I den förra bloggposten i detta ämne om bokstavstro (2022-11-23) tog jag upp en aspekt. Här kommer en annan, men med samma rätt oförargliga exempel: “Kalle springer”. Vi är överens — även de som inte tycker man skall läsa bokstavligt; inte gillar bokstavstro — att alla bokstäverna i exemplet är viktiga — för det var inte så de menade när de säger att man inte skall läsa bokstavligt, utan att förstås alla bokstäver är viktiga. (“Kalle springer” är inte detsamma som “Kall ring”.) Bra utgångsläge!

Vi går nu vidare: vad betyder satsen “Kalle springer”?
Dum fråga? Är det inte självklart!
Faktiskt inte, och det handlar om språkets funktion, dvs språkets förmåga att kommunicera. Och hur språket kommunicerar beror på i vilket sammanhang ett uttryck finns.

Tag följande exempel: “Vi är på plats från Radio Stockholm och sänder direkt från Lidingöloppet. Mycket folk som tittar på och god stämning ute i spåret. Vi står här just vid Karins backe efter 28 kilometer, och här märks det att många börjar krokna, och knegar sig sakta uppför. Men Kalle springer med fjäderlätta steg.”
Här har språket en tydlig referens till något utomspråkligt, extralingvistiskt. Det denoterar (dvs hänvisar till; en semantisk term, som har med ords och språks betydelse att göra). Den verklighet reporterns ord refererar till är samma verklighet som de svenska radiolyssnarnas, och som går att specificera med årtal, månad, dag och klockslag. Kalle springer (alltså, medan många andra bara orkar gå). Här tror jag ingen som inte vill vi skall läsa bokstavligt – eller i det här fallet, lyssna bokstavligt – har några invändningar mot vad uttrycket betyder: Klart som korvspad: nån som heter Kalle rör sig framåt där båda fötterna samtidigt inte rör vid marken (till skillnad från tävlings-gång, där åtminstone en fot måste ha kontakt med underlaget), eller helt enkelt: Kalle springer.

Men tag följande exempel istället: “Sylvia sträckte ut sig på divanen. Haschröken vilade tung över rummet och stearinljusen sände ett dimmigt ljus här och var i rummet, och stearinbäckar nedför vinflaskorna de var nedstuckna i. Anoushka Shankars sitar löd dämpat från högtalare någonstans. Elefanternas steg hörs ljudlöst, och tigrarna klampar fram. Alla apor står som stoder, men Kalle springer. Sylvias ögon var slutna, munnen log lyckligt och handens grepp om vinglaset slappnade sakta…”
Vad betyder “Kalle springer” här? Av sammanhanget framgår, att bilden eller händelseförloppet är en dröm, eller kanske en hallucination. Orden här har ingen referens till verkligheten utanför språket, de denoterar inte något i den verklighet som läsaren – eller lyssnaren – till dessa rader befinner sig i. Bokstavligt är det så i Sylvias halvt omedvetna, kanske omtöcknade, föreställningsvärld att “Kalle springer”, men han gör inte det egentligen — och det torde såväl “bokstavstroende som icke-bokstavstroende” hålla med om.

Så: skillnaden mellan dessa texter handlar inte om bokstavligt eller inte bokstavligt utan om det sammanhang ett uttryck är inbäddat i, eller med andra ord om textens genre (texttyp): i det ena fallet ett sportreferat rakt igenom, i det andra en berättelse, som växlar ned till en inlevelsefull beskrivning av en hallucinatorisk dröm, innan den växlar upp till verklighetsrelaterad berättelse igen.
— Fast det är inte hela sanningen: Medan den första texten är ett direktsänt referat, en rapport medan händelser i en gemensam verklighet utspelar sig, är den andra en berättelse i förfluten tid, och vi vet inte om den är fiktiv (“påhittad”, dvs skönlitteratur). Antagligen är den det, på grund av den sömlösa (alltså inte sömnlösa ;-)) övergången till drömmens närvarande tid, men den behöver inte vara det; det kan också vara ett berättargrepp för att levandegöra Sylvias upplevelse.

Dessa texter har alltså olika förhållande till verkligheten, olika historicitet.
Om vi nu tar med oss dessa insikter till läsningen av en text i Skriften (Bibeln), t.ex. Lukas evangeliums första kapitel, så finner vi där ett brett anslag, ett definitivt anspråk:

“Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss,
så som det har berättats för oss
av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare.
Sedan jag noga efterforskat allt från början
har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning
för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta
hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Luk 1:1-4

När därför Lukas, (“vår älskade Lukas, läkaren” – Paulus i Kol 4:14) fortsätter sin berättelse, har han noga undersökt och intervjuat, särskilt Jesus mamma Maria, hon som “bevarade och begrundade” i sitt hjärta allt som hänt (Luk 2:19), och som följd av det gör anspråk på att berätta historia, om sådant som hänt i verkligheten, utanför språket:

Då sade ängeln till henne: “Var inte rädd, Maria!
Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus…
… Då sade Maria till ängeln: “Hur ska detta ske?
Jag har ju inte haft någon man.”
Ängeln svarade henne: “Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.
Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son. Luke 1:30-31, 34-35

— Men vad har nu detta med “att läsa bokstavligt” och “bokstavstro” att göra? Det finns väl ingen människa som skulle koppla dessa versar till ett resonemang om bokstavstro/att läsa bokstavligt!
— Jodå. Detta var förra ärkebiskopens paradgren: att man inte fick ta detta med jungfrufödseln “bokstavligt”.
— Men det är ju upprörande! Varför sa hon då inte det direkt och rent ut, att hon trodde det var en myt, dvs en berättelse i en genre som inte har något med verkligheten att göra?
— Antagligen därför att alltför många troende då skulle “slagit bakut”: att det viktigaste om Gud skulle vara myter, dvs något ohistoriskt, alltså något som inte hänt. Mycket enklare att köra med “inte-läsa-bokstavligt”-tricket: det går hem i alla sammanhang!
— Men hur kunde hon komma undan med denna undanglidning, detta försåtliga sätt att underminera tron (1 Joh 4:1 ff)?
— Hon var en de kristna tidningarnas, särskilt Dagen, “gullflicka” (jft “gullgosse”), som skulle omhuldas och på allt sätt skyddas från sakliga ifrågasättanden.

SENS MORAL: Anklaga inte någon för “att läsa bokstavligt” innan du vet vad du talar om; innan du vet vad du menar.
Du kan annars få mer än vad du egentligen önskar och vill ha.

Anklagelsen för bokstavstrohet, eller att läsa bokstavligt förekommer i de flesta teologiska sammanhang. När förra ärkebiskopen ifrågasattes för att hon förnekade jungfrufödseln (dvs inkarnationen, att Jesus är Gud och människa samtidigt och utan sammanblandning) anklagade hon dem som ifrågasatte hennes lämplighet för att läsa bokstavligt. Samma anklagelse återkommer nu med full kraft gentemot dem som hävdar att vad Skriften säger om utlevd homosexualitet är sant, “att det inte skall läsas bokstavligt”. Vad skall man säga härom?

Vi får ta ett steg tillbaka först, och reda ut vad kommunikation över huvud taget är. Man kan kommunicera på många olika sätt, bland annat med ord. Primärt kommunicerar människan genom tal, alltså med ljud. Endast sekundärt sker kommunikation genom skrift, alltså tal som representeras av tecken på något medium som lertavlor, djurhudar, papper eller på digitala skärmar.

De här tecknen kan vara av många slag: sumerer, babylonier, assyrier, hettiter m.fl. folk använde kilskrift (kilformade kombinationer av avtryck i lera som representerade bilder, ord, stavelser och ljud), egyptierna hieroglyfer, (c:a 800 tecken som representerade ord, stavelser och bilder om ting eller händelser). Bägge dessa skrivsystem var i bruk så tidigt som 3000 f.Kr, 1000 år innan Abraham, och finns belagda i tiotusentals av arkeologer framgrävda dokument. Människan hade redan tidigt ett bohov av att “sätta på pränt”, att kommunicera på mer bestående sätt än att bara säga saker i luften, särskilt sådant som var viktigt.

Fenicierna (ett sjöfarar- och handelsfolk med bas i nuvarnde Libanon) tillskrivs äran av att ha introducerat alfabetet, dvs ett radikalt annorlunda sätt att representera ljud: varje bokstav tilldelades ett visst ljudvärde, och när dessa kombinerades blev det ord. (Tänk på hur vi lärde oss läsa: vi skulle inte säga bokstävernas namn, utan “ljuda”, alltså “mmm” och inte “em” för bokstaven M. Så kunde vi ljuda oss fram till “mor”. Det hade inte gått om man sagt “emor”). Här ser vi hur talet är primärt även för alfabetets kommunicerande funktion.

Den minsta betydelsebärande enheten i språk kallas morfem. “Spring” är ett lexikalt morfem, och “-er” är ett grammatiskt morfem (presensform). Kombinerar man dem får man “springer”. Sätter man ett namn, “Kalle” får man inte bara en fras utan en hel sats: “Kalle springer”, det vi kallar en mening därför att det finns punkt i slutet. Den som säger “Kalle springer” (skulle vara korrektare att representera detta med fonetiskt ljudskrift – en internationell teckenuppsättning som kan representera alla möjliga ljud i alla mänskliga språk – men vi lämnar det för ögonblicket), eller skriver detta, kommunicerar något. Orden, vare sig i talad skepnad eller i skriven form, står för en mening som den som talar/skriver vill förmedla, dvs kommunicera till andra.

Såväl tal som skrift är “tecken” som är arbiträra (“godtyckliga”), dvs teoretiskt skulle man kunna uttrycka “att det finns en viss manlig individ som rör sig framåt snabbare än genom att gå” på hundratals andra tänkbara sätt, men nu finns det en hävdvunnen outtalad överenskommelse bland svenskaspråk-talare att just detta uttryck “Kalle springer” betyder något rätt avgränsat och fixerat. På samma sätt med svenskaspråk-skrivare. Det finns normer vi måste hålla oss inom om vi skall kommunisera, dvs få andra att uppfatta och förstå vad vi vill säga eller skriva.

Vi skulle ha kunnat använda oss av kilskrift eller hieroglyfer eller av något av de bokstavstecken som finns för världens olika språk, för att ungefärligt uttrycka samma sak. Men nu är svenskan ett indo-europeiskt, germanskt språk som av tradition skrivs med det latinska alfabetet, som någotsånär fungerar bra för svenskan (även om vi egentligen borde ha särskilda bokstäver för sje- och tje-ljuden). Det är bara att förhålla sig till detta om man skall kunna kommunicera.

Så, om man nu inte läser “Kalle springer” bokstavligt, vad blir det då? Låt oss pröva att plocka bort bokstäver, att inte läsa bokstavligt!: “Kall ring” betyder inte samma sak (kanske en ouppvärmd boxningsring), “Kal ring” ytterligare något annat (kanske ett ringformigt kalhygge i skogen), och “Kalla spring” (med utropstecken efter) att kanske en viss längdåkerska skall lägga laggarna (skidorna) på hyllan och springa i stället, osv.

Nu kanske någon invänder och säger: “Men det är inte så de menar som säger att man inte skall läsa bokstavligt”. Så bra! Då har vi kommit någonstans, en början: när någon säger att man inte skall läsa bokstavligt, så menar man det bokstavligt (!).

Vad kan då avses? Fortsättning följer.