Monthly Archives: February 2023

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation

Varför förlåta? Är det därför att det är det mentalhygieniskt mest gynnsamma? Att slippa fastna i bitterhet och grämelse? Handlar förlåtelse i första hand om mig själv, att jag skall må bra? Det finns många självhjälpsböcker som påstår det. Till viss del ligger det sanning i det argumentet för att förlåta: det finns många positiva fördelar för egen del, men det kan inte vara slutmålet.

Med försoning är det annorlunda: här är två parter inblandade. Att “försona sig med sig själv” lyfter bort försoningsbegreppet från dess verkliga sfär, och innebär något annat, troligen att “förlåta sig själv” – vad nu det kan innebära, troligen en variant av det egencentrerade ovan.

Nej, såväl förlåtelse som försoning berör vår relation till andra, och syftet är en återupprättad relation. Men går det att restaurera en gemenskap som sargats av överträdelser, svek och synd? Allt är möjligt, om än svårt och tar tid. Det är viktigt att inse. Ibland framställs detta med att förlåta och försonas som att det är en “quick fix”: förlåter man och försonas man med andra är allt plötsligt bra, eller bör, eller måste vara bra. Så går tankegången i många fall, en sorts snedhyllning, en kantträff, till hur man tänker sig att Gud förlåter.

Men förtroende är något som utvecklas över tid. Det är en frukt som inte kan stressas fram, lika lite som frukt på ett träd kan förmås mogna i mars månad. Och förtroende är en viktig ingrediens i en återupprättad relation; ja, den ligger till grund även för en relation som inte utsatts för något brott: man måste kunna lita på varandra, och när tilliten förstörs genom falskhet och lögn, synd och svek, bryts relation. Det tjänar ingenting till att förneka att så blir fallet; att “låtsas som att allting är bra ändå”, att “gå vidare som om ingenting hänt”, för skadan finns där, och hinner förr eller senare ikapp även de mest heroiska förnekanden och föresatser.

Försoning utan ånger, bekännelse, omvändelse, bättring, gottgörelse existerar inte. Det är verklighetsflykt att tro annat. Och försoning är nödvändig komponent i att reparera ett förhållande till andra människor, en gemenskap, en relation. Den som förgått sig mot en annan behöver inse överträdelsen och söka förlåtelse. Det är här att ge förlåtelse blir på riktigt, på allvar, inte till för att jag själv skall må bra, utan för att min relation med den andre/den andra skall kunna på sikt återupprättas.

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation.

Oförlåtenhet, oförsonlighet hos vem?

Fram till #Meetoo-rörelsen 2017 var den främsta försoningsmodellen i svensk kristenhet: “Förlåt, glöm och gå vidare”.
Detta gällde den förfördelade, “offret”.
Ingen försoningsmodell behövdes för förövaren, “för Gud är god och nåden gäller”.

Det kunde också kallas “sopa-under-mattan-teologi”, eller kanske hellre “struts-teologi” (gömma huvudet i sanden).
Om det inte varit för #Meetoo hade nog det tänkandet regerat ostört, men i den allmänna upprördheten över sexuella övergrepp mot kvinnor insåg nog alla andliga ledare med en gnutta självbevarelsedrift (här ofta väl utvecklad) att det nog vore bäst att “ligga lågt” med teologiska råd.
Men: skedde det någon tillnyktring? Jag tror inte det. Förlåtelseteologin i samtiden är fortfarande förvriden. Skälet är troligen bristande insikt i Skriften.

Förlåtelse är något den förfördelade, offret, ger. Hon kan i sitt inre ge det redan innan förövaren ångrar sig, bekänner och söker försoning, och även utan att så sker (se min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (Discursia förlag, 2015).

Om förövaren inser sin överträdelse, och söker försoning genom att inse, känna ånger och erkänna finns förutsättningar att förlåtelsen skall kunna tas emot och förtroendet och relationen på sikt återupprättas, men inte detta förutan. Särskilt inte genom att endast, som oftast sker, “be om förlåtelse” och räkna med det per automatik.

Det innebär att termen “oförsonlig” som beteckning för någon som utstått en oförrätt och inte vill eller kan “förlåta, glömma och gå vidare” är malplacerad.
“Oförsonlig” bör den människa kallas som förgått sig mot en annan och inte erkänner sin synd och inte vill omvända sig, inte ångrar sig och inte vill ställa till rätta, alltså inte söker mellanmänsklig försoning, dvs förlikning.
Det är den rätta beteckningen på rätt person, där hör den hemma. En sådan är oförsonlig.

“Oförlåtande” kan den kallas som fått utstå en oförrätt, men inte vill förlåta, trots genuin omvändelse från förövaren. Jag tror detta är rätt sällsynt.
Kanske vanligare är oförlåtenhet hos den som drabbats och där förövaren glatt seglat vidare i livet. Det sortens brist på inre förlåtelse skadar offret än mer och binder honom/henne vid förövaren. Enda sättet att bli lösgjord från bindningen är att förlåta.

Min bok jag nämnde är inte perfekt, men bra nog för att få en korrekt bild av Bibelns bild av Förlåtelse, Försoning och Förtroende – för upprättad gemenskap.
Efter sju år står den sig: många bra titlar i ämnet har producerats internationellt sedan dess, men inget i dem motsäger huvuddragen, utan snarare förstärker dem.

Omvändelsekristendom

När Jesus enligt Markus (troligen med aposteln Petrus som informationskälla) öppnar sin offentliga verksamhet är det med orden:

“Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” Mark 1:15

Allt är alltså berett. Frågan är dock om man kan tro på evangeliet utan att omvända sig. Det verkar som att det mesta av förkunnelse idag förutsätter det: en mjuk ingång i Guds rike utan omvändelse.

Men vad händer om man tror utan att omvända sig? Man tar med sig sina tänkesätt och ovanor in i sitt kristna liv. På sikt blir det problem. Det kristna livet fungerar inte så som utlovat, och så behöver man börja läsa in sina egna tänkesätt och sätt att leva i bibeltexten för att få något sorts balans i sitt liv. Det kallas då bibeltolkning.

Är inte detta roten till att Gudslivet för många inte fungerar?