Mitt försök till orientering i kyrklig geografi fortsätter.  Den känns angelägen:

Jag har beskrivit olika dopsyner som samfundsstaket som ser höga ut från sidan men som smala streck från ovan.  Nu verkar en del församlingar vilja ‘montera ned staketen’, så att t.ex. pingstförsamlingar som traditionellt är troendedöpande öppnar för medlemsskap dem som inte är troendedöpta.
Är det bra, eller inte?

Man säger att det är för ekumenikens skull, men jag undrar om man då inte har för låg uppfattning om andras tolerans; en sorts nedvärdering av de andras förmåga till förståelse och empati.
Det talas i ekumeniska sammanhang också om att ‘acceptera varandras dop’, och det kan man ju inte göra om man kräver dop sedan man medvetet kunnat ta ställning (motargumentet med förståndshandikappade är för marginellt och här överflödar Guds nåd ändå).  Jag undrar om inte även detta är att sikta för lågt och tro för litet om den kristna nästan.

För även om det inte går att ‘ta på’ lika påtagligt som dopet, så finns det många andra lärofrågor med praktiska konsekvenser. Problemet med dessa är att det är lättare att sopa dem under mattan och låtsas överens i något sorts kollegialt (hycklande?) samförstånd.  Och ändå hänger de på ett ‘elastiskt’ sätt samman med dopet.

Varför inte istället helt enkelt acceptera varandra ?

Detta att acceptera varandra och berikas av varandras olikheter måste väl vara en större och djupare och mer äkta form av gemenskap i Kristi Kropp än omöjliga slutsatser ur teologiska system som organiskt är helheter inom sig själva, men som när lärosatser bryts loss ur dem och förändras, de förlorar sin dynamik och inre samband?  Sådant leder till relativism och vilsenhet.

Jag tror inte att det att ‘öppna medlemsskapet för barndöpta’ är någon god framkomlig väg, för i konsekvensens namn måste man ju då i hövlighetens namn tona ned förkunnelse och praxis om dopet för att inte denna nya kategori medlemmar skall känna sig som ‘andra klassens’ medlemmar, insläppta inte för sin egen skull utan för ekumenikens, och därmed egentligen ovälkomna.

Om man tror att Guds nåd kommer till en människa genom sinnesändring och tro och att det är något genuint positivt att denna människa får vara med om att gestalta sin identitet med Kristi död, begravning och uppståndelse, då är detta ett bidrag man inte bör förmena Kristi Kropp, utan stolt bidraga med.

Och under tiden: fullt ut acceptera varandra som syskon i Kristus.