Category Archives: Evangeliet

Inkarnationen, del 24: “Tror du Jesus var en dåre?”

Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.

Inkarnationen, del 23: Uppståndelsen osannolik och obevisbar

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Himmelsfärden

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!

Det värsta i #metoo

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?

att vända sig till Gud

Vi ombeds ofta “vända oss till” den eller den instansen när vi behöver hjälp med något: “vänd dig till reklamationsavdelningen”, “vänd dig till kundmottagningen”.

Kanske detta med att “vända sig till” kan ge oss en inblick i vad omvändelse är?

För omvändelse ar inte att ändra sitt beteende. Det är den klassiska fariséismens recept, och det lever och frodas idag i myllan av grund människouppfattning. Men de egna föresatserna och ambitionerna; t.o.m. viljan att bättra sig faller kort inför den mänskliga naturens begränsning.

Bättre då att hjälplöst vända sig till Gud och be om hjälp med att se, genom Andens upplysning, vad som är orsaken till symptomen. En läkare helar ju inte heller genom att korrigera symptom utan genom att söka roten till det onda.

Så: omvändelse utan att vända sig till Gud är rätt fruktlöst.
På sikt stärker det bara Egot och känslan av att själv ha kontroll.
När vi vänder oss till Gud kommer vi ur själviskheten spiral.

Är Jesus Kristus nog?

Har vi förminskat Herren Jesus Kristus så att vi ständigt behöver stötta upp kristen verksamhet och inflytande med externa medel och metoder?

“Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,
för i honom skapades allt i himlen och på jorden:
synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen,
härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.
Och han är huvudet för sin kropp, församlingen.
Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,
för att han i allt skulle vara den främste. (Kol 1:15-18, FB15)

Vad om aposteln Paulus förbön gäller även oss sentida troende:
“Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud,
härlighetens Far,
ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande
så att ni får en rätt kunskap om honom.” (Ef 1:17, FB15)

Är Jesus Kristus nog – eller inte?

Den glömda omvändelsen

Omvändelsen har glömts bort i kristen teologi.
Så, det är dags att minnas:

Vi behöver omvända oss i två avseenden – och sedan ständigt:

Först: omvändelse från otro till tro:
alltså från att inte tro att Gud finns till att tro att han gör det;
från att inte tro att Gud blev människa i Jesus Kristus till att tro att han blev det;
från att inte tro på den ställföreträdande försoningen på korset till att tro på den;
från att inte tro på uppståndelsen till att göra det.
Vem klarar detta? Inte utan Guds Ande.
Men: Anden är utgjuten och Gud är mer än villig.

Sedan: omvändelse från självcentrerad egoism till bekännelse av och lydnad för Jesus Kristus som Herre;
från att gå sin egen väg till att gå hans – i kraft av den tro vi omvänt oss till;
från att göra vad vårt sekulära Jag vill och önskar och begär (köttet) till att vandra i Anden utifrån att vi blivit korsfästa med Kristus (vårt autentiska, försonade Jag);
från att följa denna världens vägar till att förnyas i sinnet så att vi kan pröva vad som är gott och välbehagligt för Gud.
“Varför kallar ni mig ‘Herre, Herre’ när ni inte gör vad jag säger?” (Luk 6:46) sade Herren Jesus.

Och, så misslyckas vi.
Vad göra?
Ställa in sig på ett livslångt omvändande, eller för att hämta lite förståelse ur grekiskan och det ord som översätts med “omvändelse”: metanoia och som ordagrannt betyder: “eftersinna”, eller “tänka efter”, eller “sinnesändring”.
Alltså: göra sinnesändring, en parallell nödvändighet för att kunna tro Evangliet (Mark 1:15)!
Det är nämligen bara ett ändrat sinne (Ef 2:3) som kan bli ett förnyat sinne (Rom 12:2).

Inte så att om och när man förstått detta, man inte behöver omvända sig/göra sinnesändring och förnyas, men våra synder kanske kan byta karaktär, från det mer flagranta till det mer subtila: vem tror att Paulus var en horbock eller förskingrare eller mördare eller falsk och full av lögn därför att han kallar sig själv (i presens tempus) “den störste av syndare” (1 Tim 1:15) – eller att han inte menade något med det; att det bara var en from, skrytsam, överdrift?
Så: denna pågående omvändelse gör oss inte till skrymtare; vi tackar inte Gud för att vi inte är som syndare (Luk 18:11).

Det är alltså riskfritt att omvända sig, att göra sinnesändring.
Du blir inte per automatik en farisé.
Skönt att veta, eller hur?

Årets ord: ‘Post-Truth’

Efter Sanning?
Nej, mer än så: Sanning är passé; inte relevant.
Det är i alla fall vad Oxford Dictionaries rapporterar som innebörd i uttrycket. Varje år utser man ett Word of the Year ‘årets ord’, och i år blev det alltså Post-Truth.

Så här lyder beskrivningen av ‘Årets ord’:
– an adjective defined as ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’.
(‘(post-truth) är ett adjektiv som definieras som att det “relaterar till, eller denoterar/refererar till omständigheter där objektiva fakta betyder mindre när det gäller att skapa folklig opinion än vad det gör när man riktar sig till känslor eller personlig uppfattning.’)

Detta är knappast förvånande. Vi har redan ‘Post-Modernismen,’ som innebär något mer än att tidsmässigt komma ‘efter’ (post) Modernismen (det kulturklimat som har sina rötter i 1600-talets rationalism, med tänkare som Descartes), men som väl slagit igenom på allvar i allmän påverkan först från mitten av förra århundradet (1950-talet).

Post-modernismen hade redan momentet post-truth i sig: sanning betyder inte så mycket. Eller, för att vara exaktare, så frågar den retoriskt: vad är Sanning egentligen? Finns Sanning? Och den svarar: Om det finns sanning, så är det personliga perspektiv på tillvaron; det finns många sanningar; ‘vad som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig’?

Men denna relativism är inget kulturellt fenomen endast. Det finns en (fri-)kyrklig variant av detta också:
‘Jag känner att jag nog tror att jag liksom på något sätt upplever det som att …’

Och vad tar Kärleken vägen, den som har sin glädje i Sanningen (1 Kor 13:6)?
Om Kärleken inte kan vara glad, är det då den kallnar?