Jag skriver detta på Långfredagen. Återigen överväldigas jag av det enorma som skedde på denna dag, mellan klockan 9 och 15 på ett kors utanför Jerusalems stadsmurar c:a år 30, denna tideräkning. Jesus lider och dör kroppsligt. Han avrättas, efter tortyr tidigare på morgonen, på det mest grymma sätt, och efter en natt och morgon av svek och falska skenrättegångar . Alla såg det. Det skedde offentligt, inte i någon mörk källarlokal i något hemligt fängelse. Hela världen skulle se vad som hände om man satte sig upp emot Rom; och ändå skylten ovanför hans huvud: “Jesus från Nasaret, Judarnas Konung”. På hebreiska, latin och grekiska! Pilatus visste att han handlade fel, att det låg något annat i utlämnandet av honom. Allt är så konkret det bara kan bli, och evangelierna berättar sakligt, för vad kan man annars göra? Det triviala kan broderas ut i oändlighet, men det verkligt stora kan endast berättas men enkla ord.

Det som rör sig i mitt sinne denna Långfredag är dock de kosmiska proportionerna av denna korsdöd, för om den inte har det (vilket den har) så blir den endast en i raden av meningslösa heroiska martyrskap för något den lidande trodde på och gick i döden för. Vi må beundra idealiteten, och några kanske i viss mån inspireras till att efterlikna, men meningslöst ändå på det hela taget: ännu ett liv förspillt i denna orättvisa värld.

Men nu var Jesus’ död på korset något av helt andra proportioner: kosmiska; de påverkade hela universums uppbyggnad och kommande förvandling. Han var Ordet genom vilken allt skapats, själv Gud, och när han dör tar han hela mänsklighetens skuld på sig, som ett felfritt lamm enligt den levitiska offergudstjänstens ordning. “Se Guds Lamm!” hade Johannes döparen sagt. Inget av detta vore möjligt om Jesus bara hade varit en vanlig människa, men nu var han Gud, och kunde i sig omfatta och innefatta allt.

Utan Julens budskap, om hur Maria utan mans medverkan blev havande och nio månader senare födde en son, blir inget av Långfredagens kosmiska innebörd möjlig. Men därför att det är sant, att Gud genom den helige Ande gjorde detta fullständigt otänkbara möjligt, och på detta sätt blev Människa, så är Långfredagen så kosmiskt stor att händelsen denna dag för snart 2.000 år sedan fortfarande vibrerar genom skapelsens alla fibrer. Därför att det är sant att Jesus denna dag återlöste världen är det sant att “var och en som åkallar Jesus’ namn” kan bli frälst, räddad, återlöst, född på nytt, rättfärdigförklarad, få ett nytt liv och förvandlas. Därför att Långfredagens budskap bygger på Julens budskap om att Gud är med oss kan vi se fram emot hela skapelsens nyfödelse, när denne judarnas konung kommer åter från himlen, på samma sätt som han lyftes upp. Långfredagens budskap är ofattbart Stort.

Tanken svindlar. Eller inte. Med Julen och barnet i krubban blir Påsken och mannen på korset rimlig, om än fortfarande aldrig så stor.

Varför denna fråga? Står det inte i Matteus 1:23 “Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss” (SvFB 15), och är inte detta ett citat från Jesaja 7:14 (den mest kommenterade versen i GT, för övrigt), där det står just detta?

Vart vill jag komma?

Jag vill komma till en renodlad förståelse av vad som egentligen hände när Gud blev människa.

Det är två ord som står i centrum för debatten: det hebreiska <almah, och det grekiska parthenos som översätter det hebreiska ordet i Septuaginta (den judiska översättningen till Grekiska av GT från århundradena f.Kr.) och som brukas i Nya Testamentets grekiska grundtext. Vad betyder de? Traditionellt har de översatts ‘jungfru’, och med det har man menat ‘ung kvinna som är oskuld’, dvs som inte gjort sexuell debut (Eng. virgin). En del lexikon argumenterar frenetiskt för att orden har just denna betydelse, men frenesin tycks ersätta sakargument, tyvärr. Den troligare lexikala betydelsen är ‘ung, giftasmogen kvinna som ännu inte fått barn’. Kvinnan upphör alltså vara <almah när hon fött barn. Det innebär att en kvinna kan vara <almah även som gift.

Vad innebär då detta för Maria, Jesu mor?

Kvinnor i den kulturen och på den tiden levde inte promiskuöst, dvs hade (många) sexuell(a) förbindelse(r) före äktenskapet (om man idag ens ingår något offentligt förbund). Av det skälet, och av det skälet endast, är det ytterst rimligt och mycket troligt att Maria var oskuld (alltså uttryckt i underkant). Men: det är inte det som är poängen med “jungfrufödseln.”

Teoretiskt/språkligt sett skulle Maria ha kunnat haft sexuella erfarenheter innan hon träffade Josef – som ju visste med sig att han inte legat med henne när det visat sig att hon var havande, och som följakligen tror att hon varit otrogen under deras trolovningstid (en i dåtiden mycket mer bindande relation än dagens förlovningar; nästan som ingått äktenskapsförbund). Om parthenos (förutsatt att ängeln talade Grekiska med Josef) hade en fast teknisk betydelse = oskuld, så skulle Jesaja-citatet kunnat “få en pollett att ramla ned” för Josef, men fungerar profetior så? Det faller på orimligheten i att den pojke som på Jesajas tid skulle födas och där och då bli ett teckan för sin samtid (profetiors flerfaldiga uppfyllelse) också skulle ha avlats på ett övernaturligt sätt. (Därför är översättningen av det hebreiska <almah i Jesaja 7:14 med “ung kvinna” bättre; om grekiska parthenos fått en annorlunda nyans redan i Sepuagintaöversättningen undandrar sig mitt bedömande, och kanske de flesta andras också; det är möjligen därför denna vers är så flitigt kommenterad.)

Fokus ligger inte på att Maria var oskuld, men att barnet som hon bar, fanns som embryo i hennes livmoder utan att hon blivit befruktad av en man på normalt sätt. Det är detta som är den stora biologiska skandalen vad gäller inkarnationen, Guds människoblivande.

En del, t.ex. ärkebiskop Jackalén, framhåller att det biologiska inte är huvudpunkten. (Argumentet har samma struktur som: “skulle väl Gud ha sagt”.) Det må vara. Men i huvudpunkten, att Jesus är sann Gud och sann Människa, samtidigt, och ändå utan sammanblandning, finns den biologiska grundförutsättningen, att Maria födde Jesus utan samlag med en man.
Det är mer än ett under, och det är poängen med Immanuel, ‘Med oss, Gud’.

P.S. Jag har senare sett, och blivit styrkt av, att New International Version Study Bible gör precis samma analys av Jes 7:14 som den jag gör, med samma poäng och fokus. Dvs: det finns mer betydelsefulla exegeter än jag (D.A. Carson) som tänker på samma sätt, så: lyssna och lär!