Category Archives: Försoningen

… nödvändig frihet (2/2)

Förlåtelse som nödvändig frihet kan tolkas på två sätt: att det för den som varit utsatt för en oförrätt, är nödvändigt att förlåta, eller att det för den som begått en oförrätt mot en annan människa, är nödvändigt att få förlåtelse. Bägge tolkningarna är möjliga och rimliga – och sanna. Uttrycket ”nödvändig frihet” innebär dock något av en självmotsägelse: hur kan det som är fritt vara underkastad någon form av inskränkning, begränsning eller vara villkorat – i detta fall av förlåtelse, given eller erhållen?

Utifrån kristet perspektiv är försoning, den försoning som Gud i Kristus utförde på Golgata kors, grundläggande för allt andligt liv. Genom tro blir människan förklarad rättfärdig i kraft av Jesu ställförerädande offer. I honom har hon förlåtelse för synden och rening från orättfärdigheten. Människans förtroende för Gud att kunna åstadkomma allt detta kommer inte på skam, för Gud är trofast och rättfärdig; hans löften håller.

Det är på den grunden mellanmänsklig förlikning (försoning), givandet och mottagandet av förlåtelse människor emellan samt det ömsesidiga förtroendet mellan människor behandlas i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Alla dessa tre komponenter figurerar och fungerar – till en del – även i sekulära sammanhang; begreppen som sådana är inte okända, och betraktas allmänt som goda, nobla och eftersträvansvärda, men det ligger i sakens natur att använda utanför ett kristet teologiskt ramverk, de kan komma att ges andra betydelser. Detta gäller även förment kristliga sammanhang, där teologin, Skriften, Bibeln, bortses ifrån och inte tas med i tänkandet.

Tillbaka till självmotsägelsen i uttrycket ”nödvändig frihet”: I kristen teologi ses mänsklig autonomi – existens utan Gud som något negativt, ja, som ursynden (Adams beteende). Redan där ligger en begränsning i frihetsbegreppet visavi Gud. Frihet i mellanmänskliga relationer å andra sidan begränsas De Tio Budorden. Paulus, liksom Herren Jesus själv (Mark 12:28-34) ser kärleken som det viktigaste. Denna kärlek är nu definierad, inte endast visavi Gud (1 Joh 4:10) utan även mellanmänskligt. Som i alla definitioner ligger avgränsning mot vad något inte kan betyda:

Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Buden: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte sin nästa något ont. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse. Rom 13:8-10

Det vill säga, om vi vänder på resonemanget: Den som begår äktenskapsbrott, mördar, stjäl, bär falskt vittnesbörd, har begär efter det som tillhör en annan, älskar inte sin medmänniska utan gör ont mot nästan.

Utifrån Skriftens perspektiv, är människan alltså ofri, såväl i sin relation till Gud som till sina medmänniskor. Otro är synd (Joh 16:9) och synd är slaveri (Joh 8:34). Frälsning från syndens bundenhet uttrycks med olika bilder i Bibeln, men genomgående hos såväl Gamla testamentets profeter som i Nya testamentet ligger behovet av sinnesändreing, omvändelse (Mark 1:14). Omvändelsen är främst en omvändelse från autonom otro till förtröstansfull tro visavi Gud, men även omvändelse i relationen till andra människor: från attityder och gärningar som skadar nästan. Det är denna senare aspekt på omvändelse som står i fokus i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Den söker bana väg för förtroendefulla återupprättade relationer genom att undanröja teologiska missförstånd och vantolkningar vad gäller mellanmänsklig förlåtelse och försoning.

Ämnets djup och allvar till trots, är den skriven på enkel svenska och med ett rakt tilltal.

Förlåtelse som nödvändig frihet

Förlåtelse som… (1/2)

Jesu Kristi försoning är grunden för vår tro, och även grunden för vår vandring i tro. Hur lever vi ut denna aspekt av det kristna livet i den kristna gemenskapen?

Medan Kristi försoning är fullkomlig och vi fullkomligt förklarade rättfärdiga, så brister vi ofta i vår vandring, dvs i vår helgelse. Att leva med försoningen behöver därför innefatta en bearbetning av det centrala i försoningen: syndernas förlåtelse och det faktum att även vi kristna sårar och skadar varandra.

Fader vår-bönens: ”förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter/har förlåtit dem som står i skuld till oss” gäller även oss sentida lärjungar, tidsmässigt på andra sidan Kristi fullbordade offergärning. Jesus är mycket tydlig med att om vi inte också förlåter, uteblir Guds förlåtelse för oss. Så kommenterar Jesus bönen Fader Vår. Är det verkligen så allvarligt? Vad innebär det då konkret, med avseende på vad det är att förlåta om man drabbats av en oförrätt? Hur gör man när man förlåter? Måste man ha förtroende för en annan människa som gjort en illa, och så bli ”dörrmatta” åt möjlig fortsatt ondska? Eller måste man inte det fast man förlåter? Vad ligger inte i förlåtelsen? Är ”hjärnsläpp” tecken på att man förlåtit, hos såväl Gud som människor, eller betyder att ”glömma” att inte tänka på?

Hur kan man förlika/försona sig om man förgått sig mot och skadat en annan? Om jag som kristen betett mig svekfullt mot min medmänniska, hur finner jag då upprättelse från vad jag förbrutit? Är det ens nödvändigt? Räcker det inte med att hänvisa till att ”försoningen täcker allt” och säga ”du får förlåta” och så själv gå vidare – eller gör det inte det? #metoo var en liten väckarklocka om det ljusskygga i sådant resonemang. Men hur fungerar ”omvändelse” i relation till begrepp som ”känna ånger/ruelse”, ”göra bättring”, ”gottgöra” och ”ställa till rätta så långt möjligt” in i bilden? Eller gäller omvändelse med konsekvenser inte för redan kristna? Hur förhåller sig förlåtelse till ”försoning” i vår relation med varandra? Vem skall försona sig med vem?

Vem skall ta ansvar och initiativ till förlikning? I en kristen församlingsgemenskap är tanken att vi skall leva nära varandra. Vad innebär i detta sammanhang ”att bry sig om”? Hur kan man som bredvidstående förhålla sig till konflikter så att man inte blir en likgiltig medmänniska som genom passivitet möjliggör övergrepp eller omöjliggör försoning? Jesus’ exempel med att tvätta lärjungarnas fötter inför påskmåltiden (Joh 13) var något vi skulle praktisera. Vi tvättar inte varandras fötter med tvål och vatten. Något måste Jesus ha avsett. Om det inte innebär att förmana (uppmuntra/tillrättavisa) varandra, vad innebär det då?

Hur kan den drabbade, förövaren och alla vi som står bredvid bäst förhålla oss, dvs hur kan förtroende återuppbyggas efter övergrepp så att gemenskap blir möjlig? Alltför många vittnar om olika former av övergrepp i kristna församlingar för att dessa frågor skall kunna betraktas som perifera och oväsentliga. I den del fall är församlingar destruktiva miljöer, det kristna namnet till trots. Hur vi hanterar dessa frågor är avgörande för om en församling skall kunna vara en frisk och helande miljö.

Boken Förlåtelse som nödvändig frihet
söker ge svar på dessa frågor och konkret visa på ett levbart sätt att förhålla sig till dem.

Frikyrkans nattvardspraxis leder fel

Vad är “nattvard”? Ordet betyder “kvällsmåltid” och syftar på Jesu sista måltid med lärjungarna på tillredelsedagen före judarnas Pesach (=Påsk), och som finns beskriven i Matt 26:17-30 (med parallellställen i de övriga evangelierna). Det är där Jesus lyfter bägaren och bryter brödet och säger:

“Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28)

I Lukas evangelium får vi även veta att Jesus tillfogade: “Gör detta för att minnas mig.” (Luk 22:19) Paulus, som själv inte var närvarande vid Jesu sista måltid innan hans död på korset, poängterar också vad reskamraten Lukas tillfogat. Paulus skriver:

“Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.” Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1 Kor 11:23-26)

På detta sätt vill alltså Jesus att vi skall minnas, komma ihåg, honom. Paulus tillfogar dessutom att detta sätt att minnas Jesus är en proklamation av Jesu döds betydelse till dess Jesus kommer åter, alltså något framåtblickande. Firandet sker i nuet, blickar tillbaka och skådar framåt. Vi själva och våra behov står inte i fokus. Det gör Jesus.

Jag har i flera frikyrkoförsamlingar (Pingst, EFK, Equmenia) lagt märke till en förändrad nattvardspraxis jämfört med för (åtminstone för pingströrselsens del) 20 år sedan. Då firades det “brödsbrytelse” (det är det bibliska ordet; “nattvard” förekommer inte i Bibeln) på så sätt att brödet och vinet (eller motsvarande druvjuice) skickades runt i bänkrna och man bjöd varandra. Nu “går man” istället “fram till Herrens bord” och “betjänas” av “nattvardstjänare”. Modellen hämtar förstås sin inspiration från den romersk-katolska “mässan” (där oblat och vin tänks ändra sin substans till att verkligen bli Kristi kropp och blod även om den yttre formen inte förändras – i anslutning till Aristoteles filosofi), och dess lutherska numera svensk-kyrkliga blekare kopia (consubstantiationsläran), där kyrkobesökarna “går fram” till altaret, knäböjer och av den vigde prästen mottar detta sakrament (i vardaglig teologisk uppfattning: något som fungerar oberoende av mottagarens tro eller ingen tro).

De numera utvecklade frikyrkliga ritualerna (det tycks vara populärt att snickra på hembyggda lokala liturgier) förbiser dock något väsentligt: i Svenska Kyrkan ligger syndabekännelsen och tillsägelsen av prästen om avlösning/syndaförlåtelse tidigt i gudstjänsten. Vill man härma de gamla klassiska kyrkornas ritual gör man alltså fel när man inbjuder till att “komma fram och ta emot syndernas förlåtelse i nattvarden”, ett uttryck jag hört i en kombinerad Pingst/EFK – församling. Syndernas förlåtelse sker inte där utan i bekännelsen/tillsägelsen långt tidigare.

Att hänvisa till Paulus ord: “Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig”. (1 Kor 11:27-29) och få detta att betyda egenrannsakelse i moraliskt hänseende utan bekännelse strax innan måltiden är en feltolkning av vad Paulus menade: att besinna att man under måltiden gör åtskillnad på det bröd och vin som var ämnat att minnas Jesus och annan mat och alltså inte ovärdigt minnas Jesus.

Varför leder nu denna frikyrkliga nattvardspraxis fel? Jo, därför att JAG och mina behov av syndaförlåtelse kommer i fokus, och inte JESUS. Det var ju honom vi skulle minnas!

I tidigare frikyrklig teologi togs syndaförlåtelse emot vid “botbänken” genom förbön enligt Guds ord löften (“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1:9). Nu är det oftast en högtidlig, tyst och stum kö fram istället för lovprisning och tacksamhet vid minnet av Jesus och vad han gjort. Situationen är närmast riggad för att vi skall tvivla på vår frälsning, men hoppas på att nattvarden skall greja det för oss. Åter: det är inte vi och vår syndaförlåtelse som står i centrum vid brödsbrytelsen, utan vem JESUS är, och vad han gjort för oss. Fokus bör vara på Honom.
Dessutom blandas korten oftast bort, så att nu “alla är välkomna till nattvardsbordet” medan det ju endast är den omvände och bekännande troende som kan fira minnet av Jesus. Alltså: omvändelsebudskapet fumlas bort. Till slut blir församlingen ingen troendeförsamling längre, utan en folkkyrkoförsamling likt Svenska Kyrkan och fungerar genom ämbeten och sakrament; statiskt och bekvämt men till förfång för evangeliets befriande och förvandlande kraft.

Vad göra? Under nytestamentlig tid ägde brödsbrytelsen/nattvarden rum i hemmen, inte i Salomos pelargångar i Jerusalem eller motsvarande offentliga samlingsplatser på andra orter (“Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. Apg 2:46). Ett enkelt och praktiskt sätt att stoppa denna förledande nattvardspraxis vore att åter, som i NT, förlägga brödsbrydelsen till hemmen, till husförsamlingar/bönegrupper/hemgrupper, alltså mindre samlingar ledda av äldste/församlingsledare. För att göra det hela riktigt bibliskt kunde då även kaffestunden med kakor och prat bytas ut mot en enkel måltid/middag, kanske soppa och bröd. Kanske skulle detta ge en nystart vad beträffar samtalsämnen? Troligen skulle detta även kunna leda till att gåvorna kom i bruk (“Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” 1 Kor 14:26), eftersom det är lättare att tala i en mindre grupp än i en stor kyrksal.

Frikyrklig nattvardspraxis leder fel genom att passivisera medlemmar. Om brödsbrytelsestunderna återfår innebörden av att minnas och tänka på JESUS och varför vi är försonade och förklarade rättfärdiga, blir de befriande.

Inkarnationen, del 25: Anden, Lagen och det Nya förbundet

Pingsten firas inom judendomen till minne av Lagens (de Tio budordens) utgivande på Sinai efter uttåget ur Egypten. Det var alltså under firandet av Lagen i Jerusalem som Anden sändes på Pingstdagen (Apg kap 2). Då uppfylldes profetian från Jeremia, 600 år f.Kr tidigare:

Se, dagar ska komma, säger HERREN, då jag sluter ett nytt förbund
med Israels hus och med Juda hus,
inte som förbundet jag slöt med deras fäder
den dag då jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land –
förbundet med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN.
Nej, detta är förbundet
som jag efter denna tid ska sluta med Israels hus, säger HERREN:
Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.
Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga:
“Lär känna HERREN!”
Alla ska känna mig, från den minste av dem till den störste, säger HERREN,
för jag ska förlåta deras missgärningar
och aldrig mer minnas deras synder. (Jer 31:31-3 SvFB15; alla citat i denna övers.)

Anden som en inneboende Lag fungerar i kraft av Guds människoblivande, inkarnationen, med Gud som förbundsslutande part även från den mänskliga sidan: Jesus var fullt ut människa. Paulus skriver: “Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Ti 2:5). Tidigare har han skrivit: “Den (Lagen) utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. Och medlaren representerar inte bara en part. Men Gud är en” (Gal 3:19-20). Medlaren Mose kontrasteras här med medlaren Jesus, som även som människa är i Guds enhetliga gudom. Han slutade inte vara Gud när han blev människa. Därför är förbundet obrytbart, för alla som håller fast vid tron på Jesus.

Men hur blir denna Andens inneboende Lag och gudskännedom tillgänglig för oss?

“Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28). Det finns en sömlös koppling mellan Andens utgjutande och Jesu sista måltid med sina lärjungar: Den sista måltiden på torsdagskvällen före korsfästelsen symboliserade vad som skulle hända: Jesu ställföreträdande försoningsdöd på Golgata, kroppsliga uppståndelse och upplyftande till himlen, där han nu ber, och varifrån han från Fadern fick sända Anden.

Det fanns ett mycket träffande uttryck inom pingströrelsen förr i tiden: “Anden faller på blodets grund,” och det är mycket sant. Texten från Jeremia, ovan, är också central i Hebréerbrevet där den citeras (8:6-12) och vars huvudtema är Jesus som överstepräst (9:11-28).

Andeutgjutelsen på pingstdagen leder aldrig till spiritism och okroppslig andlighet, “New Age” av vad slag det vara må. Det stora med Andens roll är att levandegöra detta: “Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet” (Hebr 12:24).

Det Nya förbundet handlar framför allt om syndernas förlåtelse.
Att erfara detta är att lära känna Gud.
Anden pekar alltid på Jesus: vem han ÄR och vad han på ett förblivande sätt gjort.