Frida Park sätter kniven i sanningssträvan

Två ord står i fokus i Frida Parks signerade ledare “Striden om äktenskapet är inte Kyrkans värsta” i Dagen 29 april 2022: kompromiss och tolerans. Sammanhanget är samkönade äktenskap.

Hennes budskap är att kyrkor (samfund) och församlingar bör kompromissa och visa tolerans. Detta sägs emellertid inte rakt ut, utan är inkapslat i en mängd logiskt diffusa satser (särskilt om tolerans i samband med Saronkyrkans i Göteborg och Immanuelskyrkans i Stockholm hållning) och kryddat med citat utan direkt bärighet på ämnet (Lena Anderssons artikel i SvD) samt jämförelser mellan äpplen och päron (samkönade äktenskap och dopsynen) som om de vore något teologiskt likställbart. Den pragmatiska driften, syftet, med ledarartikeln är emellertid glasklar: Kyrkan bör acceptera samkönade äktenskap. Detta sägs heller inte klart ut, utan är paketerat i ord om kompromiss och tolerans. Fegt? Inte nödvändigtvis. Snarare taktiskt riktigt för en Dagens opiononsredaktör:

Sedan rätt länge har jag uppfattat tidningen Dagen som en partybåt för åtsikter, med banderollen “Kristen” hängandes på fartygets sidor. Det är mycket länge sedan tidningen hade någon klar ideologisk profil, dvs en kapten vid rodret. Så partybåten bogseras dagligen (eller nästan dagligen) ut på öppet vatten för att ständigt nya resenärer skall ha åsiktsparty. Jag har tänkt att det antagligen är en bra kommersiell strategi för det företag som äger tidningen. Det gäller förstås för opinionsredaktören att skvätta lite bensin på åsiktsbrasan nu och då; ta in åsikter från de mest skiftande miljöer bland alla dem som är potentiella köpare av produkten för att öka dess attraktionskraft. Förståeligt, och accepterbart, bara opinionsredaktören håller sig neutral och opartisk. Problem uppkommer dock när åsiktsbrasan skall hållas kontrollerbar och släckbar, dvs när sanningslidelsen tar sig obekväma uttryck visavi taktiska hänsyn (“debatten är nu avslutad”).

Men nu alltså något annat: ett ideologiskt ställningstagande för samkönade äktenskap. Opinionsredaktören Frida Park bekänner som ledarskribent färg. Visserligen måste den traditionella uppfattningens förespråkare (äktenskapet är mellan man och kvinna) få sina köttben sig tillslängda; visserligen lindas ställningstagandet för samkönade äktenskap in i termer som “kompromiss” och “tolerans”, men när agnarna sållats från vetet är poängen glasklar :

Dagen förespråkar på ledarplats samkönade äktenskap som en godtagbar kristen hållning. Detta helt utan referens till Skriften eller till exegetik och teologi, dvs sökande efter sanning. Allt enligt postmodernt paradigm och med pragmatisk metod: honnörsorden kompromiss och tolerans. Sanningen har fått kniven i sig.

Inkarnationen, del 23: Uppståndelsen osannolik och obevisbar

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!

Inkarnationen, del 22: Varför gick Jesus på vatten?

Jag väljer att skriva “vatten” och inte “vattnet” som det vanligen heter om den här händelsen, för ju mer jag tänkt på saken, tycker jag “vatten” är bättre, även om “vattnet” är bestämd form och förstås syftar på just det vatten i Genesarets sjö som Jesus gick på.
Min poäng är, att vatten är en vätska, som även om den har yta med spänning nog för trollsländor att landa på, egentligen inte hålls på plats av annat än tyngdlagen, plus botten och stränderna. Vatten är vått. På riktigt. Då som nu. När man kliver ut i vatten, så sjunker man, obönhörligt. Ja, obönhörligt, för Petrus bad inte att Gud skulle göra det möjligt för honom att kunna gå på vatten. Petrus ropade till Jesus i stormen: “Om det är DU så säg till mig att komma till dig på vattnet!” Det var bara Jesu distinkta “Kom!” och Petrus tro på Jesu ord, som gjorde det möjligt för honom att gå på vatten – en liten stund. Men Jesus hade gått långt på vatten, för båten var långt från land.
Och så står Han där. Jag vet inte riktigt hur vi tänker oss det hela: Det var storm, alltså ingen fromt blank vattenyta, idyllisk och värdig detta under. Hur gick Jesus uppe på vågor, mitt i skummet, och nere i vågdalar? Ja, det kan vi fundera över.

Jag har försökt brodera ut den här berättelsen från Matteus 14:22-33, därför att vi blivit så vana, så immuna mot berättelsen, kanske redan från barnsben i söndagsskolan (en favorittext hos söndagsskollärare, för det är ju faktiskt häftig och fångar barnens intresse). Hur då immuniserar – alltså från att ta intryck?

Jo, det finns en poäng med berättelsen och den står i vers 33: “Du är verkligen Guds Son!” Den framhålls ytterst sällan.

Låt oss tänka efter: Jesus kunde gå på vatten. Alldeles innan denn händelse har han förmerat några brödlimpor och några fiskar så att det räckt åt kanske 15 – 20000 människor – och blivit över.
Vad är nu den normala reaktionen på att göra ett sådant brödunder, och att natten därefter (vi får väl anta det var månljust mellan stormskyarna, för hur skulle läjungarna annars kunnat se honom?) komma gående på vatten ut till en roddbåt där några turas om att kämpa vid årorna i motvind, alltmedan vågor slår över relingen, och övriga skyndar med öskaren?
Är reaktionen inte helt enkelt: “Wow! Häftigt! Vad du kan, Jesus!!” (Kanske var det söndagsskollärarens godhjärtade och välmenande slutkläm också?)
Och så var det det med den saken. Sen “kan” vi alla den berättelsen. Den har blivit en berättelse för barn (liksom den om Daniel i lejongropen). Och den har inte angått oss på något djupare sätt. Ja, Gud är ju mäktig, förstås, och kan göra vad han vill. Men det visste vi ju i och för sig förut…

Lärjungarna reagerar alltså inte på det viset. De ser djupare. Undret är så stort. Jesu närvaro så påtaglig. De förstår istället något om honom, om vem han är.
Evangelierna handlar djupast sett om detta.

Märk att detta under inte upprepas. Jesus gick inte på vatten ofta, som liksom för att inpränta att han kunde det. Det räcker ofta med EN gång.
Vi var inte med, men vi kan läsa om detta, och även vi drabbas av den insikt som lärjungarna såg: “Du är verkligen Guds Son”, det vill säga: Du är Gud.

Hur kan Gud ha blivit människa? Hur kan en människa vara Gud? Frågan ledde de tidiga kyrkofäderna till att tänka över den saken, för en sak var klar: Jesus var bådadera samtidigt, men utan sammanblandning, sade de. Och så började man fundera över Jesu mänskliga natur, och över Jesu gudomliga natur. Vi bör också göra det.
Jag skall återvända till det ämnet, men Skriften har ett stort företräde framför kyrkohistoriska läromässiga formuleringar, hur mycket vi (och jag) än är benägna att bifalla dem, för mötet med Jesus och levande Gud är alltid personligt, och inget för tanken endast.
Kanske var det därför Jesus gick på vatten.

Inkarnationen, del 21: Jesus finns inte på jorden längre

“Jesus från Nasaret går här fram
Än som i gången tid.
Löser ur vanmakt, ur synd och skam
Ger oss sin kraft och frid
Himmelriket är nära”

Så lyder en gammal svensk psalm. Den är stämningsfull, trots dess släpiga melodi, och innehållet är inte att klaga på. Likväl stämmer det inte: Jesus finns inte på jorden längre.

Än sen? Är det något att hänga upp sig på?
Ja, jag tror det.
För det första är det fel. I Nya testamentet används inte det språkbruket, och det borde säga oss något.
För det andra finns något Bättre:
“Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er (Joh 16:7).”

Guds Sons jordiska liv var kort, bara drygt trettio år. Efter sin uppståndelse stannade Jesus endast fyrtio dagar hos sina lärjungar, lite över en månad. Sedan lyftes han upp till himmelen. Där är Jesus nu, fortfarande som människa, i förhärligad kropp. Den unika inkarnationen har aldrig upphört.
I himlen ber Jesus för de troende:
“Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem” (Hebr 7:25).
Gud Sonen återvände till himlen efter att fullt ut ha identifierat sig med oss och ber med insikt.

Han vet också vad vi behöver: den helige Ande. Själv var han född genom Andens verk i Marias livmoder, ett under av helt egen dignitet.
När vi tror på honom föds också vi på nytt, även det genom Anden.
Men Jesus talar om något mer: Andens sändande från himlen på Pingsten, och fortsatta utgjutande över alla människor sedan dess.

Guds närvaro på jorden är genom Anden, som liksom Jesus, också är Gud.

Andens sändande och närvaro; denna stora, enorma Verklighet, har skymts på ett tragiskt sätt:
filioque.
Det är latin och betyder “och av Sonen”. Det var ett tillägg till den nicaenska trosbekännelsen från 325 e.Kr. År 1054 e.Kr. ledde detta till en varaktig, fortfarande bestående, splittring mellan den Romersk-katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkofamiljen.
Kort uttryckt handlar det om ifall Anden utgår från Fadern eller från Fadern och Sonen.

Den bibliska grundenför Andens sändande finns i Joh 14:26 respektive Joh 15:26, och det är Jesus själv som talar.
Jag tycker det i sammanhanget är meningslöst att upplysa om vilken sida i dispyten som tyckte vad, för teologer från bägge sidor har nyanser i sina positioner som gör att skillanden i grunden inte blir så stor.
Min poäng är, att detta fått för stort sinnesutrymme hos teologer och framhålles så ofta att det skymmer verkligheten av Andens ständigt pågående utgjutande/sändande och närvaro på jorden, vilket är SÅ MYCKET STÖRRE OCH BÄTTRE än om Jesus själv vore här (Joh 16:7, ovan).
Det är det viktiga.

Denna upplevbara verklighet är så stor, att det enda vi kan åstadkomma är att förminska den. Låt oss inte göra detta!
Låt oss istället öppna oss och ta emot vad Jesus önskade och ville: att de troende skulle fyllas av helig Ande!
Anden är närvarande, men tränger sig aldrig på.
Det är upp till oss att ÖPPNA OSS för Anden, som också är Gud, och Faderns och Sonens representant och närvaro på jorden.


Inkarnationen, del 20: Vår tillgång till Jesu mänsklighet

Jesus är sådan som varje människa borde vara. Ett ideal.

Men den populära frasen “vad skulle Jesus göra” (Eng. “what would Jesus do”, WWJD) kan trivialiseras till efterhärmning, men blir då något yttre endast.

Sant lärjungaskap kommer till, har sitt ursprung och startpunkt i försoningen, där Sonen som Gud och människa, samtidigt, men utan sammanblandning, bar bort synden.

Genom sin uppståndelse som människa ger han oss människor tillträde till sann mänsklighet, även om vi, olikt Jesus, fortfarande är klädda i förgängliga kroppar, medan han i en förhärligad. Dock är det detta vi kan se fram emot.
Så lärjungaskap är inte något jordiskt endast, utan syftar till något större.

Synden skall inte definiera oss människor. Vårt sanna, ursprungliga, skapelsegivna jag är i den försonade gemenskapen med Gud.
Efter syndafallet kan vi inte återvända och få tillträde till Eden utan måste gå via Golgata för att finna Guds avbild med människan.

Detta kan vara vår verklighet när vi vandrar i Anden.

Inkarnationen, del 19: Jesus är Gud och människa

Jag skriver “Gud” före människa för den Person som blev människan Jesus från Nasaret fanns före födelsen i Betlehem.

Han fanns som Sonen utanför tiden som del av den treeniga gudomen.

Men när han föddes av jungfrun Maria (tillkommen på ett unikt och mer än övernaturligt sätt: genom den helige Ande) så var det samma Person, samma identitet, samma personlighetskärna. Människan Jesus var – och är – samma person som Sonen i gudomen.
“Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild” (Hebr 1:3)
“Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd” (John 1:18).

Det är därför Jesus kan säga till Filippus “Den som har sett mig har sett Fadern” (John 14:9) för även om det finns tre personer i gudomen: Fadern, Sonen och Anden, så finns det ändå något som förenar dem: alla är de Gud.
Jesus är inte Fadern, men lika mycket Gud, och alla personer i gudomen delar allt i en enhet: “‘Vilket är det främsta av alla buden?’ Jesus svarade: “Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (Mark 12:28-29).
— Ja, faktiskt. Det finns ett “bud”, oftast bortglömt, som kommer före “det dubbla kärleksbudet”, att Gud är en.

Denne ene och ende Gud blev alltså människa. Under av under! Inte undra på att änglarna sjunger!
“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
‘Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar’.” (Luk 2:11-14)

Sonen upphörde/upphör inte att vara Gud när han blev/är människa (Jesus i himlen nu är fortfarande också människa), men han lade till sin gudomliga natur något mer:
den mänskliga.
Formeln som använts är denna: “sann Gud och sann människa”. Den innebär, vad beträffar det mänskliga, att Jesus är den sannaste människa som någonsin levat: Hans mänskliga natur karakterieras inte som vår av synden, utan av hur människan var tänkt i skapelsen: som Guds avbild.

Sonen blev fullt ut människa. O, Helga Natt!

Sakramentalismens tystnad

“Välkomna på Drop-in-Dop! Vi bjuder på tårta till två personer. Tag med personbevis. Välkomna in!”

Så (ungefär) stod det på sandwich-plakat på trottoaren utanför Oscars kyrka i centrala Stockholm en solig sommardag härom året .
När man erbjuder dop på detta sätt faller alla teologiska argument för barndopet. Då har det blivit vidskepelse.

Varför protesterar inte kyrkoherdar och präster i gemen oftare mot utvecklingen i Svenska Kyrkan (pol.)?
Jag tror det hänger samman med sakramentalismens tystnad, dvs att dop och nattvard får göra jobbet. Kyrkans prästerskap låter de folkvalda, politikerna stå för talandet. Och för all del: “Bit inte den hand som föder dig”; man är anställda och politikerna är arbetsgivaren.

Vad gör detta med Evangeliet om Jesus i Svenska kyrkan? Jo, det blir outsagt, tyst. Förkunnelsen om omvändelse och tro (Markus kap 1) på Jesus som gensvar på det glada budskapet ersätts med tro på Kyrkan och att när dess ämbetsbärare utför handlingar som dop och nattvard (allt oftare kallat “mässa”, dvs mässoffer i romersk-katolsk mening), då agerar Gud.
fungerar sakramenten i folks sinnen och medvetanden som något som sker per automatik. Men vad är det som sker? Prästerskapet vill gärna säga “frälsning”, men gör det inte, för det vore magstarkt otroligt att offentligt lova något sådant. I stället blir det tyst.

I stället för att Kyrkan/Församlingen pekar på Jesus, blir textläsningar och predikan medel för att Evangeliet skall få folk att tro på Kyrkan; att den har gåvor (frälsning) att ge. Men Kyrkan är inte autonom, den är huvudlös utan Kristus. Förbindelsen upprätthålls genom förkunnelse, omvändelse och tro; att individer av den helige Ande får uppenbarat i sina hjärtan vem Jesus är (Matt 16:16, 17) .

Vad händer när man i kristenheten abdikerar från tänkandet, när dop och nattvard får stå för förkunnelsen? Samma tendens finns inom frikyrkligheten – det går att vara “troendedops-sakramentalist” också, och att “ta emot förlåtelse i vid Herrens bord” har ersatt delandet av brödet mellan troende för att förkunna Jesu död till dess han kommer.

Udden tas av Evangeliet. Sprängkraften till förvandling neutraliseras.
Det blir tyst.

Ämbetshybris

Vad är det som gör, att allt fler frikyrkopastorer sätter på sig rundkrage? Ja, inte hel förstås, en sådan som går runt halsen, och absolut inte med två smala rektangulära snibbar nedåt där slipsen brukar sitta, utan diskret, så att endast en knapp decimeter vitt syns framtill?

Kan det vara att signalera, att man tillhör ett särskilt stånd, människor med en särskild ställning mellan Gud och människor “i kraft av Ämbetet”, människor som har en egenskap som gör att de kan dela ut sakramenten så att de gör verkan?
Men är inte det bara kännetecknande för katolska kyrkans präster?
Där finns förstås – hederligt nog! – läran fullt utvecklad och ligger fast.
Men inom frikyrkligheten, dit man ur “moderkyrkans” dvs Romersk-katolska kyrkans perspektiv, även måste räkna den lutherska kyrkan (som i Sverige i kraft av det politiska läget på 1500-talet kom att bli statskyrka, och efter “skiljandet från staten 2000”, en politikerkyrka), där attraheras präst-/pastorskapet av att få ha en status över och annorlunda än “lekfolket, lekmännen”, det vill säga “vanliga” församlingsmedlemmar eller kyrkobesökare.

Varför? Alla förklaringar lyser med sin outtalade frånvaro.
Istället är det ett ständigt framflyttande av positionerna; små, små steg i taget, små praktiska steg som sammantagna skapar i människors sinnen en bild av Pastorn som något annorlunda, någon med speciell kontakt med, speciell närhet till, och speciell tillgång till Guds rikedomar, inte minst i att kunna uttala avlösning, dvs att tillsäga människor syndernas förlåtelse efter det att dessa läst med i syndabekännelsen.

Hur har det blivit så? Det är frågan. Men det fungerar i alla fall så, att olika samfund har sina vigningsgudstjänster, när det som gått igenom präst/pastorsutbildningar avskiljs till tjänst i respektive samfund. Pampigast är det förstås i Svenska Kyrkan, med de färgglada skrudarna, tätt följt av Equmeniakyrkan, med något mer återhållen färgprakt. När kommer de andra efter?

Å vems vägnar gör man så, och vad finns det för underlag i Skriften för det hela?
Vad är det som gör, att även EFK- och Pingstpastorer (SAM var tidiga) nu behöver ta på sig krage? Är det för att bli egenkänd som tillhörande ett särskilt skrå?

Vad tror man sig vinna med det hela?
Är man säkra på att de människor man betjänar inte berövas frimodighet till egen direkt gemenskap med Gud genom Ordet och Anden?

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.