Monthly Archives: March 2014

Kan man plantera en församling?

 

Jag tror inte det.

När Paulus talar om att han ‘planterade’ och att Apollos ‘vattnade’, så syftar han på det andliga livets begynnelse (pånyttfödelsen) och utveckling (tillväxt) i människor.
Bilden, eller metaforen, som han använder är från det organiska livet.
Paulus’ planterade’ genom att stoppa ned det livgivande Ordet i människors hjärtans åkrar, dvs genom att förkunna Evangeliet.
Men ‘planterade’ han inte en  församling då?

Jag tror inte det.

Skilj på den universella församlingen, Kristi Kropp, som består av alla pånyttfödda kristna, dvs det som ibland kallas Kyrkan med stort ‘K’, och lokala församlingar, dvs kyrkor med litet ‘k’.
‘Planterar’ man (delar av) den Universella Kyrkan när man förkunnar evangeliet så att människor blir frälsta?  Gärna för mig.
Men ‘planterar’ man församlingar då?  Jag tror inte det.

Gå tillbaka till språkbruket i den tidiga Pingströrelsen: då användes ordet ‘ordna med församling’ när människor omvänt sig och blivit kristna och man ville ge gemenskapen dem emellan en fastare struktur.
Och vad var då kärnan i att ‘ordna med församling’?
Jo, det var att tillsätta äldste enligt Paulus föreskrifter till Timotheos och Titus, dvs  hur de skulle göra i sådant läge.

Att ‘ordna med församling’ är långt mindre pretentiöst än att ‘plantera församling’.  Det tar nämligen ned uttrycket på det plan där det hör hemma.
Våra ordnanden och donanden innehåller inte Liv.
Det gör däremot Guds Ord.  Det kan vi plantera.

Men det talas ju så mycket om att ‘plantera församlingar’ och att ‘Sveriges framtid’ ligger i just detta och att detta är tecknet på framgång, hur många ‘församlingar som planteras’?

Sorry!

Har vi den Helige Ande?

 

Nej, jag tror inte det.

Vi har inte den Helige Ande i samma mening som att man kan äga  ett hus eller ett par skor.
Vi har heller inte den Helige Ande i den meningen att vi kan  disponera över Honom som en leasing-bil eller en låne-dator.

Den Helige Ande är inte given som något vi kan förfoga över hur vi vill.
I samröret med den Helige Ande måste vi ge upp något av vår självständighet:
det är inte vi som bestämmer i den relationen.

Men den Helige Ande är given för att hjälpa oss tro på Jesus och att vittna om Honom.
Och Vem är Han?
Det är svårt att skilja Jesus från Hans Ord:
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er” Joh 15:14

Den Helige Ande är också Gud.  Han är given i den meningen att Han aldrig släpper relationen med Fadern och Sonen i gudomen.
Vi är inbjudna att vara delaktiga i Guds egen gemenskap.
Den kan vi aldrig ‘ha’, men som Gud lever och ÄR, ständigt dragas in i.

Och hur skall vi förbli, vara kvar, i den gemenskapen?
Anden leder till Guds Ord, Jesus’ Ord.
En ständig, salig, rundgång!

Bra om friförsamlingen!

 

Jonas Melin skriver en substansfylld debattartikel i Dagen idag, “Frikyrkan historiskt förankrad.”

I diskussionernas kölvatten efter broder Ulf Ekmans intentionsförklaring om konvertering till romersk katolicism är nog denna den mest  historiskt anspråksfulla och för nuet och framtiden mest konstruktiva artikeln hittills från det evangeliska lägret.

Läs den!

Och samtidigt: Gud verkar överallt där Han finner öppna hjärtan och en längtan efter sanning och mening.  Det får vi aldrig glömma.

 

 

Beroendets Ande

 

Jesus sände den Helige Ande som en Hjälpare.  Med vad?

Till att börja med som en hjälp till att tro på Jesus, att uppenbara att Denne är Guds Son, Messias, Frälsare och Herre.
Det är något vi inte fattar av oss själva.

Till att fortsätta med att vara beroende av Anden för att växa till i en förståelse av allt detta.
Jag är själv teologie doktor, men upplever ett allt större beroende av den Helige Ande för att kunna förstå och bevaras och växa till i det som har med Gud att göra.  Bara för att jag kan röra mig i Bibeln på hebreiska och grekiska gör det mig inte oberoende av Anden; snarare tvärt om.
Så: om du tror att du kan lära dig bort från ett beroende av Anden så har du missförstått något väsentligt: vänd om!

Om nu, när nu, Anden är sänd som en Hjälpare för att bevara oss i vårt beroende, så får vi även ta detta med i beräkningen när vi utvärderar de andliga tjänsternas roll och funktion: när dessa “utrustar de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi Kropp” (Ef 4:12, FB): gör de mig mer eller mindre beroende av Anden att tro på Jesus?

Endast beroendet av Anden skapar kristna med ett vittnesbörd starkt nog att göra någon som helst skillnad i denna blaserade värld.

Finns det andliga tjänster?

 

Ja, jag tror det, av tre skäl:

1.  Jesus kallade lärjungar, som Han sedan sände ut som apostlar.  Jag tror han kallar än idag.  Kallelsen från Gud är avgörande.
2.  Paulus nämner andliga tjänster i Efesierbrevet 4: apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.  Dessa finns inte i varje samfunds lilla lokala församling, men är givna till den universella kyrkan, Kristi Kropp.  De flyger dock inte omkring i rymden, utan rör sig lokalt, men har en vidare tjänst, att “göra de heliga skickliga, att uppbygga Kristi Kropp.”

3.  Jag har mött människor med en utrustning av andligt slag, som inte går att förklara som att de är speciellt duktiga eller begåvade; det går utöver detta, finns i en annan dimension.

Och var hittar man då de andliga tjänsterna (som bärs och gestaltas av vanliga människor)?
Hos pastorer, naturligtvis, men pass upp!  Bara för att någon är avlönad av en församling och avskild av något samfund och kanske har gått någon teologisk utbildning eller tränats i ledarskap, så innebär inte detta att du har att göra med en Andlig tjänst!
Bland missionärer, naturligtvis, men pass upp!  Bara för att ett samfunds missionskansli lyckats göra en projektbeskrivning som stämmer med SIDA:s regler för bistånd och så kan finansiera en tjänst utomlands, så gör inte detta någon till apostel!  En diakon kan säkert göra mycket gott med statligt stöd och skattepengar har använts till sämre, så det är förstås också bra i sig.
Profeterna har svårare att finna anställning, och så har det alltid varit; de är för fria för “jobbeskrivningar,” för obekväma.  Hur överlever de?  Ibland inte.  Ett idé: kolla bland journalister, författare och kanske även — bloggare?
Och lärare?  De lärde lär fortsätta diskutera om detta är en särskild andlig tjänst eller om den är kopplad till pastorns/herdens.  En hel del talar för det, för det handlar inte om att ‘gödsla’ med den lärdom man läst sig till, utan att göra det med omsorg om mottagarens behov.  Ja, lärare finns i lärartjänster antagligen, men kanske liksom för alla övriga andliga tjänster: lite överallt.
Det fanns ju en berömd apostel, t.ex., som rätt mycket av sin tid ägnade sig åt att sy tält …
Och evangelister?  En av de starkaste evangelisttjänster jag mött i mitt liv har de senaste åren arbetat som hemvårdare.  Allting var för henne en plattform att berätta om Jesus.

Så en andlig tjänst (buren av en felbar människa) är inte sådär självklart lätt att finna.

“Skönheten ligger i betraktarens ögon” heter det.  Och kanske ser vi det vi vill se: den som vill lämna ifrån sig sin frälsning och sitt lärjungaskap på entreprenad ser säkert stora andliga tjänster hos dem som själviskt samlar åt sig själva och gör människor beroende; det blir en ömsesidig överenskommelse: jag upphöjer dig och slipper bry mig.

Och så har vi dem, bland andra Du, hoppas jag, som vill växa till i Herrens nåd och följa Honom.  Då söker du andligt ledarskap hos dem som hjälper dig med detta.

 

Medlad Nåd; Förmedlad Nåd?

 

Det finns bara en Gud, och en Medlare mellan Gud och människor; en människa: Jesus Kristus, skriver Paulus.

Ändå förekommer talet om Förmedlad Nåd, och med det menar man Sakramentell Nåd, dvs att Gud verkar genom t.ex. dop och nattvard, oberoende av människans tro.

Olika samfund har olika teologiska system.  Jag är inte ute efter att kritisera t.ex. sakramentsförvaltningen inom Svenska Kyrkan, och än mindre – inte alls! – att ifrågasätta tron hos människor som där har sin andliga hemvist. Det känns närmast dumt att överhuvudtaget skriva detta, och jag har förstås kristna vänner där som jag hyser den högsta respekt för i deras andliga tjänst.

Men nu talar jag om väckelserörelser som t.ex. Pingströrelsen och Livets Ord (att jag inte här nämner EFK beror på att man inom denna har en mycket mer medveten evangelikal profil).  Jag förstår inte glidningarna in mot sakramentalismen, mot den förmedlade nåden. Sett utifrån dessa rörelsers teologisk profil är utvecklingen förvånande, svårbegriplig och framförallt onödig.
Och påfrestande: man har inte den avspända och naturliga attityd till sakrament som finns i de “historiska kyrkorna;” det är något nytt som skall erövras, och tafattheten är stor.  Allt blir så konstlat.

Varför duger inte människans omedelbara gudsmöte genom tro på Medlaren Jesus?
Varför får inte dopet vara en bekännelsehandling till tron på Jesu verk och överlåtelse till lärjungaskap?
Varför får inte brödsbrytelsen vara en minnesgemenskap på lika villkor kring vad Jesus gjort och vad Han betyder?

Är det månne så, att pastorerna vill att folket skall vara beroende av dem?
Finns det två klasser: pastorerna  (inom de “historiska kyrkorna”: de präst- eller diakonvigda, där några blivit biskopar) och ‘lekmännen’?
Är Nåden bara åtkomlig om den förmedlas av en av en biskop vigd präst:  dvs motsvarande beträffande pastor: avskild centralt inom samfundet?

Det verkar alltså som att auktoritetstron; den hierarkiska pyramiden, är sakramentalismens kärna; en fråga om makt, kontroll och mot detta gensvarande beroende.

Skulle Jesus, evangeliernas Jesus, känt igen sig?  Skulle Han som sänt Anden behöva detta?

Marias enhet?

 

Joel Halldorf skriver vackert och inlevelsefullt om Maria i Dagen idag:

“Han som innesluter hela världen i sin hand, ligger innesluten i hennes livmoder. Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar, ammar hennes bröst.”

Jag tror också vi måste tänka så, för att riktigt ta till oss den biologiska dimensionen av inkarnationen, dvs Guds människoblivande.  Ignorera Maria, och Jesus blir inte sann människa.

Jag är också en gammal vän till Magnificat, Marias lovsång, i Lukas kap 1.

Men Joel  kantrar betänkligt i sin teologiska bearbetning av temat:

Svärdet som enligt Symeons profetia skulle gå genom Marias hjärta blir nu inte längre, som hos de flesta exegetiska kommentarer, hennes egen brottning med Sonens identitet, utan något som är en funktion av kristenhetens organisatoriska uppsplittring i samfund.

Och kanske märkligast av allt: “När Jesus ber om enhet mellan kristna för att världen ska tro så är det inte bara för att enheten i sig är ett vittnesbörd. Det handlar också om att enheten gör vittnesbördet sant.”  Det Joel Halldorf tar upp som exempel (Maria-dyrkan/vördnad, tungotal, helande) är inte centralt i Evangeliets förkunnelse.  Om någon kyrka/samfund lägger tyngdpunkten i sådana ting sker en kantring.

Då måste vi fråga oss: vittnesbördet om Vad?  Är vittnesbördet ett vittnesbörd om oss själva som samfund eller om våra särskiljande tyngdpunkter?

Eller, vilket jag menar: vittnesbördet är Skrifternas vittnesbörd om att Jesus är Kristus, Guds Son, Frälsare och Herre;  och i apostlarnas i Evangelierna vittnesbörd om att Jesus är uppstånden.

Fokus ligger inte på oss eller vår trosformulering eller -praktik.  Fokus ligger på Gud och vad Han gjort i Kristus.
Detta hade Maria fått insikt i.  Hon var unikt Herrens tjänarinna.
Jag prisar gärna henne salig.
Tillsammans med Maria får vi tacka Gud genom Kristus för frälsningen.
Honom, endast, tillhör äran.

Vad konstituerar kyrkan/församlingen?

 

Vad är det som gör, att inte bara i Romersk-Katolska kyrkan, utan även i protestantiska kyrkor, man definierar Kristi Kropp utifrån sakrament och ämbete?

Talade Jesus om sådant?

Om Han nu inte gjorde det, varför då tillmäta traditionen om hur det hela utvecklades så stor vikt?

Varför?

Om nu Jesus talade om den personliga relationen till Fadern, och om sig själv som Vägen, varför då dessa mellansteg av ‘förmedlad nåd’?

Om brevförfattarna i Nya testamentet visar hur tron på Jesus sätter oss i förbindelse med trosgrunden i Hans människoblivande, död, uppståndelse, himmelsfärd och förbön – varför då upphöja kyrkan som institution, dess ämbeten och sakrament till frälsningsvillkor?
Varför ens röra sig i den riktningen i teologisk och praktisk utveckling?

Varför?

Lojalitet, lydnad

 

Människor är man lojal med, människor lyder man.

Människor kan svika,  vad gör man med lojaliteten då?
Och med lydnaden, vart skall den ta vägen?

Lojalitet förutsätter kompromisser, lydnad kopplat till lojalitet uppgivande av egen integritet.

Motsvarande hållningar till Gud är tro och trohet.

Men då blir det ju ingen människa som står mellan mig och Gud som jag kan förlita mig på och hålla mig till!

Skrämmande?