Category Archives: Evangeliet

Vägen till klartext

Evangeliet, Lärjungaskap, Moral & Etik, Omvändelse

Hur kommer det sig att pastorer och predikanter inte talar klartext i frågor som t.ex. abort, samkönad sexualitet (hbtq), Israel m.m.?

Om vi för ett ögonblick lämnar det bekvämaste och mest intetsägande svaret (att man anpassar sig efter tidsandan – och då ofta menar på ett omedvetet sätt, inbegripet en önskan att själv framstå som nådefull, men även på ett mer medvetet ”för att inte stöta bort dem man söker vinna för Gud”): Vad kan det då finnas för skäl?

Jag tror en verklig orsak kan vara att inte bli en skrymtare, en hycklare. Hur då? Jo, det finns mera näraliggande ting i troendeförsamlingsgemenskaper som man inte heller talar i klartext om: t.ex. sex utanför äktenskapet, samboskap, porrtittande, illigitima skilsmässor. Och varför gör man inte det?

Återigen, för att inte framstå som skrymtare. Det finns ju även andra ting är svårare att sätta fingret på än de jag nyss nämnde: avgudadyrkan i dess mångskiftande former, högfärd, girighet, förtal, svek, att göra skillnad på människor av olika skäl som social status, hudfärg, utbildningsnivå, utseende, etc, etc. Och varför försöker man inte ta tag i någon repända, och åtminstone börja nysta? De ting jag nu nämnde är förvisso inte heltäckande, men torde ändå räcka en lång bit för att en pastor, predikant eller äldste som tar sin tjänst på allvar, skall kunna börja agera utan risk för anklagelsen om skrymteri.

Här tror jag vi börjar närma oss pudelns kärna: Nya testamentet talar om ”undervisning och förmaning, uppmuntran och tillrättavisning”. (Kol 3:16; 2 Tim 4:1-3).  Sker förmaning våra församlingsgemenskaper?  Undantagsvis, kanske. Men som en medveten strategi? Så, om det inte sker (och det är rätt uppenbart att så är fallet, på bred front), vad beror då detta i sin tur på?

Jag tror för ytlig insikt i, och föreståelse av Evangeliet om Jesus. Predikanter har inte fattat storheten i Jesu person och verk, inte djupet och höjden, bredden och längden av Guds kärlek i Kristus. Hur, konkret, menar jag då? Jag tror t.ex. en karikatyr av Luthers rättfärdiggörelselära lägger hinder i vägen: nåden innebär endast rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar. Och för att försäkra åhörarna om detta utvidgas perspektivet ”utan gärningar”, ytligt teologiserande, till att bli ”utan konsekvenser”: Det vore i och för sig bra om det blir konsekvenser, men om inte, blir man frälst ändå. Av nåd. Och det finns nåd: för botfärdiga syndare, även för syndande kristna, genom omvändelsens möjlighet. Men det är inte nådens enda funktion.

Paulus skrev även:
”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” (Titus 2:11-14)

Martin Luther byggde sin rättfärdiggörelselära på Paulus. Hur kommer det då sig att man fastnar för och i en sådan karikatyr av frälsningen som nåd utan konsekvenser, och därmed av Guds natur och Frälsarens gärning?

Jag tror genom selektivitet i hur man läser Bibeln, och att man skaffar sig en tolkningsmall (t.ex. den jag ovan beskrev) och tolkar all bibeltext utifrån den. Så tolkas t.ex. de johanneiska skrifterna (Johannesevangeliet, Johannes tre brev och Uppenbarelseboken) utifrån juridisk, legal synvinkel – och de tvingas så betyda något de inte gör. För Johannes handlar Evangeliet om Liv, det nya liv som vi fått:  

Det gör det för Paulus också, men han beskriver detta Liv med andra utgångspunkter, andra argument och andra bilder än Johannes. Tag t.ex. en text som i Johannes Första Brev:

”Vi vet att vi har lärt känna honom när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom … Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser” (1 John 2:3-5, 7,8).

Här säger Johannes i princip samma som Paulus i citatet från brevet till Titus ovan, men med annat ordval och bildspråk. Fokus ligger på det nya livet.

Att lyssna till Johannes på hans egna villkor hjälper oss att förstå Paulus på ett helbibliskt sätt; att komma ur karikatyren om nåd utan konsekvenser. Att sätta in Paulus’ undervisning i denna kontext gör det lättare att ta emot hans undervisning om syndens konsekvenser: ”Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal 5:19-21).

Det finns alltså möjligheter att tala klartext utan att bli skrymtare (att tala om vissa synder men tiga om andra). Kanske ligger nyckeln i att det behövs evangelisk omvändelseförkunnelse, alltså att evangeliet predikas på ett sådant sätt att omvändelse blir en naturlig del av evangeliet. Så gjorde Herren Jesus själv: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15). För om evangeliet predikas utan att det skapar insikt, bekännelse, ånger över synd, vad finns det då som skall förlåtas? Då blir förlåtelse något teoretiskt endast, något som inte berör oss, och våra liv blir därefter: opåverkade av evangeliet.

Att tala i klartext om vad som inte stämmer överens med livet i Gud, och förmaning, blir då något nytt, överraskande och främmande för dem som lyssnar. Detta hade man inte räknat med! Det behövs omvändelse på ett djupare plan hos predikanter, bort från en förkunnelse som skapat och vidmakthåller denna situation.

Evangelium innan Jesus

Bibeln, Evangeliet

Vad menas?

Tag följande berättelse från Lukasevangeliet: Jesus har slagit följde med två lärjungar på vägen till Emmaus på påskdagsmorgonen, men de känner inte igen honom. Han undrar vad de pratar om. De svarar att det väl bara finns ett samtalsämne i dagar som dessa. Jesus undrar vad det kan vara (!). De berättar om Jesus, vilka förhoppningar de haft till honom, men att han blivit korsfäst, och att nu några kvinnor sade att de funnit graven tom.
Här, om någonstans är det väl läge för Jesus att ta några kliv framåt, komma framför dem, vända runt, visa på sig själv, och säga: Men här är JAG: Uppstånden! Se på mig!

Men han gör inte det. Istället hänvisar han till Gamla testamentet:

Jesus förklarade VAD inte “var” det står om honom hos Mose och alla profeterna, d.v.s. i Gamla testamentet.
Och vad kan nu detta VAD handla om?

Du kanske börjar ana att detta handlar om en ny bok. Och du har helt rätt. Bilden ovan var baksidan och den tidigare bilden den främre fliken (boken är i formatet “Danskt band”). Här kommer framsidan:

Och finns det en främre flik i boken, så finns det förstås även en bakre:

Verkar det intressant? Boken beräknas komma från tryckeriet i slutet av november, men det går bra att beställa den direkt från förlaget till före-publiceringspriset 170 kr inkl moms + porto.
Skicka ett mail till info[snabel-a]discursia.se
Det går även bra att göra en beställning i kommentarsfältet till denna blogg.

Välkommen att höra av dig!

Evangelisk omvändelseförkunnelse

Evangeliet, Omvändelse


Vilken var skillnaden mellan Johannes Döparens och Jesus´ verksamheter?

Johannes predikade omvändelse. Evangelisten Lukas (3:1-20) har den mest detaljerade beskrivningen av vad hans predikningar innehöll, där kärnan i hans budskap var “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (v. 8). “Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem” (Luk 3:18). Det goda budskapet hos Johannes var han som strax skulle komma.

Johannes var unik. Jesus höll honom högt: “Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Johannes uppträdde också i en enastående unik tid: alldeles före Jesus´offentliga framträdande. “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld”. (Luk 3:16)
Johannes var alltså omvändelseförkunnare, men inte endast. Han pekade på Jesus, som själv är den goda nyheten.

Men Jesus då? Hur såg han på detta med omvändelse? Var detta med omvändelse liksom med en startraket för en rymdfarkost, som, när det kraftfullt lyft farkosten den första streckan, utbränd och förbrukad faller av ned till jorden? Skall man förstå Johannes omvändelseförkunnelse på det sättet, och att nu är det endast nåden som gäller? Citerade inte Jesus själv i Nasarets synagoga: “Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19)? Inte ett ord om omvändelse där!

Det går att plocka ut enskilda bibelord och bygga alla möjliga teser på dem. Men teser skall byggas på helheten. Evangelisten Markus skriver: “Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!'” (1:14-15). Här finns fortfarande omvändelsen med. Och det är inte så konstigt. Jesus framhåller senare att synd framför allt kan definieras som otro: “Och när han [den Helige Ande, Hjälparen] kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig (Joh 16:8-9). Omvändelse behövs för att kunna tro.
Detta framgår tydligt i Luk 5:32: “Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Och för den som hänger upp sig på ordföljden i Sv FB 2015:s översättning (Bibel2000 översätter lika) och tänker att omvändelsen endast gäller de rättfärdiga, och att syndare slinker in ändå: “I have not come to call the righteous, but sinners to repentance.” (NIV, ESV); här är dessutom grundtexten för er som kan grekiska: οὐκ ἐλήλυθα καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλοὺς εἰς μετάνοιαν. Även andra idiomatiska översättningar (på tyska resp. franska) förstår vilka den omvändelse Jesus talar om, är till för: “Ich bin gekommen, um Sünder zur Umkehr zu Gott zu rufen, und nicht solche, die sich sowieso für gut genug halten” (Hoffnung für Alle); “Ce ne sont pas des justes, mais des pécheurs que je suis venu appeler à changer” Bible du Semeur.)

Så vart vill jag komma? Att det inte var skillnad på Johannes döparens budskap och Jesus’ budskap? Nej, det fanns en skillnad. Båda predikade omvändelse. Johannes evangelium bestod i att peka framåt mot honom som snart skulle komma, men Jesus var själv evangeliet. Han personifierade det genom sin närvaro. Evangeliet var där, närvarande parallellt med omvändelsebudskapet.

Evangelisk omvändelseförkunnelse kan alltså inte innebära: “omvänd dig, så får du evangeliet (Jesus) senare”, utan omvändelseförkunnelse och evangelieförkunnelse måste komma samtidigt. Petrus pingstpredikan är ett bra exempel på detta. Här föregår förkunnelsen om Jesus omvändelsemaningen. Det går att kasta sig ut från det brinnande huset, därför att ett stort välkomnande brandsegel är uppspänt och hålls av de stadigaste armar:

“Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva'”
(Apg 2:36-38).

Problemet är, att det idag förkunnas ett evangelium utan omvändelse. Det är väl därför det är så svårt, känns så onaturligt, att förmana i kristna församlingar. Den som aldrig omvänt sig har förstås svårt att se varför han/hon skulle behöva göra det, eller i något avseende ändra sig eller tänkesätt, efter att han/hon (tror att de) kommit till tro. (Se föregående blogg.) Utan omvändelse är man dömd att tro på sin tro. Evangelisk omvändelseförkunnelse hjälper tron till fäste i Jesus, hans person och verk.

C.H. Spurgeon uttrycker detta mera rakt på:

Frikyrkans nattvardspraxis leder fel

Evangeliet, Försoningen, Omvändelse

Vad är “nattvard”? Ordet betyder “kvällsmåltid” och syftar på Jesu sista måltid med lärjungarna på tillredelsedagen före judarnas Pesach (=Påsk), och som finns beskriven i Matt 26:17-30 (med parallellställen i de övriga evangelierna). Det är där Jesus lyfter bägaren och bryter brödet och säger:

“Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28)

I Lukas evangelium får vi även veta att Jesus tillfogade: “Gör detta för att minnas mig.” (Luk 22:19) Paulus, som själv inte var närvarande vid Jesu sista måltid innan hans död på korset, poängterar också vad reskamraten Lukas tillfogat. Paulus skriver:

“Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.” Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1 Kor 11:23-26)

På detta sätt vill alltså Jesus att vi skall minnas, komma ihåg, honom. Paulus tillfogar dessutom att detta sätt att minnas Jesus är en proklamation av Jesu döds betydelse till dess Jesus kommer åter, alltså något framåtblickande. Firandet sker i nuet, blickar tillbaka och skådar framåt. Vi själva och våra behov står inte i fokus. Det gör Jesus.

Jag har i flera frikyrkoförsamlingar (Pingst, EFK, Equmenia) lagt märke till en förändrad nattvardspraxis jämfört med för (åtminstone för pingströrselsens del) 20 år sedan. Då firades det “brödsbrytelse” (det är det bibliska ordet; “nattvard” förekommer inte i Bibeln) på så sätt att brödet och vinet (eller motsvarande druvjuice) skickades runt i bänkrna och man bjöd varandra. Nu “går man” istället “fram till Herrens bord” och “betjänas” av “nattvardstjänare”. Modellen hämtar förstås sin inspiration från den romersk-katolska “mässan” (där oblat och vin tänks ändra sin substans till att verkligen bli Kristi kropp och blod även om den yttre formen inte förändras – i anslutning till Aristoteles filosofi), och dess lutherska numera svensk-kyrkliga blekare kopia (consubstantiationsläran), där kyrkobesökarna “går fram” till altaret, knäböjer och av den vigde prästen mottar detta sakrament (i vardaglig teologisk uppfattning: något som fungerar oberoende av mottagarens tro eller ingen tro).

De numera utvecklade frikyrkliga ritualerna (det tycks vara populärt att snickra på hembyggda lokala liturgier) förbiser dock något väsentligt: i Svenska Kyrkan ligger syndabekännelsen och tillsägelsen av prästen om avlösning/syndaförlåtelse tidigt i gudstjänsten. Vill man härma de gamla klassiska kyrkornas ritual gör man alltså fel när man inbjuder till att “komma fram och ta emot syndernas förlåtelse i nattvarden”, ett uttryck jag hört i en kombinerad Pingst/EFK – församling. Syndernas förlåtelse sker inte där utan i bekännelsen/tillsägelsen långt tidigare.

Att hänvisa till Paulus ord: “Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig”. (1 Kor 11:27-29) och få detta att betyda egenrannsakelse i moraliskt hänseende utan bekännelse strax innan måltiden är en feltolkning av vad Paulus menade: att besinna att man under måltiden gör åtskillnad på det bröd och vin som var ämnat att minnas Jesus och annan mat och alltså inte ovärdigt minnas Jesus.

Varför leder nu denna frikyrkliga nattvardspraxis fel? Jo, därför att JAG och mina behov av syndaförlåtelse kommer i fokus, och inte JESUS. Det var ju honom vi skulle minnas!

I tidigare frikyrklig teologi togs syndaförlåtelse emot vid “botbänken” genom förbön enligt Guds ord löften (“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1:9). Nu är det oftast en högtidlig, tyst och stum kö fram istället för lovprisning och tacksamhet vid minnet av Jesus och vad han gjort. Situationen är närmast riggad för att vi skall tvivla på vår frälsning, men hoppas på att nattvarden skall greja det för oss. Åter: det är inte vi och vår syndaförlåtelse som står i centrum vid brödsbrytelsen, utan vem JESUS är, och vad han gjort för oss. Fokus bör vara på Honom.
Dessutom blandas korten oftast bort, så att nu “alla är välkomna till nattvardsbordet” medan det ju endast är den omvände och bekännande troende som kan fira minnet av Jesus. Alltså: omvändelsebudskapet fumlas bort. Till slut blir församlingen ingen troendeförsamling längre, utan en folkkyrkoförsamling likt Svenska Kyrkan och fungerar genom ämbeten och sakrament; statiskt och bekvämt men till förfång för evangeliets befriande och förvandlande kraft.

Vad göra? Under nytestamentlig tid ägde brödsbrytelsen/nattvarden rum i hemmen, inte i Salomos pelargångar i Jerusalem eller motsvarande offentliga samlingsplatser på andra orter (“Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. Apg 2:46). Ett enkelt och praktiskt sätt att stoppa denna förledande nattvardspraxis vore att åter, som i NT, förlägga brödsbrydelsen till hemmen, till husförsamlingar/bönegrupper/hemgrupper, alltså mindre samlingar ledda av äldste/församlingsledare. För att göra det hela riktigt bibliskt kunde då även kaffestunden med kakor och prat bytas ut mot en enkel måltid/middag, kanske soppa och bröd. Kanske skulle detta ge en nystart vad beträffar samtalsämnen? Troligen skulle detta även kunna leda till att gåvorna kom i bruk (“Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” 1 Kor 14:26), eftersom det är lättare att tala i en mindre grupp än i en stor kyrksal.

Frikyrklig nattvardspraxis leder fel genom att passivisera medlemmar. Om brödsbrytelsestunderna återfår innebörden av att minnas och tänka på JESUS och varför vi är försonade och förklarade rättfärdiga, blir de befriande.

Inkarnationen, del 24: “Tror du Jesus var en dåre?”

Evangeliet, Inkarnationen

Det här var – kanske fortfarande är? – ett rätt vanligt apologetiskt “take”, eller grepp, på att hävda att Jesus var speciell. När vi som då var unga evangeliserade och samtalade och argumenterade försökte vi visa på så många oerhörda ting som Jesus sagt eller berättades ha gjort, att alternativet då skulle vara att den man försökte vinna för tron på Jesus skulle ställas inför valet att antingen betrakta Jesus som en dåre eller som något speciellt: “Guds Son”.

Min poäng är, att det kom aldrig längre än till dit att Jesus skulle vara något särskilt, betecknat som “Guds Son”. Begreppet definierades aldrig. Argumentet förde liksom fram till en vägg, där det stod “Guds Son”. Men väggen var blank och slät. Vad som fanns bakom kunde ingen veta, ens om det fanns något bakom. Jag tror det var dålig apologetik, en sorts utmanings-spel:

– Vill du verkligen påstå att Jesus var en dåre?
– Nä.
– Nehej, men då måste du tro att han var Guds Son.
– Okej, då
– Bra, men vi släpper det där (ungefär så).

Inkarnationen börjar, som namnet antyder (i köttet, dvs in i mänsklig gestalt), men: med en rörelse från Gud. Inkarnationen börjar inte med det mänskliga, utan med det gudomliga. Det är så evangelierna gör. De börjar med med en proklamation av något som hänt: att Gud blev människa:

“Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son … Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: “Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Mark 1:1, 9-11.

Evangelierna startar inte med Jesus som människa och försöker förklara det extraordinära med honom genom någon sorts konsekvenslogik: eftersom han gjorde så mycket mirakulöst och sade så enastående bra liknelser, så borde han vara något speciellt; låt oss beteckna det som “guds son”. Nej, utgångspunkten är i Gud, att han kom från Gud.
I den moderna världen däremot växer ateismen och någon gud finns överhuvudtaget inte. I en sådan kultur- och samtalsmiljö blir det svårt att hävda Jesu gudom: vaddå gud? Det finns ju ingen, så att Jesus skulle vara “son” till något som inte finns säger då inte särskilt mycket.

Inkarnationen kan alltså knappast hävdas med utgångspunkt i inomvärldsliga termer eller utifrån inomvärldslig logik (att tillvaron skulle bestå utan någon gud). Inkarnationen måste istället hävdas med det språk som Bibeln, Skriften, erbjuder. Det kan också ske frimodigt och med rätta, för det finns en verklighet bakom orden, en verklighet mer bestående än den fysiska värld vi ser och kan ta på, den andliga världen.

Det finns något substantiellt bakom uttrycket “Guds Son”. Detta måste proklameras och inte bara finnas där som ett logiskt vänligt men tomt alternativ för den som inte vill säga att Jesus var en dåre.
Det finns också ett behov av att förklara vad vi menar med att Jesus är Guds Son = en person i den Treeniga gudomen.

Inkarnationen, del 23: Uppståndelsen osannolik och obevisbar

Evangeliet, Inkarnationen

Vad syftar rubriken på? Citerar jag någon icke kristen förnekare?
Inte riktigt så. Så här:

Bibeln försöker till att börja med aldrig bevisa att Gud finns. Suveränt tar den det för givet. Den förutsätter att människan genom Skapelsen – den fysiska världen – inser det.
På samma sätt, men ändå något annorlunda med Jesu uppståndelse från de döda: den söker aldrig bevisa detta.
Därför är det kontraproduktivt för kristna förkunnare att hävda “att det är bevisat att Jesus uppstod från de döda”. Då skjuter man över målet. Man siktar högre än vad Bibelns författare gör. Och det är allvarligt, därför att det vittnar om högmod och behov av att kontrollera. Tron blir inte stärkt av sådant.

Evangelierna vittnar, eller snarare: lärjungar till Jesus vittnar – berättar vad de sett och hört och rört vid; så som Johannes sammanfattar i slutet av sitt liv: “Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vid.” (SvFB 1 Joh 1:1). De söker aldrig bevisa. Då bör inte heller vi göra sådana anspråk.

Att “vittna” är i Skriften (Bibeln) annorlunda än när vi “vittnar” om våra känslor eller övertygelser om något vi upplevt. Att vittna i biblisk mening har med syn och hörsel och känsel att göra, dvs vittnesbörd om den fysiska världen. Det är viktigt, och orsaken till att jag talar om uppståndelsen i samband med inkarnationen. Det är samma kropp. Jesu kropp “försvinner” inte på något diffust sätt efter korsfästelsen och gravläggningen. Jesu uppståndelsekropp är inte någon sorts kosmisk andlig insikt. Samme Jesus uppstod kroppsligen från de döda!

Hur sannolikt är nu detta? Här måste vi göra en distinktion mellan uppståndelsen i sig och lärjungarnas berättelser om vad de sett och hört och vidrört. Det är sannolikt att vad de berättar har hänt. Allt bär det sanna och självupplevdas prägel.
Däremot är och förblir osannolikt att någon uppstår från de döda! Det är bara tramsigt att försöka förkunna uppståndelsen som en sannolikhet. Sannolikhet bygger på regelbundna statistiska förekomster, och det finns nära nog inga sådana. Jag skriver “nära nog”, för jag vill inte förneka sådana extraordinära under, men de är extremt sällsynta. Johannesevangeliet gör en stor affär, hela 11:e kapitlet, av Jesu uppväckelse av Lasarus från de döda. Så det är osannolikt att Jesus uppstod från de döda. Men det finns trovärdiga vittnesbörd om att han gjorde det.

När man tror på ett vittnesbörd, och i detta fall, skiftar den inre blicken från vad som berättas till Vem detta berättas om och tror, då blir man inte längre samma människa. Då förvandlas man och blir född på nytt. Att tro är nämligen något annat än att logiskt försöka bevisa och sedan hålla före att detta också är sant. Det blir då endast en mental, intellektuell övertygelse, en uppfattning som man kan hålla sig med, men inget mer, hur heroiskt man än kämpar för att hävda detta inför sig själv och andra.

Att Jesus uppstod från de döda, är mer än ett under (liksom Jesu födelse, inkarnationen, är det). Här handlar det om Guds Son, som på korset sonat – tagit på sig skulden och straffet för – mänsklighetens synd, och den enskilda människans bortvändhet från Gud och alla hennes överträdelser av Guds bud. Döden och synden hör samman, enligt Bibeln. Efter en sådan död borde Jesus inte ha uppstått.
Men han gjorde det!

Jesus är sannerligen uppstånden!

Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Evangeliet, Inkarnationen

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Himmelsfärden

Evangeliet

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!

Det värsta i #metoo

Evangeliet, Moral & Etik

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?