Joel Halldorf är ingen exeget

I en artikel I Expressen 12 aug 2022 ”Denna syn på HBTQI skapar trauman” går Joel Halldorf till attack mot två pingstpastorer. Josef Barkenbom kritiseras för att som grund för att betrakta utlevd homosexualitet som synd skall ha sagt ”det står så i Bibeln”. Halldorfs kritik är inriktad på att det finns många texter i Bibeln som av kristna ges annan tolkning än den bokstavliga. Daniel Alm anklagas för att som kommentar till pingströrelsens hållning sagt att ”vi är som vi är”, och ” vi har vår tolkning och andra har sin – ungefär så”.  Halldorf menar att Alm därigenom ”vädjar till allmänhetens tolerans inför mångfald”, men tillägger att det då är ”nödvändigt att minoriteten kan ge goda eller åtminstone begripliga skäl för sin hållning – åtminstone om man vill vara en respekterad del samhället”.

Ett nyckelbegrepp är alltså begreppet ”tolkning”.  Vad är det? Vi har alltså att göra med texter i Skriften från länge sedan och i en kultur olik vår. Hur går man till väga för att förstå dem? Processen kallas för exegetik och innebär att man söker förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna mot bakgrund av sin miljö sannolikt uppfattade det skrivna. Men hur angår det oss? Här kommer en annan process in i bilden, hermeneutik, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa hermeneutisk tolkning på en text innan man gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.

Vad har nu detta med Joel Halldorf och hans Expressenartikel att göra? Joel Halldorf är teologie doktor, har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (Wikipedia).  Han är alltså ingen exeget. Liksom när det gäller medicinen är teologin ett vitt studie- och verksamhetsområde. En specialist inom geriatrik (åldringsvård) är inte kompetent inom hjärnkirurgin; en ortoped inte inom psykiatrin, osv. Samma inom teologin, men här verkar det som att om någon är teologie doktor så är han/hon med automatik specialist på ALLT som har med Gud att göra. Nu diskuterar Halldorf även i Expressenartikeln evangelikala rörelsers förhållande till moderniteten: ”… en del frikyrkor [riskerar] att åter hamna i den sekteristiska position som de befann sig i på 1950-talet.”

Så: Halldorfs position, utifrån vilken han talar är moderniteten självt, dvs vilka trender och strömningar som rör sig i tiden. Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala rörelser, här pingströrelsen.  Han bedömer alltså varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det moderna (i detta fall det postmoderna; jag är medveten om det postmodernas kritik av det moderna men ser det rådande paradigmet som Halldorfs position). Halldorf surfar alltså på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.

Men finns det då ingen fast position hos honom som kristen om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter?  På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör, för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar. Den ortodoxa liturgin har det med den romersk-katolska gemensamma, att sakramenten står som garant för vad Kyrkan är.  Och sakramenten bärs upp av andliga ämbeten, ytterst patriarken eller påvens delegation till biskopar. Så, medan den evangelikala rörelsen är beroende av enskilda människors omvändelse och tro tätt sammanvävt med en förståelse av Skriften, är sakramentalistiska kyrkor i bärande avseenden oberoende av Skriften som sådan: här visar Bibeln istället på Kyrkan som institution och att det är denna man skall tro på. Den förmedlar frälsning genom sakramenten.

Men vänta lite! Hur stämmer detta? Är inte såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna emot utlevd samkönad sexualitet?  Må så vara, men den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar deras liturgiska praxis: man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, t.ex. i frågor som gäller moral eller etik.  Så får man det bästa ur alla världar: sakramentalismens kyrkliga garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det modernas trender.

Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även ha råd att ge: att ”Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk.” Inte nog med det: ” Dessutom behöver tongivande församlingar aktivt söka vägar framåt, genom att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par.” Det vill säga: resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand; slutkommunikén skriven i förväg. Det märkliga är, att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan, eller åtminstone den del av Kristi Kropp som inte varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten, så gott som alltid hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter. Hans logik är svårt att förstå, för vad säger att Församlingen i vår tid inte på liknande sätt kommer att hamna i motsatsförhållande till vad som idag är den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig starka och går att surfa på – på nätet?

Åter till Barkenboms och Alms svar: Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönad sexuella relationer på ett enhetligt sätt.  Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt inget, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste den stå i relation till Herren och hans Ord, vilket Anden bekräftar, för Anden talar inte emot vad den redan ingivit profeterna och apostlarna. Kampen för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v. 3, SvFB15) behöver i varje generation på nytt föras i en direkt relation till Skriften i ett omsorgsfullt rannsakande, inte för att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan på grund av den evangelikalt-karismatiska trons egenart. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14-17).

Jag läser Uppenbarelseboken, 1: genrer

“De fyra apokalyptiska ryttarna”, Upp kap 6.

“Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom” Upp 1:1, på grekiska: Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ … Även med grekiska bokstäver kan man tyda det första ordet: ‘Apokalypsis’, alltså ‘apokalyps’. Vad ger det ordet för associationer? Ändtiden, Harmageddon, katastrofer, och för övrigt något mystiskt och svårförståeligt. Men ordet betyder inte alls detta, utan ‘avhöljande’, ‘ridåundandragning’, ‘avtäckelse’, alltså att något dolt (kalypto) har blivit “av- (apo) dolt”. Eller som det faktiskt heter på svenska (bra översättning!): Uppenbarat. När en sak är “uppenbar” är den synlig, och gör något tydligt. Det är vad Uppenbarelseboken gör.

Ibland har den kallats “Johannes Uppenbarelsebok”, men det är fel, för, som det står i början av den första versen: det är Jesu Kristi uppenbarelse. Liksom i svenskan står detta i genitiv (ägandeform), men vad betyder denna grammatiska form här? En del översättningar tolkar detta som “från Jesus” (NIV), medan en annan närmast som “om, angående” (“of Jesus”, ESV). Vad jag vill åt att Jesus är intimt sammanblandad med denna uppenbarelse. Han finns i den, på fler än ett sätt. Det är inte endast något som kommer att hända i framtiden och som Jesus fick reda på av Fadern. Han är själv inblandad i händelserna, och aspekter av hans person kommer härigenom fram, blir tydliga, uppenbaras.

“Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den.” Upp 1:3 Här har vi ytterligare en genre (uttal: ‘schanger), dvs texttyp i denna bok. Vad är en profetia? Faktiskt inte alls primärt en förutsägelse om framtiden. När profeterna i Gamla testamentet profeterade, så jämförde de sin samtid med vad Gud tidigare uppenbarat, dvs i Torahn (de Fem Moseböckerna). När de såg brist på överensstämmelse framförde, talade de ut, ett budskap, som ofta var ett omvändelsebudskap: Vänd om till vad Gud uppenbarat! Vi märker samma i det som sägs i v. 3: “bevarar det som står skrivet i den” (B2000), vilket betyder mer än minnas, komma ihåg, nämligen: inrättar sina liv efter profetiorna, FB15 har “tar vara på”, för Uppenbarelseboken är en profetisk bok i grundläggande mening.

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien” Upp 1:4. Den tredje textypen vi här möter är brevets. Johannes, på ön Patmos, dryga 6 mil utanför nuvarande Turkiets västkust, skriver till sju konkreta städer i den romerska provinsen Asien, nuvarande västra Turkiet, och till församlingarna där. Tydlig avsändare, tydliga mottagare, tydliga platser, mycket trolig tid: c:a år 95, under kejsar Domitianus, en yngre bror til tidigare kejsaren, Titus, han som kämpade ned det judiska motståndet och förstörde Jerusalem, då han ännu var general (och son till tidigare kejsaren Vespasianus). Tid och rum, alltså.

Men: här blandar sig genrerna, texttyperna, nu träder apokalyptiken som genre betraktad med dess rika språk av symboler och metaforer, in i bilden: Johannes skriver inte ett särskilt brev till var och en av dessa församlingar, utan budskapen till de sju församlingarna skulle skrivas ned i en bokrulle (v.11), och sändas runt till dem alla; alltså kom alla budskap att läsas i alla städerna (ledarna i dessa städer, de sk. ‘asiarkerna’, se Apg 19:31, hade för övrigt årliga konferenser i turordning mellan städerna – där Thyatira ersatt en annan stad – så man kommunicerade; det handlade inte om ensliga, avlägna byar). Detta tyder på att sjutalet även skall tolkas symboliskt, av flera skäl: det fanns fler städer med kristna i provinsen Asien (Kolosse, Miletus, Troas – v. 4 läses ofta som att de sju var de enda), och vad gör vi annars med fortsättningen av v. 4: “Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron.” Vilka “sju andar”? En symbol för den Helige Ande, naturligtvis. Detta tar inte bort det konkreta angående församlingarna, och gör inte Anden mystifik, utan uttrycker Andens fullkomlighet, men det ger även budskapen till församlingarna i kap 2 och 3, en mer allmängiltig, fullkomlig, innebörd med vidare tillämpning. Och mitt bland de sju ljusstakarna (uttytt som de sju församlingarna, 1:20), finns någon, “en som liknade en människoson”, v.13 (Jesu självbeteckning i evangelierna), och som nu presenterar sig för aposteln Johannes. Jesus är i centrum för uppenbarelsen.

Uppenbarelseboken är ingen lätt läsning. Jag närmar mig den försiktigt, men gläder mig åt några väsentliga tolkningsnycklar, t.ex. detta med genrer, som hjälper oss förstå hur vi skall läsa för att förstå.

Inkarnationen, del 25: Anden, Lagen och det Nya förbundet

Pingsten firas inom judendomen till minne av Lagens (de Tio budordens) utgivande på Sinai efter uttåget ur Egypten. Det var alltså under firandet av Lagen i Jerusalem som Anden sändes på Pingstdagen (Apg kap 2). Då uppfylldes profetian från Jeremia, 600 år f.Kr tidigare:

Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
inte som förbundet jag slöt med deras fäder
den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land –
förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN.
Nej, detta är förbundet
som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger HERREN:
Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.
Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga:
“Lär känna HERREN!”
Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger HERREN,
för jag ska förlåta deras missgärningar
och aldrig mer minnas deras synder. (Jer 31:31-3 SvFB15; alla citat i denna övers.)

Anden som en inneboende Lag fungerar i kraft av Guds människoblivande, inkarnationen, med Gud som förbundsslutande part även från den mänskliga sidan: Jesus var fullt ut människa. Paulus skriver: “Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Ti 2:5). Tidigare har han skrivit: “Den (Lagen) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en” (Gal 3:19-20). Medlaren Mose kontrasteras här med medlaren Jesus, som även som människa är i Guds enhetliga gudom. Han slutade inte vara Gud när han blev människa. Därför är förbundet obrytbart, för alla som håller fast vid tron på Jesus.

Men hur blir denna Andens inneboende Lag och gudskännedom tillgänglig för oss?

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28). Det finns en sömlös koppling mellan Andens utgjutande och Jesu sista måltid med sina lärjungar: Den sista måltiden på torsdagskvällen före korsfästelsen symboliserade vad som skulle hända: Jesu ställföreträdande försoningsdöd på Golgata, kroppsliga uppståndelse och upplyftande till himlen, där han nu ber, och varifrån han från Fadern fick sända Anden.

Det fanns ett mycket träffande uttryck inom pingströrelsen förr i tiden: “Anden faller på blodets grund,” och det är mycket sant. Texten från Jeremia, ovan, är också central i Hebréerbrevet där den citeras (8:6-12) och vars huvudtema är Jesus som överstepräst (9:11-28).

Andeutgjutelsen på pingstdagen leder aldrig till spiritism och okroppslig andlighet, “New Age” av vad slag det vara må. Det stora med Andens roll är att levandegöra detta: “Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet” (Hebr 12:24).

Det Nya förbundet handlar framför allt om syndernas förlåtelse.
Att erfara detta är att lära känna Gud.
Anden pekar alltid på Jesus: vem han ÄR och vad han på ett förblivande sätt gjort.

Inkarnationen, del 24: “Tror du Jesus var en dåre?”

Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.

Frida Park sätter kniven i sanningssträvan

Två ord står i fokus i Frida Parks signerade ledare “Striden om äktenskapet är inte Kyrkans värsta” i Dagen 29 april 2022: kompromiss och tolerans. Sammanhanget är samkönade äktenskap.

Hennes budskap är att kyrkor (samfund) och församlingar bör kompromissa och visa tolerans. Detta sägs emellertid inte rakt ut, utan är inkapslat i en mängd logiskt diffusa satser (särskilt om tolerans i samband med Saronkyrkans i Göteborg och Immanuelskyrkans i Stockholm hållning) och kryddat med citat utan direkt bärighet på ämnet (Lena Anderssons artikel i SvD) samt jämförelser mellan äpplen och päron (samkönade äktenskap och dopsynen) som om de vore något teologiskt likställbart. Den pragmatiska driften, syftet, med ledarartikeln är emellertid glasklar: Kyrkan bör acceptera samkönade äktenskap. Detta sägs heller inte klart ut, utan är paketerat i ord om kompromiss och tolerans. Fegt? Inte nödvändigtvis. Snarare taktiskt riktigt för en Dagens opiononsredaktör:

Sedan rätt länge har jag uppfattat tidningen Dagen som en partybåt för åtsikter, med banderollen “Kristen” hängandes på fartygets sidor. Det är mycket länge sedan tidningen hade någon klar ideologisk profil, dvs en kapten vid rodret. Så partybåten bogseras dagligen (eller nästan dagligen) ut på öppet vatten för att ständigt nya resenärer skall ha åsiktsparty. Jag har tänkt att det antagligen är en bra kommersiell strategi för det företag som äger tidningen. Det gäller förstås för opinionsredaktören att skvätta lite bensin på åsiktsbrasan nu och då; ta in åsikter från de mest skiftande miljöer bland alla dem som är potentiella köpare av produkten för att öka dess attraktionskraft. Förståeligt, och accepterbart, bara opinionsredaktören håller sig neutral och opartisk. Problem uppkommer dock när åsiktsbrasan skall hållas kontrollerbar och släckbar, dvs när sanningslidelsen tar sig obekväma uttryck visavi taktiska hänsyn (“debatten är nu avslutad”).

Men nu alltså något annat: ett ideologiskt ställningstagande för samkönade äktenskap. Opinionsredaktören Frida Park bekänner som ledarskribent färg. Visserligen måste den traditionella uppfattningens förespråkare (äktenskapet är mellan man och kvinna) få sina köttben sig tillslängda; visserligen lindas ställningstagandet för samkönade äktenskap in i termer som “kompromiss” och “tolerans”, men när agnarna sållats från vetet är poängen glasklar :

Dagen förespråkar på ledarplats samkönade äktenskap som en godtagbar kristen hållning. Detta helt utan referens till Skriften eller till exegetik och teologi, dvs sökande efter sanning. Allt enligt postmodernt paradigm och med pragmatisk metod: honnörsorden kompromiss och tolerans. Sanningen har fått kniven i sig.

Inkarnationen, del 23: Uppståndelsen osannolik och obevisbar

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!

Inkarnationen, del 22: Varför gick Jesus på vatten?

Jag väljer att skriva “vatten” och inte “vattnet” som det vanligen heter om den här händelsen, för ju mer jag tänkt på saken, tycker jag “vatten” är bättre, även om “vattnet” är bestämd form och förstås syftar på just det vatten i Genesarets sjö som Jesus gick på.
Min poäng är, att vatten är en vätska, som även om den har yta med spänning nog för trollsländor att landa på, egentligen inte hålls på plats av annat än tyngdlagen, plus botten och stränderna. Vatten är vått. På riktigt. Då som nu. När man kliver ut i vatten, så sjunker man, obönhörligt. Ja, obönhörligt, för Petrus bad inte att Gud skulle göra det möjligt för honom att kunna gå på vatten. Petrus ropade till Jesus i stormen: “Om det är DU så säg till mig att komma till dig på vattnet!” Det var bara Jesu distinkta “Kom!” och Petrus tro på Jesu ord, som gjorde det möjligt för honom att gå på vatten – en liten stund. Men Jesus hade gått långt på vatten, för båten var långt från land.
Och så står Han där. Jag vet inte riktigt hur vi tänker oss det hela: Det var storm, alltså ingen fromt blank vattenyta, idyllisk och värdig detta under. Hur gick Jesus uppe på vågor, mitt i skummet, och nere i vågdalar? Ja, det kan vi fundera över.

Jag har försökt brodera ut den här berättelsen från Matteus 14:22-33, därför att vi blivit så vana, så immuna mot berättelsen, kanske redan från barnsben i söndagsskolan (en favorittext hos söndagsskollärare, för det är ju faktiskt häftig och fångar barnens intresse). Hur då immuniserar – alltså från att ta intryck?

Jo, det finns en poäng med berättelsen och den står i vers 33: “Du är verkligen Guds Son!” Den framhålls ytterst sällan.

Låt oss tänka efter: Jesus kunde gå på vatten. Alldeles innan denn händelse har han förmerat några brödlimpor och några fiskar så att det räckt åt kanske 15 – 20000 människor – och blivit över.
Vad är nu den normala reaktionen på att göra ett sådant brödunder, och att natten därefter (vi får väl anta det var månljust mellan stormskyarna, för hur skulle läjungarna annars kunnat se honom?) komma gående på vatten ut till en roddbåt där några turas om att kämpa vid årorna i motvind, alltmedan vågor slår över relingen, och övriga skyndar med öskaren?
Är reaktionen inte helt enkelt: “Wow! Häftigt! Vad du kan, Jesus!!” (Kanske var det söndagsskollärarens godhjärtade och välmenande slutkläm också?)
Och så var det det med den saken. Sen “kan” vi alla den berättelsen. Den har blivit en berättelse för barn (liksom den om Daniel i lejongropen). Och den har inte angått oss på något djupare sätt. Ja, Gud är ju mäktig, förstås, och kan göra vad han vill. Men det visste vi ju i och för sig förut…

Lärjungarna reagerar alltså inte på det viset. De ser djupare. Undret är så stort. Jesu närvaro så påtaglig. De förstår istället något om honom, om vem han är.
Evangelierna handlar djupast sett om detta.

Märk att detta under inte upprepas. Jesus gick inte på vatten ofta, som liksom för att inpränta att han kunde det. Det räcker ofta med EN gång.
Vi var inte med, men vi kan läsa om detta, och även vi drabbas av den insikt som lärjungarna såg: “Du är verkligen Guds Son”, det vill säga: Du är Gud.

Hur kan Gud ha blivit människa? Hur kan en människa vara Gud? Frågan ledde de tidiga kyrkofäderna till att tänka över den saken, för en sak var klar: Jesus var bådadera samtidigt, men utan sammanblandning, sade de. Och så började man fundera över Jesu mänskliga natur, och över Jesu gudomliga natur. Vi bör också göra det.
Jag skall återvända till det ämnet, men Skriften har ett stort företräde framför kyrkohistoriska läromässiga formuleringar, hur mycket vi (och jag) än är benägna att bifalla dem, för mötet med Jesus och levande Gud är alltid personligt, och inget för tanken endast.
Kanske var det därför Jesus gick på vatten.

Inkarnationen, del 21: Jesus finns inte på jorden längre

“Jesus från Nasaret går här fram
Än som i gången tid.
Löser ur vanmakt, ur synd och skam
Ger oss sin kraft och frid
Himmelriket är nära”

Så lyder en gammal svensk psalm. Den är stämningsfull, trots dess släpiga melodi, och innehållet är inte att klaga på. Likväl stämmer det inte: Jesus finns inte på jorden längre.

Än sen? Är det något att hänga upp sig på?
Ja, jag tror det.
För det första är det fel. I Nya testamentet används inte det språkbruket, och det borde säga oss något.
För det andra finns något Bättre:
“Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er (Joh 16:7).”

Guds Sons jordiska liv var kort, bara drygt trettio år. Efter sin uppståndelse stannade Jesus endast fyrtio dagar hos sina lärjungar, lite över en månad. Sedan lyftes han upp till himmelen. Där är Jesus nu, fortfarande som människa, i förhärligad kropp. Den unika inkarnationen har aldrig upphört.
I himlen ber Jesus för de troende:
“Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem” (Hebr 7:25).
Gud Sonen återvände till himlen efter att fullt ut ha identifierat sig med oss och ber med insikt.

Han vet också vad vi behöver: den helige Ande. Själv var han född genom Andens verk i Marias livmoder, ett under av helt egen dignitet.
När vi tror på honom föds också vi på nytt, även det genom Anden.
Men Jesus talar om något mer: Andens sändande från himlen på Pingsten, och fortsatta utgjutande över alla människor sedan dess.

Guds närvaro på jorden är genom Anden, som liksom Jesus, också är Gud.

Andens sändande och närvaro; denna stora, enorma Verklighet, har skymts på ett tragiskt sätt:
filioque.
Det är latin och betyder “och av Sonen”. Det var ett tillägg till den nicaenska trosbekännelsen från 325 e.Kr. År 1054 e.Kr. ledde detta till en varaktig, fortfarande bestående, splittring mellan den Romersk-katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkofamiljen.
Kort uttryckt handlar det om ifall Anden utgår från Fadern eller från Fadern och Sonen.

Den bibliska grundenför Andens sändande finns i Joh 14:26 respektive Joh 15:26, och det är Jesus själv som talar.
Jag tycker det i sammanhanget är meningslöst att upplysa om vilken sida i dispyten som tyckte vad, för teologer från bägge sidor har nyanser i sina positioner som gör att skillanden i grunden inte blir så stor.
Min poäng är, att detta fått för stort sinnesutrymme hos teologer och framhålles så ofta att det skymmer verkligheten av Andens ständigt pågående utgjutande/sändande och närvaro på jorden, vilket är SÅ MYCKET STÖRRE OCH BÄTTRE än om Jesus själv vore här (Joh 16:7, ovan).
Det är det viktiga.

Denna upplevbara verklighet är så stor, att det enda vi kan åstadkomma är att förminska den. Låt oss inte göra detta!
Låt oss istället öppna oss och ta emot vad Jesus önskade och ville: att de troende skulle fyllas av helig Ande!
Anden är närvarande, men tränger sig aldrig på.
Det är upp till oss att ÖPPNA OSS för Anden, som också är Gud, och Faderns och Sonens representant och närvaro på jorden.


Inkarnationen, del 20: Vår tillgång till Jesu mänsklighet

Jesus är sådan som varje människa borde vara. Ett ideal.

Men den populära frasen “vad skulle Jesus göra” (Eng. “what would Jesus do”, WWJD) kan trivialiseras till efterhärmning, men blir då något yttre endast.

Sant lärjungaskap kommer till, har sitt ursprung och startpunkt i försoningen, där Sonen som Gud och människa, samtidigt, men utan sammanblandning, bar bort synden.

Genom sin uppståndelse som människa ger han oss människor tillträde till sann mänsklighet, även om vi, olikt Jesus, fortfarande är klädda i förgängliga kroppar, medan han i en förhärligad. Dock är det detta vi kan se fram emot.
Så lärjungaskap är inte något jordiskt endast, utan syftar till något större.

Synden skall inte definiera oss människor. Vårt sanna, ursprungliga, skapelsegivna jag är i den försonade gemenskapen med Gud.
Efter syndafallet kan vi inte återvända och få tillträde till Eden utan måste gå via Golgata för att finna Guds avbild med människan.

Detta kan vara vår verklighet när vi vandrar i Anden.