Category Archives: Omvändelse

Sakramentalismens tystnad

“Välkomna på Drop-in-Dop! Vi bjuder på tårta till två personer. Tag med personbevis. Välkomna in!”

Så (ungefär) stod det på sandwich-plakat på trottoaren utanför Oscars kyrka i centrala Stockholm en solig sommardag härom året .
När man erbjuder dop på detta sätt faller alla teologiska argument för barndopet. Då har det blivit vidskepelse.

Varför protesterar inte kyrkoherdar och präster i gemen oftare mot utvecklingen i Svenska Kyrkan (pol.)?
Jag tror det hänger samman med sakramentalismens tystnad, dvs att dop och nattvard får göra jobbet. Kyrkans prästerskap låter de folkvalda, politikerna stå för talandet. Och för all del: “Bit inte den hand som föder dig”; man är anställda och politikerna är arbetsgivaren.

Vad gör detta med Evangeliet om Jesus i Svenska kyrkan? Jo, det blir outsagt, tyst. Förkunnelsen om omvändelse och tro (Markus kap 1) på Jesus som gensvar på det glada budskapet ersätts med tro på Kyrkan och att när dess ämbetsbärare utför handlingar som dop och nattvard (allt oftare kallat “mässa”, dvs mässoffer i romersk-katolsk mening), då agerar Gud.
fungerar sakramenten i folks sinnen och medvetanden som något som sker per automatik. Men vad är det som sker? Prästerskapet vill gärna säga “frälsning”, men gör det inte, för det vore magstarkt otroligt att offentligt lova något sådant. I stället blir det tyst.

I stället för att Kyrkan/Församlingen pekar på Jesus, blir textläsningar och predikan medel för att Evangeliet skall få folk att tro på Kyrkan; att den har gåvor (frälsning) att ge. Men Kyrkan är inte autonom, den är huvudlös utan Kristus. Förbindelsen upprätthålls genom förkunnelse, omvändelse och tro; att individer av den helige Ande får uppenbarat i sina hjärtan vem Jesus är (Matt 16:16, 17) .

Vad händer när man i kristenheten abdikerar från tänkandet, när dop och nattvard får stå för förkunnelsen? Samma tendens finns inom frikyrkligheten – det går att vara “troendedops-sakramentalist” också, och att “ta emot förlåtelse i vid Herrens bord” har ersatt delandet av brödet mellan troende för att förkunna Jesu död till dess han kommer.

Udden tas av Evangeliet. Sprängkraften till förvandling neutraliseras.
Det blir tyst.

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.

Förnyelseförmaning

När Paulus i Romarbrevet förklarat rättfärdigtillräknelsen genom tro (kap 1-8) och Israels förblivande roll i Guds historiska, nutida och framtida frälsningsplan (kap 9-11), så är det dags för förmaningar. Handen på hjärtat: när blev du förmanad (tillrättavisad eller uppmanad, negativt eller positivt) av någon senast? När blev du senast förmanad i en predikan?

Därför [ = på grund av det Paulus dittills skrivit i Romarbrevet]
uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet [ märk noga: ungefär = nåd ]
att frambära era kroppar som ett levande offer [alltså inte = avlivat, dött! Vi har alltså att göra med offer av annat slag än vi vanligen tänker oss.]
och heligt [ grundbetydelsen för ‘helig’ är ‘avskild för någons räkning, dvs här Guds]
som behagar Gud – er andliga tempeltjänst” (Rom 12:1, FB-15).

Era kroppar. Alltså inte: “sätt dig nu ned och meditera och tänk djupt på det jag skrivit.”
Kroppen. Man gör saker med kroppen.
Och vad i detta fall?
Det bästa är väl att läsa vidare för att få reda på det.

(v.2): “Och anpassa er inte efter denna världen,
utan låt er förvandlas
genom förnyelsen av ert sinne
så att ni kan pröva
vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom“.

Vad kan det innebära idag, hur gör man för att inte anpassa sig efter denna världen?
Under en pandemi har vi alla mer tid: ingen arbetspendling, få fritidsaktiviteter osv.
Till att börja med tror jag det till stor del handlar om att strypa informationsflödet.
Anpassningen till världen kommer automatiskt om vi varje dag översköljs med nyheter av alla de slag i alla möjliga medier, etablerade såväl som sociala. Vi kan då inte värja oss för att det kommer att uppta sinnet.
Jämför med Athen, en plats där Paulus för övrigt aldrig grundade någon församling. Kanske fanns det inte grogrund för det. Lukas berättar:
Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen,” (Luk 17:21).
Man låter bli att dränkas genom att använda Kroppen, i det här fallet fingrarna till att låta bli att klicka på allt möjligt “som kan vara intressant” — det må vara lärorikt eller rent skvaller, så att en annan del av kroppen, ögonen, slipper se, inte kan se.

Gud vill förvandling det är rätt klart. Gud vill att vi skall bli mera lika Jesus. Vi kan göra oss tillgängliga för förvandling, “låt er förvandlas”, helt ett Guds verk, genom förnyelse.
I liknelsen om såningsmannen (Matt kap 13) utlägger Jesus betydelsen av en typ av åker på detta sätt:
En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. — Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten.” (v. 4, 19 )
Men kan det vara så enkelt, att vad som såtts i våra sinnen av Guds Ord och är obearbetat, kan plockas bort genom all möjlig annan information “på livets väg”?
Den Onde verkar ibland genom enkla medel; så liten uppmärksamhet som möjligt.

Vi måste helt enkelt offra en del av våra kroppars legitima uppmärksamhet på nyheter (hur många gånger om dagen är det nödvändigt att gå upp på Fb, Twitter, Instagram, DN, GP, SvD, BBC, CNN, osv.) Antagligen avsevärt mycket färre gånger än vi gör.
Men blir inte detta lagiskt? (standardinvändningen mot förmaning…)
Paulus förmanar vid Guds barmhärtighet. Rör inte det ditt hjärta?
Syftet med detta kroppens levande offer av informationsuppmärksamhet är inte att du skall bli tom, utan att det skall beredas plats i sinnet till förståelse (istället för alla nyhetsmassor) för den goda säden (Guds Ord) att kunna växa i ditt liv – så att du kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom – och så att det kan bli någon skörd i ditt liv!

Förnyelse och omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Vad väntar vi på?

En del väntar på Kristi ankomst, med betoning på Ankomst. Man sätter upp absoluta scheman över när detta kommer att ske, och säger, att den som inte pratar om schemat hindrar väckelse.
Jesus skall förvisso komma åter. Det är inte sant att han på ett spiritualiserat sätt återkom i och med Andens utgjutande, och bor i sin Kyrka som är tusenårsriket. Änglarna sade att han skall komma åter på samma sätt, kroppsligen.
Men det är Han som skall komma åter! Jesus är inte bara en del i ett schema över hur det kommer gå till.

En del väntar svåra tider. En del säger, att vänta bara, kommer det svåra tider, så kommer det väckelse. När Anti-Krist kommer och alla måste stämplas med Vilddjuret märke, då kommer folk att fatta allvaret, då blir det väckelse. Vi må tillbringa mesta tiden framför tv-soffan nu, och övrig tid på Facebook, men när det blir svåra tider, då kommer folk att omvända sig till Gud i skaror, och då kommer folk att få se att vi kristna hade rätt.

En del väntar på att Corona-viruset skall ta slut så att allt kan återgå till det normala: att mötesmaskineriet kan dra igång igen, med predikoföredrag och lovsångsuppträdanden, med kaffekokning och kyrkstädning. Att man kan få leva som vanligt för övrigt igen; unna sig livets goda, för Gud är ju god, och vi kristna skall inte vara annorlunda så att vi stöter bort folk.

Vad väntar vi på!
Nu är det tid att bedja, nu är det tid att studera Bibeln!
Nu är det tid att söka ett dop i Helig Ande, och att fyllas av Anden, dagligen, mer och mer.
Nu är det tid att offra lovets offer till Gud, göra gott och dela med sig (varför inte till Läkare Utan Gränser som går dit få andra vågar).
Nu är det tid att bekänna Jesus, att tala om Honom med alla vi kontaktar.
Nu är det tid.