Category Archives: Bibeln

Evangelium innan Jesus

Vad menas?

Tag följande berättelse från Lukasevangeliet: Jesus har slagit följde med två lärjungar på vägen till Emmaus på påskdagsmorgonen, men de känner inte igen honom. Han undrar vad de pratar om. De svarar att det väl bara finns ett samtalsämne i dagar som dessa. Jesus undrar vad det kan vara (!). De berättar om Jesus, vilka förhoppningar de haft till honom, men att han blivit korsfäst, och att nu några kvinnor sade att de funnit graven tom.
Här, om någonstans är det väl läge för Jesus att ta några kliv framåt, komma framför dem, vända runt, visa på sig själv, och säga: Men här är JAG: Uppstånden! Se på mig!

Men han gör inte det. Istället hänvisar han till Gamla testamentet:

Jesus förklarade VAD inte “var” det står om honom hos Mose och alla profeterna, d.v.s. i Gamla testamentet.
Och vad kan nu detta VAD handla om?

Du kanske börjar ana att detta handlar om en ny bok. Och du har helt rätt. Bilden ovan var baksidan och den tidigare bilden den främre fliken (boken är i formatet “Danskt band”). Här kommer framsidan:

Och finns det en främre flik i boken, så finns det förstås även en bakre:

Verkar det intressant? Boken beräknas komma från tryckeriet i slutet av november, men det går bra att beställa den direkt från förlaget till före-publiceringspriset 170 kr inkl moms + porto.
Skicka ett mail till info[snabel-a]discursia.se
Det går även bra att göra en beställning i kommentarsfältet till denna blogg.

Välkommen att höra av dig!

Att hålla fast vid den bibliska synen på sex utan att bli hycklare

Från baksidestexten:
Det är lätt att säga att Bibeln är tydlig när den talar om samkönad sexualitet, men är detta realistiskt? Är det inte orealistiskt och orättvist mot dem som kämpar med denna fråga?
Ed Shaw upplever själv samkönad attraktion. I denna bok delar han ärligt med sig av sin smärta gällande dessa frågor men visar samtidigt att lydnad mot Jesus är det enda sättet att leva livet fullt ut.

Shaw visar hur Bibelns undervisning ter sig orimlig på grund av en rad olika felsteg som kyrkan ofta har tagit i sin förståelse av det kristna livet. Vi har formats av världen omkring oss. Det är angeläget att vi omprövar de värderingar som driver vårt lärjungaskap.

Vi har så ofta fått Jesu väg att framstå som ett dåligt alternativ. Bara genom att återvända till evangeliecentrerat lärjungaskap kan vi se och uppskatta att livet i Kristus är det bästa sättet att leva – oavsett vem vi attraheras av.

“Ed Shaw skriver ärligt och självutlämnande, men också med värme och humor, om en av vår tids allra hetaste frågeställningar. Under resans gång lyckas han inte bara visa kraften i den världsbild som ligger till grund för den bibliska sexualetiken – han ger också ett antal viktiga utmaningar till den evangelikala kristenheten i stort. Läs boken med ett öppet sinne och låt Shaws utmaningar leda till praktisk handling!”
– Olof Edsinger, Teolog, författare och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

“Ed Shaw skriver med en pastors insikt, en profets mod, en sann lärjunges integritet och en väns värme. Detta är en enormt viktig bok med ett avgörande budskap till hela Kristi församling.”
– Sam Allberry, författare till Är Gud anti-gay?

Beställ din bok direkt från förlaget! — Mängdrabatt till församlingar.

Joel Halldorf är ingen exeget

I en artikel I Expressen 12 aug 2022 ”Denna syn på HBTQI skapar trauman” går Joel Halldorf till attack mot två pingstpastorer. Josef Barkenbom kritiseras för att som grund för att betrakta utlevd homosexualitet som synd skall ha sagt ”det står så i Bibeln”. Halldorfs kritik är inriktad på att det finns många texter i Bibeln som av kristna ges annan tolkning än den bokstavliga. Daniel Alm anklagas för att som kommentar till pingströrelsens hållning sagt att ”vi är som vi är”, och ” vi har vår tolkning och andra har sin – ungefär så”.  Halldorf menar att Alm därigenom ”vädjar till allmänhetens tolerans inför mångfald”, men tillägger att det då är ”nödvändigt att minoriteten kan ge goda eller åtminstone begripliga skäl för sin hållning – åtminstone om man vill vara en respekterad del samhället”.

Ett nyckelbegrepp är alltså begreppet ”tolkning”.  Vad är det? Vi har alltså att göra med texter i Skriften från länge sedan och i en kultur olik vår. Hur går man till väga för att förstå dem? Processen kallas för exegetik och innebär att man söker förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna mot bakgrund av sin miljö sannolikt uppfattade det skrivna. Men hur angår det oss? Här kommer en annan process in i bilden, hermeneutik, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa hermeneutisk tolkning på en text innan man gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.

Vad har nu detta med Joel Halldorf och hans Expressenartikel att göra? Joel Halldorf är teologie doktor, har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (Wikipedia).  Han är alltså ingen exeget. Liksom när det gäller medicinen är teologin ett vitt studie- och verksamhetsområde. En specialist inom geriatrik (åldringsvård) är inte kompetent inom hjärnkirurgin; en ortoped inte inom psykiatrin, osv. Samma inom teologin, men här verkar det som att om någon är teologie doktor så är han/hon med automatik specialist på ALLT som har med Gud att göra. Nu diskuterar Halldorf även i Expressenartikeln evangelikala rörelsers förhållande till moderniteten: ”… en del frikyrkor [riskerar] att åter hamna i den sekteristiska position som de befann sig i på 1950-talet.”

Så: Halldorfs position, utifrån vilken han talar är moderniteten självt, dvs vilka trender och strömningar som rör sig i tiden. Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala rörelser, här pingströrelsen.  Han bedömer alltså varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det moderna (i detta fall det postmoderna; jag är medveten om det postmodernas kritik av det moderna men ser det rådande paradigmet som Halldorfs position). Halldorf surfar alltså på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.

Men finns det då ingen fast position hos honom som kristen om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter?  På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör, för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar. Den ortodoxa liturgin har det med den romersk-katolska gemensamma, att sakramenten står som garant för vad Kyrkan är.  Och sakramenten bärs upp av andliga ämbeten, ytterst patriarken eller påvens delegation till biskopar. Så, medan den evangelikala rörelsen är beroende av enskilda människors omvändelse och tro tätt sammanvävt med en förståelse av Skriften, är sakramentalistiska kyrkor i bärande avseenden oberoende av Skriften som sådan: här visar Bibeln istället på Kyrkan som institution och att det är denna man skall tro på. Den förmedlar frälsning genom sakramenten.

Men vänta lite! Hur stämmer detta? Är inte såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna emot utlevd samkönad sexualitet?  Må så vara, men den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar deras liturgiska praxis: man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, t.ex. i frågor som gäller moral eller etik.  Så får man det bästa ur alla världar: sakramentalismens kyrkliga garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det modernas trender.

Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även ha råd att ge: att ”Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk.” Inte nog med det: ” Dessutom behöver tongivande församlingar aktivt söka vägar framåt, genom att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par.” Det vill säga: resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand; slutkommunikén skriven i förväg. Det märkliga är, att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan, eller åtminstone den del av Kristi Kropp som inte varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten, så gott som alltid hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter. Hans logik är svårt att förstå, för vad säger att Församlingen i vår tid inte på liknande sätt kommer att hamna i motsatsförhållande till vad som idag är den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig starka och går att surfa på – på nätet?

Åter till Barkenboms och Alms svar: Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönad sexuella relationer på ett enhetligt sätt.  Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt inget, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste den stå i relation till Herren och hans Ord, vilket Anden bekräftar, för Anden talar inte emot vad den redan ingivit profeterna och apostlarna. Kampen för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v. 3, SvFB15) behöver i varje generation på nytt föras i en direkt relation till Skriften i ett omsorgsfullt rannsakande, inte för att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan på grund av den evangelikalt-karismatiska trons egenart. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14-17).

Jag läser Uppenbarelseboken, 1: genrer

“De fyra apokalyptiska ryttarna”, Upp kap 6.

“Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom” Upp 1:1, på grekiska: Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ … Även med grekiska bokstäver kan man tyda det första ordet: ‘Apokalypsis’, alltså ‘apokalyps’. Vad ger det ordet för associationer? Ändtiden, Harmageddon, katastrofer, och för övrigt något mystiskt och svårförståeligt. Men ordet betyder inte alls detta, utan ‘avhöljande’, ‘ridåundandragning’, ‘avtäckelse’, alltså att något dolt (kalypto) har blivit “av- (apo) dolt”. Eller som det faktiskt heter på svenska (bra översättning!): Uppenbarat. När en sak är “uppenbar” är den synlig, och gör något tydligt. Det är vad Uppenbarelseboken gör.

Ibland har den kallats “Johannes Uppenbarelsebok”, men det är fel, för, som det står i början av den första versen: det är Jesu Kristi uppenbarelse. Liksom i svenskan står detta i genitiv (ägandeform), men vad betyder denna grammatiska form här? En del översättningar tolkar detta som “från Jesus” (NIV), medan en annan närmast som “om, angående” (“of Jesus”, ESV). Vad jag vill åt att Jesus är intimt sammanblandad med denna uppenbarelse. Han finns i den, på fler än ett sätt. Det är inte endast något som kommer att hända i framtiden och som Jesus fick reda på av Fadern. Han är själv inblandad i händelserna, och aspekter av hans person kommer härigenom fram, blir tydliga, uppenbaras.

“Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den.” Upp 1:3 Här har vi ytterligare en genre (uttal: ‘schanger), dvs texttyp i denna bok. Vad är en profetia? Faktiskt inte alls primärt en förutsägelse om framtiden. När profeterna i Gamla testamentet profeterade, så jämförde de sin samtid med vad Gud tidigare uppenbarat, dvs i Torahn (de Fem Moseböckerna). När de såg brist på överensstämmelse framförde, talade de ut, ett budskap, som ofta var ett omvändelsebudskap: Vänd om till vad Gud uppenbarat! Vi märker samma i det som sägs i v. 3: “bevarar det som står skrivet i den” (B2000), vilket betyder mer än minnas, komma ihåg, nämligen: inrättar sina liv efter profetiorna, FB15 har “tar vara på”, för Uppenbarelseboken är en profetisk bok i grundläggande mening.

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien” Upp 1:4. Den tredje textypen vi här möter är brevets. Johannes, på ön Patmos, dryga 6 mil utanför nuvarande Turkiets västkust, skriver till sju konkreta städer i den romerska provinsen Asien, nuvarande västra Turkiet, och till församlingarna där. Tydlig avsändare, tydliga mottagare, tydliga platser, mycket trolig tid: c:a år 95, under kejsar Domitianus, en yngre bror til tidigare kejsaren, Titus, han som kämpade ned det judiska motståndet och förstörde Jerusalem, då han ännu var general (och son till tidigare kejsaren Vespasianus). Tid och rum, alltså.

Men: här blandar sig genrerna, texttyperna, nu träder apokalyptiken som genre betraktad med dess rika språk av symboler och metaforer, in i bilden: Johannes skriver inte ett särskilt brev till var och en av dessa församlingar, utan budskapen till de sju församlingarna skulle skrivas ned i en bokrulle (v.11), och sändas runt till dem alla; alltså kom alla budskap att läsas i alla städerna (ledarna i dessa städer, de sk. ‘asiarkerna’, se Apg 19:31, hade för övrigt årliga konferenser i turordning mellan städerna – där Thyatira ersatt en annan stad – så man kommunicerade; det handlade inte om ensliga, avlägna byar). Detta tyder på att sjutalet även skall tolkas symboliskt, av flera skäl: det fanns fler städer med kristna i provinsen Asien (Kolosse, Miletus, Troas – v. 4 läses ofta som att de sju var de enda), och vad gör vi annars med fortsättningen av v. 4: “Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron.” Vilka “sju andar”? En symbol för den Helige Ande, naturligtvis. Detta tar inte bort det konkreta angående församlingarna, och gör inte Anden mystifik, utan uttrycker Andens fullkomlighet, men det ger även budskapen till församlingarna i kap 2 och 3, en mer allmängiltig, fullkomlig, innebörd med vidare tillämpning. Och mitt bland de sju ljusstakarna (uttytt som de sju församlingarna, 1:20), finns någon, “en som liknade en människoson”, v.13 (Jesu självbeteckning i evangelierna), och som nu presenterar sig för aposteln Johannes. Jesus är i centrum för uppenbarelsen.

Uppenbarelseboken är ingen lätt läsning. Jag närmar mig den försiktigt, men gläder mig åt några väsentliga tolkningsnycklar, t.ex. detta med genrer, som hjälper oss förstå hur vi skall läsa för att förstå.

Förnyelse och omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Orostider: hur ber man?

Den stora faran nu är att bli förnumstig och säga självklarheter.
Vad ligger då på mitt hjärta?
Jo, detta, att oro inte är bön.

Eller, närmare bestämt: det är inte förbön. Vi tänker alla på nära och kära, på vänner, grannar och släktinga, bekanta och fiender, och oroar oss för dem på olika sätt.
Det är inte bön. Oro är inte bön. Oro är inte omsorg, inte ens sympati.
Oro är inte något ädelt eller fint. Det är heller inte ansvarsfullt att oroa sig.
Världen lider, men det är ingen anledning till oro.

Bibeln är chockerande på många sätt.
Tag till exempel vad Paulus skriver i Filipperbrevet 4:4-8 (Bibel 2000):

“Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta. “

Tar man det “bokstavligt” (hatordet) så blir det närmast oanständigt: Var alltid glad!
Men låt mig påminna om att det står “i Herren”. Det handlar alltså inte om att glädja sig åt eländet, inte ens “mitt i” eländet, utan “i Herren”. Här öppnar sig alltså en möjlighet att med hedern i behåll kunna få vara glad.
Mera: “Herren är nära”. Hur då? Genom sin Ande, som han ständigt utgjuter över alla människor; tillgängligt för alla som vill öppna sig för detta sanna, denna sanning; detta “så är det”: Herren ÄR nära.
“Gör er inga bekymmer”. Bekymmer gör man sig. Ett förhållande, hur bedrövligt som helst, måste inte med nödvändighet föra med sig bekymmer.
Oanständigt, chockerande oansvarigt, verklighetsfrämmande påstående? Döm själv!
Bekymmer “gör man sig”, de kommer inte som en nödvändig, integrerad del av paketet.

“Utan”, alltså något istället, och vad kan det vara?

Bön. Bön kommer i många varianter och former – –
tillbedjan, lovprisning, klagan, tacksägelse, förbön, önskningar
— men är i grunden en gemenskap med Gud.
Alltså också klagan? Ja, det är den vanligaste formen av bön, åtminstone om man går till Bibelns egen bönbok, Psaltaren. Men är det bön? Jo, det är gemenskap med Gud.
Jag säger då till Gud hur jag har det; jag bekänner vad som trycker mig, vad jag oroar mig för, och allt annat svårt.
Märk väl: oro är inte något man mentalt kan skjuta ifrån sig, “bra-karl-reder-sig-själv”-mässigt. Det är för grund människosyn, för ytlig psykologi.
Däremot ligger det en avlastning i att ge uttryck för vad man oroar sig för; att sätta ord på det.
Så oroa dig inte, men klaga! Jämra dig gärna också! Gud har givit dig orden att använda. De finns i Psaltaren, mängder med klagopsalmer.

Åkallan: rikta sig mot Gud, mot Bibelns Gud, Jesu Far. Ropa till Honom. Det hjälper.
Det är för övrigt ett sätt att hälsa på Gud också, att ge honom de ärebetygelser som han har rätt till, som tillkommer honom. “Helgat varde ditt Namn.” När du påminner dig detta ligger inte tillbedjan och lovprisning långt borta. Ofta öppnar de för tacksägelsen, för, handen på hjärtan:
Visst har du något som du kan tacka Gud för (och som djävulen inte kan anklaga dig för att vara en hycklare att nämna): du lever ju! Antagligen har du ätit mat i dag också, och har kläder på kroppen, troligen någonstans att bo. Börja där (tror inte du slutar så snart).

“Önskningar med tacksägelse” står det i en del översättningar.
Alltså: skall man då tvinga sig själv att tro att man får det man ber om?
Nej. Det du tackar för är att Gud hör, och för möjligheten att nämna det inför honom.
Du lastar av dig bördan av att bara önska något. Så skönt!
Och Gud inte bara hör, han svarar också. Det kan du lita på. Men liksom goda och förståndiga föräldrar inte ger barn allt vad de skriker och tjatar om (om det finns sådana barn) så gör Gud det inte heller. Av ren omsorg. Kan vi lita på det också, eller vet vi egentligen bäst?
“Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”(1 Pet. 5:7 SvFB)

Och si: Guds frid/schalom som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och tankar —
— i Kristus Jesus.

Sedan kan vi ägna oss annat än att oroas.
Till exempel: att tänka på vad som är sant, upphöjt, rätt och rent, värt att älska och akta, dygd och beröm —
— dvs om vi omvänt oss till Gud överhuvudtaget, så att sådana ting är attraktiva för oss.
Men var hittar man sådant idag?
I Bibeln. Läs Bibeln.

“Kvinna, där är din son”

Bibelns språk överraskar oss. Eller: lyfter oss upp ur våra tankemönster.

Jesus hänger på korset. Smärtor, fysiska och andliga. Endast det väsentliga kan uttalas, “Kvinna, där är din son,” Joh 19:26b.

Antagligen var Marias, Jesus mor, make Josef död (så tidig tradition). I det samhället behövde någon ta hand om änkan – men kanske något mer, för Maria hade fler söner. Ändå vänder sig inte Jesus först till Johannes med en vädjan om att ta hand om sin mor. Han vänder sig till henne, alltså inte som någon som bara skall omhändertas, och introducerar för henne först den som hon nu skulle komma att stå närmast. Vilken respekt, vilken heder, så vackert.

Men varför “kvinna”? Varför inte “mor” eller “mamma”? De kommentarer jag tittat på ger inget riktigt tillfredsställande svar; inte heller för det liklydande tilltalet i Joh 2:4, i samband med vinundret i Kana; där är Jesus närmast brysk). Vi vill inte gärna att Jesus skall etablera distans till sin mor. Men det är ändå så vi bör se tilltalet. Se även Jesus retoriska svar i Mark 3:33 “Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?”
Såväl när Jesus offentliga verksamhet börjar, som under den, och likaså när den nu fullbordas på korset finner Jesus det nödvändigt att distansera sig: även genom Marias själ skulle ett svärd gå, Luk 2:35.
Och varför?
När vi kommer till Jesus för frälsning – och det var för detta han kom till oss – kan vi inte åberopa släktskap på något sätt. Vi måste komma själva, utan några meriter, ens i det avseendet.
Denna distans är nödvändig: Jesus blir aldrig vår ‘kompis’. Han är frälsare och herre.

Ändå är han öm och respektfull mot sin mor: “Kvinna, där är din son.” Omtänksam även in i döden.

Först därefter vänder sig Jesus till Johannes, den som skulle “ta hand om” Maria: “Där är din mor”, Joh 19:27
Inte: “skulle du kunna tänka dig”, eller “har du plats”, ännu mindre “har du råd”.
Detta vittnar om det stora förtroende Jesus har för Johannes; ett förtroende så stort att han bara behöver introducera relationen: “din mor”.
Det finns en höghet även i detta; det är universums allhärskare som hänger där på korset, utblottad på sina guddomliga attribut, men ändå Gud.
Och Johannes hade sett det, 1 Joh 1:1-4.

Hur talar Gud, Jesus, till oss? Kan han tala i förtroende till oss, så som till Johannes, viss om att vår stora glädje är att lyda? “Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er,” Joh 15:14.
Eller är vi lomhörda, bedövade av denna världens röster och brus? När Gud av nåd behagar tala till oss, vill vi då diskutera?
I Johannes fall står det helt lakoniskt: “Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig,” Joh 19:27

Biblens språk: dess sätt att tala, kan frigöra oss på mer än ett sätt: inte bara genom dess budskap, utan även genom sättet detta framställs på.
Men lyssnar vi på vad, och hur, Anden, som då talade på detta sätt, i dag talar?
Liksom med en kortvågsradio förr behöver vi “ställa in frekvensen” (Eng. tune in) för Anden brölar inte ut sitt budskap genom megahögtalare så att även lomhörda inte kan undgå tryckvågen.

Anden är duvan som skyggt kommer med ett budskap – för den som vill lyssna.
Biblens språk hjälper oss att ställa in oss på hur.

Bibeln är Guds Ord

Hur lägger du betoningen?

Jag vill lägga den på Guds.

När vi handskas med Bibeln är det inte bara Ord om Gud,
utan Ord, Skrift, Budskap från Gud, tillhörigt Honom.
Det påstår Bibeln själv (2 Tim 3:16):
“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (Bibel 2000)
“Hela Skriften är utandad av Gud” (Folkbibeln)
Den grekiska grundtexten har ordagrannt
πᾶσα γραφὴ θεόπνευστος ‘hela Skriften är gudsandad’.

Och hur skall man hantera ett sådant påstående?