ledare.
Hur så?
Mängden inlägg av kristna mer eller mindre kända ledare på Facebook, Twitter, Instagram, förutom, antar jag mer privata på sms, Messenger, WhatsApp och gammal hederlig e-post. Kanske även frimärksbrev och -kort 😉
Och skulle det då vara något fel med det?
Tänk efter.
Dels handlar det om TID: har man verkligen tid med detta? Vad tar man den tiden ifrån?
Dels handlar det om uppmärksamhet: blir inte sinnet förflackat av all denna mängd disparat information som skall gillas och kommenteras och skickas vidare? (Det var en fråga.)

Dessutom: jag finner inget i Nya testamentet som stöder denna typ av verksamhet. Paulus behövde inte göra reklam för sig (för, handen på hjärtat, det är väl vad det hela i slutändan handlar om?):
“Vi är okända men ändå erkända” 2 Kor 6:9

Förnyelseförmaning

När Paulus i Romarbrevet förklarat rättfärdigtillräknelsen genom tro (kap 1-8) och Israels förblivande roll i Guds historiska, nutida och framtida frälsningsplan (kap 9-11), så är det dags för förmaningar. Handen på hjärtat: när blev du förmanad (tillrättavisad eller uppmanad, negativt eller positivt) av någon senast? När blev du senast förmanad i en predikan?

Därför [ = på grund av det Paulus dittills skrivit i Romarbrevet]
uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet [ märk noga: ungefär = nåd ]
att frambära era kroppar som ett levande offer [alltså inte = avlivat, dött! Vi har alltså att göra med offer av annat slag än vi vanligen tänker oss.]
och heligt [ grundbetydelsen för ‘helig’ är ‘avskild för någons räkning, dvs här Guds]
som behagar Gud – er andliga tempeltjänst” (Rom 12:1, FB-15).

Era kroppar. Alltså inte: “sätt dig nu ned och meditera och tänk djupt på det jag skrivit.”
Kroppen. Man gör saker med kroppen.
Och vad i detta fall?
Det bästa är väl att läsa vidare för att få reda på det.

(v.2): “Och anpassa er inte efter denna världen,
utan låt er förvandlas
genom förnyelsen av ert sinne
så att ni kan pröva
vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom“.

Vad kan det innebära idag, hur gör man för att inte anpassa sig efter denna världen?
Under en pandemi har vi alla mer tid: ingen arbetspendling, få fritidsaktiviteter osv.
Till att börja med tror jag det till stor del handlar om att strypa informationsflödet.
Anpassningen till världen kommer automatiskt om vi varje dag översköljs med nyheter av alla de slag i alla möjliga medier, etablerade såväl som sociala. Vi kan då inte värja oss för att det kommer att uppta sinnet.
Jämför med Athen, en plats där Paulus för övrigt aldrig grundade någon församling. Kanske fanns det inte grogrund för det. Lukas berättar:
Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen,” (Luk 17:21).
Man låter bli att dränkas genom att använda Kroppen, i det här fallet fingrarna till att låta bli att klicka på allt möjligt “som kan vara intressant” — det må vara lärorikt eller rent skvaller, så att en annan del av kroppen, ögonen, slipper se, inte kan se.

Gud vill förvandling det är rätt klart. Gud vill att vi skall bli mera lika Jesus. Vi kan göra oss tillgängliga för förvandling, “låt er förvandlas”, helt ett Guds verk, genom förnyelse.
I liknelsen om såningsmannen (Matt kap 13) utlägger Jesus betydelsen av en typ av åker på detta sätt:
En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. — Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten.” (v. 4, 19 )
Men kan det vara så enkelt, att vad som såtts i våra sinnen av Guds Ord och är obearbetat, kan plockas bort genom all möjlig annan information “på livets väg”?
Den Onde verkar ibland genom enkla medel; så liten uppmärksamhet som möjligt.

Vi måste helt enkelt offra en del av våra kroppars legitima uppmärksamhet på nyheter (hur många gånger om dagen är det nödvändigt att gå upp på Fb, Twitter, Instagram, DN, GP, SvD, BBC, CNN, osv.) Antagligen avsevärt mycket färre gånger än vi gör.
Men blir inte detta lagiskt? (standardinvändningen mot förmaning…)
Paulus förmanar vid Guds barmhärtighet. Rör inte det ditt hjärta?
Syftet med detta kroppens levande offer av informationsuppmärksamhet är inte att du skall bli tom, utan att det skall beredas plats i sinnet till förståelse (istället för alla nyhetsmassor) för den goda säden (Guds Ord) att kunna växa i ditt liv – så att du kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom – och så att det kan bli någon skörd i ditt liv!

Förnyelse och omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Bön för en pandemi

Vad kan sägas om Coronapandemin? Följande är det bästa jag läst, sänt till mig från en vän i England. Det var uppsatt i en kyrkas vestibul.

Gör gärna denna bön till din! Det ger perspektiv på tillvaron.