Monthly Archives: November 2015

Jag är ekumen

I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.

Kvarnstenskristendom

Vad vore sämre än att få ett rep till en kvarnsten fästad kring sin hals och bli dumpad i havet?

Ja, Herren Jesus tycks verkligen mena att det finns något värre:

Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små. Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Luk 17:1-3

Låt oss stanna upp inför den tanken.

Här kopplar Lukas Herrens ord om förförelser till att tillrättavisa/inte tillrättavisa en broder som begår synd.
Vad kan vara synd i vår tid?
Ingenting, eller?

Men om vi tänker tanken att det går att göra överträdelser överhuvudtaget, då blir det alltså till förförelse för den som gör det, om vi inte tillrättavisar.

Eller simmar vi i någon sorts ljummet hav, där även kvarnstenar flyter?

Kan kristendom bestå i att bara säga “förlåt” utan att ångra sig och göra upp, ställa till rätta så långt möjligt?
Eller kan det till och med duga att bara säga “ursäkta OM jag gjort något fel” (och därmed inte ens erkänna det)?

Ledare i Guds församling har ett stort ansvar att undervisa vad Guds ord verkligen säger i dessa ting.
Annars finns alltså risken att förföra.
Och i Guds hav flyter inga kvarnstenar.

Vill du studera dessa frågor närmare, rekommenderar jag boken Förlåtelse som nödvändig frihet.