Monthly Archives: October 2015

Sabbar tiggare för flyktingar?

Jag tror de gör det.

Det finns idag en påtaglig irritation över tiggare i Sverige: en vän väntade i en knapp timme på Göteborgs station och fick under den tiden 15 tiggarmuggar uppkörda i ansiktet på sig. Det är dock undantaget som bekräftar regeln: att tiggeriet är en organiserad industri; ingen trängsel, utan en tiggare på varje plats. Hur kan det annars komma sig att det är så väldigt välordnat?

Men är det inte synd om tiggare? Döm själv: en ansvarig person i en välrenommerad biståndsorganisation berättade, att man skapar arbetstillfällen i Rumänien och Bulgarien men att de man söker hjälpa på detta sätt hellre åker till Sveige och tigger.

Jag tror kort sagt att tiggarna saboterar medkänslan i Sverige för dem som verkligen behöver hjälp: flyktingarna från krigets Syrien, bl.a.

Men är detta och jag nu inte bara en förtäckt främlingsfientlighet, ja, racism? Drömmer inte också jag om ett svenskt Sverige?
Den båten gick för länge sedan, om den för övrigt någonsin hade varit något att ha. I Sverige har levande foster dödats med ett antal av 30.000 om året i 40 år; det lär motsvara en befolkningstillväxt på c:a 3 miljoner om man räknar barn av dessa ofödda. Vi har, och kommer att ha, ett inflöde av människor från andra kulturer i storleksordningen 100.000 om året för överskådlig framtid. Det är fakta som vi bara har att förhålla oss till.

Jag tycker om människor från andra kulturer. Jag har levat i andra länder och berikats. För mig är det snarast en fråga om vilket samhälle vi gemensamt skall ha: tiggeriet är ingen människovärdig långsiktig sysselsättning; jag unnar dessa rumäner och bulgarer något bättre.

Framför allt är jag orolig över vad tiggeriet redan på rätt kort sikt kommer att göra med medkänslan.

Rädslan för mångfald

I teorin, och enligt våra läppars bekännelse, är mångfald något fint.
Eller hur?
Men hur är det i praktiken?
Finns där inte istället en rädsla för om det skulle bli mångfald?

Tänk om man kunde vidga mångfaldsbegreppet till att också gälla “de onämnbara” ämnena: dödandet av levande foster, medelklassens giriga önskan efter ständigt mer, den sexuella promiskuiteten bland vanliga heterosexuella, den välmenande förtalskulturen i församlingar, nertigandet av skillnader och kallelser mellan manligt och kvinnligt — för att nu bara nämna ett knippe axplock.

Tänk om man skulle vidga mångfaldsbegreppet så att man fick tycka, tänka, tala och praktisera annat än det trendmässigt korrekta?

Jamen, var och en är väl redan fri att tro vad den vill!
Det är inte det jag skriver om.
Rätten att tala och sedan bli utfryst och marginaliserad har funnits länge — i våra av enhetkulturen marinerade församlingar och samfund.
I ditt hjärta vet du att det är så.

Men om vi skulle transformera det hyllade mångfaldsbegreppet till till praktisk mångfaldstålighet?

Skulle vi vilja det?
Skulle vi våga bereda rum för annat än det kompromissade samförståndets trygga tigande?

Varför förmanas det inte: Svaret?

För några blogginlägg sedan ställde jag frågan: varför förmanas det inte?

I en bok jag nyligen läst, Vägen och vandringen (2004) av Sven Nilsson, läser jag följande:

“Idag förväntar sig gudstjänstfolket att bli bekräftade i det liv man lever, att bli uppmuntrade och tröstade. De flesta har ännu inte fått sin trygghet i Gud på grund av rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan man inte ta emot en förmanande, tillrättavisande eller korrigerande förkunnelse – vilket är Ordets funktion – utan att man känner sig värdelös och fördömd. Många Ordets förkunnare löser detta problem genom att stanna vid en själavårdande och bekräftande predikostil, som blir mer terapi för själen än en hjälp för andlig tillväxt och mognad.” (s. 136)

Jag finner detta en oväntad men intressant och trovärdig förklaring.
Samtidigt är den förstås skrämmande, att kyrkfolk och frikyrkomedlemmar inte har sin trygghet i Kristi ställföreträdande försoning som gör att Hans rättfärdighet tillräknas oss när vi kommit till tro på Honom.

För vad annars skulle kristendom kunna vara?