Monthly Archives: October 2014

Mukwege hos Skavlan

I kväll, fredag, gästas Fredrik Skavlan av Denis Mukwege, legendarisk läkare på Panzisjukhuset i södra utkanten av Syd-Kiviprovinsens huvudstad Bukavu, dvs i östra Kongo.
(Och för dig som inte har möjlighet i kväll, kan du alltid se programmet senare, på SVT-Play. Gör det!)

Mukwege gör ett arbete värt all uppskattning och stöd.
På min webbplats har jag en sida dedicerad till situationen i DR Kongo (Kongo-Kinshasa, Zaire): Vad händer i andras liv? Bed för DR Kongo!, som placerar in Mukwege i ett sammanhang.

Där finns länkar till både det ena och andra.
Främst vill jag nog fästa uppmärksamheten på den litteratur jag omnämner; för mig har den givit mer ljus över Kongo än all nyhetsrapportering, alltifrån Joseph Conrads ikoniska Mörkrets hjärta till Jason Stearns samtidsskildring Dancing in the Glory of Monsters.
Visste du förresten att Sherlock Holmes-författaren Sir Arthur Conan Doyle var en engagerad aktivist för att rätta till de koloniala övergreppen?
Läs på min webbplats så får du veta mer!

Min slutsats är en: låt oss bedja för Kongo och dess folk!

Vad gör en pastor? (umbärlig/oumbärlig)

Jag tänker här på inriktningen: om han jobbar på att göra sig själv umbärlig (dvs utbytbar, eller rent av någon man kan vara utan), eller om han jobbar på att göra sig själv oumbärlig (dvs absolut nödvändig, just han).

Jaha, och detta skulle alltså finnas med i en arbetsbeskrivning för pastorer? Nej, jag tror inte det gör det. Jag tror inte heller det finns med som punkt i jobbintervjuer eller i någons cv.

Så, den här olika inriktningen fungerar liksom parallellt och oberoende av alla redovisade målsättningar.

Jag menar att en pastor kan jobba för att vara behövd, en absolut nödvändig spindel mitt i nätet; den som skall göra allt och besöka alla; den som alltid skall ha sista ordet – inte därför att han kräver det, utan därför att medlemmarna slutat tänka och ta initiativ, och därför att han till slut fått dem till den positionen.

Eller en pastor kan ha Paulus ord om de andliga tjänsterna i Efesierbreveet 4:12 som riktmärke:
“De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp” (FB),
“Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp” (Hedegård),
“Så satte han de heliga i stånd att utföra sin tjänst: att bygga upp Kristi kropp” (Giertz),
“Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp” (SvKB1917).
Dessa översättningar är rätt entydiga i att det är ‘de heliga’, dvs ‘de vanliga medlemmarna’ som skall bygga upp kroppen. Bibel 2000 är lite lurig, men jag vill tolka den på samma sätt:
“De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp” (B2000)

Alltså: tjänstebärarna (om nu den lokale pastorn är en sådan) skall göra de kristna så bra på sin tjänst att de själva blir umbärliga (och kan dra vidare, eller få nya roller, så att Guds rike utvidgas och växer).

För en sak är säker med ombärlighetspastorer: där växer inget.

Enhetlighetens förbannelse

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?