Monthly Archives: May 2018

Inkarnationen, del 2: tecknet.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Inkarnationen, del 1: testet.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)

Pingst: vi vill bli populära!

Pingstledaren Daniel Alm skriver i ett brev till församlingarna inom samfundet Pingst, “På de utsattas sida, val 2018”, att framtidsbilden och det långsiktigt övergripande framtidsmålet är att “Pingst skall bli kända för…” och “vara en … respekterad röst”.
Det är alltså en önskan om att synas som.

Det verkar alltså som att Hörnmarks postmodernistiska teologi hann slå djupare rötter i det som en gång var pingströrelsen än vad åtminstone jag trodde var möjligt.
Det handlade inte om substans och innehåll, utan om känslor och vad som “känns rätt”.

Nu tar Daniel Alm ytterligare ett steg på denna substanslösa väg. Det skall nu handla om hur man framstår, hur andra uppfattar en. Nu är alltså den stora framtidsbilden att “bli känd … och respekterad”.

Men inte ens denna förhoppning är det största problemet, utan strategin för att nå dit.
Så: hur skall detta ske?
Nu skall pingstförsamlingarna bli en valmaskin: “Pingströrelsens rådslag antog också en satsning inför valrörelsen, med rubriken På de utsattas sida, där pingstförsamlingarna vill lyfta tre områden i lokala debatter med mera: existentiell hälsa, att hela världen är viktig samt integrationsglädje” (Dagen 180526). Man behöver inte vara politiskt alltför insatt för att genomskåda till gagn för vilka [det kommer att framstå som, för det är ju i den genren – att bli känd som – man opererar].

Problemet är nu att allt inte är ens vad det syns vara.
För om man inte talar inifrån vad Bibeln påstår, utan utifrån hur man önskar uppfattas, blir man fånge under trendvindar.
I bästa fall neutraliseras man endast. I sämsta fall påverkas man.

Inte ett ord om vad Evangeliet innebär. Detta är det större problemet på substanslöshetens väg, för en föreståndare som ställde upp på en dialogpredikan i enhetens tecken i Uppsala Domkyrka 29 maj 2017 med en ärkebiskop som inte bekänner inkarnationen, Guds människoblivande genom jungfrufödseln. Hon gjorde det inte i utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet för fem år sedan (så hennes position är väl känd) och hon gör det inte heller i en nylig artikel på DN debatt.

Jag läser 1 Joh 4:1-4:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen”,

och bävar för vad detta innebär.

Draghjälp fjärran ifrån

James O. Fraser

Ibland behöver man se bort från de egna omständigheterna för att få ett nytt perspektiv på dem.

Det blir ett slags “draghjälp” såväl att tro på Gud som att med tålamod överlåta sig till Honom.

Berättelsen om Kinamissonären James O. Fraser kan ge oss ett annat perspektiv på våra egna omständigheter; dess problem, förutsättningar och relativa vikt.

Yunnanprovinsen i Kina ligger långt bort, och Fraser verkade där för 100 år sedan. Man får alltså anledning att se bort såväl i tid som i rum.

Men människan James Fraser, i biografin av hans dotter, känns inte främmande, tvärtom.

Därför tror jag hans erfarenheter, och sättet de berättas på, kan vara en inspiration även för oss idag.

Här finns mer information om boken När det regnar i bergen.

När det regnar i bergen, bokframsida

Himmelsfärden

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!