Monthly Archives: February 2016

Vad skall man då syssla med?

Om inte managementkurser för ledare är grejen, och heller inte kunskaper i marknadsföring för församlingsbladet eller gruppdynamiska processer för smågrupper eller samtalstekniker vid själavård; om inte heller retoriska knep i predikningar eller om man skulle råka bli intervjuad; om inte nätverkande med kollegor eller namnbyggande på sociala medier; om inte hembesök så att folk skall förstå att man också kan vara folklig; om inte nyhetsläsande så att man kan vara relevant; om inte kolla in Melodifestivalen fast man tycker den är kass så att man inte framstår som fisförnäm eller alltför verklighetsfrämmande; om inte läsa in sig på påven så att man hajar klyket och kan förstå diskussionerna; om man inte följer med i SHL och har ett favoritlag – vad skall man då syssla med?

Varför inte evangeliet om Jesus Kristus?

Pastorerna har nycklarna

Guds församling är beroende av de andliga tjänsterna för att forma de troende till Kristuslärjungar, så att de på detta sätt kan göra något för Gud, dvs tjäna Honom.

De andliga tjänsterna bärs ofta (men inte uteslutande eller alltid) upp av pastorer och präster. Så ser den frikyrkliga och f.d. statskyrkliga strukturen ut.
Det behöver inte vara så: Nya testamentet ger en annorlunda bild, där äldste, församlingsledare, fungerade som pastorer, herdar, för lokala församlingar, och där apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare, dvs individer som Gud på ett särskilt sätt kallat och utrustat för en vidare tjänst i den universella församlingen, under längre eller kortare tid vistades i lokala församlingar och där gav sina bidrag (Apg 13:1).
Men nu är det som det är i kristenheten av idag.

Och då innebär det att pastorer har en nyckelroll: de för ordet såväl i predikstolen som i beslutande grupper och styrelser.
Frågan är då HUR de gör det: för att befästa sina egna positioner eller för att ‘skickliggöra de heliga’ (Sv KB 1917), dvs att på sikt göra sig själva överflödiga – åtminstone på den aktuella platsen, eller på det aktuella sättet.
Jag tror det är så den kristna församlingen kan vara i rörelse, förnyas och utbredas.

Pastorer kan antingen fungera som ‘proppar’ som hindrar det flöde av andligt liv som finns i Kristi Kropp, eller som ‘proppsprängare’ i det egna och i andras liv.

Pastorerna har nycklarna till att öppna för Guds andliga flöden.
Det kan bara ske på ett osjälviskt sätt.

Och nyckeln till det tror jag ligger i att inse vad ett andligt ämbete är – och inte är.

Omvändelse som krav eller möjlighet

När Jerusalemförsamlingen genom aposteln Petrus nås av budskapet att även icke-judar (‘hedningar’) tagit emot Jesus som Frälsare och Herre, utbrister de: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” (Apg 11:18)

Detta att det är Gud som skänker omvändelse kanske kan ge ett annat perspektiv på vad ett Gudsskeende handlar om: allt är nämligen av Nåd.

Inte ens omvända oss (göra sinnesändring) förmår vi.
Ytterst är det ett verk av Guds ande.
Men Guds Ande verkar oupphörligt, vissa tider starkare upplevt, på människor (‘sökningstider’).

Om vi förstår detta, att omvändelse inte kan vara ett krav i den meningen att vi skall prestera allt själva, helt enkelt därför att vi inte KAN prestera den hjärtats ånger som ligger i omvändelsen, då blir det lättare att se omvändelsen/sinnesändringen som den möjlighet den verkligen är.

Om vi får upp ögonen för synd i våra liv, för överträdelser av Buden, för att ha gått vilse och missat målet, om vårt uppror mot Jesus’ Herreskap i våra liv avslöjas; då är det något att vara smärtsamt glad över: jag är alltså inte andligen död; Guds Ande verkar tydligen på mig fortfarande.

Ämbetshybris 2

Det finns säkert ämbetshybris av individuellt slag; psykopater finns även i kristna ledares led, om än sällsynta.

Men vanligare är ämbetshybris av kollegialt slag.

Först dock: vad är ett ‘ämbete’?
Det finns två spår: dels de tjänster som omtalas i Efesierbrevet 4:11; ‘tjänster’ alltså.
Jag tror de två orden ‘ämbete’ respektive ‘tjänst’ sänder olika signaler, ger upphov till olika associationer.
Det andra spåret är församlingsföreståndaren, församlingsledaren, äldsten, uppsyningsmannen (grundbetydelsen för episkopos, ‘biskop’) eller herde. Alla tre ord i grekiskan som översätts med dessa ord finns med när Paulus talar med de äldste i Efesos, Apg 20:17-38.
Medan ‘tjänsterna’ i Efesierbrevet är givna till den universella församlingen (Kyrkan) är ‘församlingsledarna’ ställda i den lokala församlingens tjänst.
Denna beskrivning stämmer förstås inte med hur den kyrkliga/frikyrkliga kartan ser ut idag. Det är en del av problemet och ger grogrund för just ämbetshybris.

Och ‘hybris’ då, vad är det?
Övermod, att tro sig om att vara mer betydelsefull än vad man är; att kunna göra mer än vad man kan. (Den etymologiska bakgrunden i den grekiska mytologin handlar om att vilja bli lik gudarna; ‘storhetsvansinne’ föreslår svenska Wikipedia, men det är väl ett förlegat, närmast roligt ord.)

I länken till mitt förra inlägg om ‘ämbetshybris’ föreslår jag att roten ligger i tanken att Jesus skulle grunda sin församling på människor snarare än på att den Helige Ande uppenbarar för en människa Jesu gudomliga identitet och gärning.

Men åter till detta med ‘kollegialitet’, alltså att ämbetshybris är beroende av ryggdunkanden, stövelslickanden, smicker, taktiska konstellationer av andra ‘ämbetsbärare’.
För att ämbetshybris skall uppstå behövs ofta ett överdrivet och osunt bekräftande av kollegor: ‘vi i denna exklusiva grupp’.

Märk väl att jag inte attackerar ‘ämbetssynen’ i de äldre traditionella kyrkorna, de som håller sig med präster. Här är ‘ämbetet’ så cementerat att det blir mest ritualiserat (knutet till dop, bikt, nattvard etc) att det närmast blir en service, en tjänst, och därmed rätt ofarligt ur hybrissynpunkt. Eller med andra ord: det finns många osjälviska, ödmjuka Herrens tjänare i de gamla kyrkosamfunden.

Värre är de nya evangeliskt-karismatiska samfunden, för deras teologiska profil tillåter egentligen inte ‘ämbeten’ av det upphöjda slaget. Med det menar jag att det sammanlagda tänkandet om Gud och församlingen är ‘elastiskt’ på det sättet att vissa element bara inte passar in (exempel kunde vara ritualiserat nattvardsfirande dit förlåtelsen knyts – istället för enligt dess grundteologi till omvändelse/tro).

Hur yttrar sig ämbetshybris?
Ofta genom ursäkter och undantag: Guds ord gäller inte riktigt ‘ämbetsbärarna’. De får ta sig friheter, påhejade och uppbackade av sina kollegor. Man är ju en ‘särskild grupp’ som ‘vet mer’, har ‘speciell insikt’ (till skillnad från ‘vanliga församlingsmedlemmar’ i ‘det allmänna prästadömet’).
Positioner och karriärer blir viktigare än ödmjukhet och tjänande. Man är ‘chef’ och ‘ledare’ och framhåller det ofta, eller kanske måste ha beteckningen ‘Pastor’ framför sitt namn i alla möjliga och omöjliga situationer.

Detta är en bild jag menar skorrar jämfört med det tjänarideal i Jesu efterföljelese jag ser i Nya Testamentet, och som man t.ex. kan läsa om i Paulus’ vittnesbörd om hur slitsamt det kan vara att vara apostel (Korintherbreven).

Kommer Gud att välsigna ämbetshybris med framgång och väckelse?
Jag har svårt att se hur Han skulle kunna göra det, eller varför.

Bibeln är Guds Ord

Hur lägger du betoningen?

Jag vill lägga den på Guds.

När vi handskas med Bibeln är det inte bara Ord om Gud,
utan Ord, Skrift, Budskap från Gud, tillhörigt Honom.
Det påstår Bibeln själv (2 Tim 3:16):
“Varje bok i skriften är inspirerad av Gud” (Bibel 2000)
“Hela Skriften är utandad av Gud” (Folkbibeln)
Den grekiska grundtexten har ordagrannt
πᾶσα γραφὴ θεόπνευστος ‘hela Skriften är gudsandad’.

Och hur skall man hantera ett sådant påstående?