All posts by admin

Evangelisk omvändelseförkunnelse


Vilken var skillnaden mellan Johannes Döparens och Jesus´ verksamheter?

Johannes predikade omvändelse. Evangelisten Lukas (3:1-20) har den mest detaljerade beskrivningen av vad hans predikningar innehöll, där kärnan i hans budskap var “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (v. 8). “Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem” (Luk 3:18). Det goda budskapet hos Johannes var han som strax skulle komma.

Johannes var unik. Jesus höll honom högt: “Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Johannes uppträdde också i en enastående unik tid: alldeles före Jesus´offentliga framträdande. “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld”. (Luk 3:16)
Johannes var alltså omvändelseförkunnare, men inte endast. Han pekade på Jesus, som själv är den goda nyheten.

Men Jesus då? Hur såg han på detta med omvändelse? Var detta med omvändelse liksom med en startraket för en rymdfarkost, som, när det kraftfullt lyft farkosten den första streckan, utbränd och förbrukad faller av ned till jorden? Skall man förstå Johannes omvändelseförkunnelse på det sättet, och att nu är det endast nåden som gäller? Citerade inte Jesus själv i Nasarets synagoga: “Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19)? Inte ett ord om omvändelse där!

Det går att plocka ut enskilda bibelord och bygga alla möjliga teser på dem. Men teser skall byggas på helheten. Evangelisten Markus skriver: “Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!'” (1:14-15). Här finns fortfarande omvändelsen med. Och det är inte så konstigt. Jesus framhåller senare att synd framför allt kan definieras som otro: “Och när han [den Helige Ande, Hjälparen] kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig (Joh 16:8-9). Omvändelse behövs för att kunna tro.
Detta framgår tydligt i Luk 5:32: “Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Och för den som hänger upp sig på ordföljden i Sv FB 2015:s översättning (Bibel2000 översätter lika) och tänker att omvändelsen endast gäller de rättfärdiga, och att syndare slinker in ändå: “I have not come to call the righteous, but sinners to repentance.” (NIV, ESV); här är dessutom grundtexten för er som kan grekiska: οὐκ ἐλήλυθα καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλοὺς εἰς μετάνοιαν. Även andra idiomatiska översättningar (på tyska resp. franska) förstår vilka den omvändelse Jesus talar om, är till för: “Ich bin gekommen, um Sünder zur Umkehr zu Gott zu rufen, und nicht solche, die sich sowieso für gut genug halten” (Hoffnung für Alle); “Ce ne sont pas des justes, mais des pécheurs que je suis venu appeler à changer” Bible du Semeur.)

Så vart vill jag komma? Att det inte var skillnad på Johannes döparens budskap och Jesus’ budskap? Nej, det fanns en skillnad. Båda predikade omvändelse. Johannes evangelium bestod i att peka framåt mot honom som snart skulle komma, men Jesus var själv evangeliet. Han personifierade det genom sin närvaro. Evangeliet var där, närvarande parallellt med omvändelsebudskapet.

Evangelisk omvändelseförkunnelse kan alltså inte innebära: “omvänd dig, så får du evangeliet (Jesus) senare”, utan omvändelseförkunnelse och evangelieförkunnelse måste komma samtidigt. Petrus pingstpredikan är ett bra exempel på detta. Här föregår förkunnelsen om Jesus omvändelsemaningen. Det går att kasta sig ut från det brinnande huset, därför att ett stort välkomnande brandsegel är uppspänt och hålls av de stadigaste armar:

“Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva'”
(Apg 2:36-38).

Problemet är, att det idag förkunnas ett evangelium utan omvändelse. Det är väl därför det är så svårt, känns så onaturligt, att förmana i kristna församlingar. Den som aldrig omvänt sig har förstås svårt att se varför han/hon skulle behöva göra det, eller i något avseende ändra sig eller tänkesätt, efter att han/hon (tror att de) kommit till tro. (Se föregående blogg.) Utan omvändelse är man dömd att tro på sin tro. Evangelisk omvändelseförkunnelse hjälper tron till fäste i Jesus, hans person och verk.

C.H. Spurgeon uttrycker detta mera rakt på:

Förmaning troendeförsamlingens existensberättigande

Om inte predikan följs upp av förmaning, menar då predikanten vad han säger?
Blir inte då predikan en uppvisning i talekonst, en förnöjelse för dem som lyssnar under en förmiddag, ett berättande av anekdoter, eller för dem som har talang för sådant, ett dramtiskt framförande där man mer minns hur predikanten sade något än vad, eller ett så skickligt användande av bilder och illustrationer att dessa fullkomligt dränker det lilla bibelord som också slank med?
Har inte predikan idag blivit något som skall avnjutas eller avsmakas och där konnäsörerna i efterhand vid kaffeborden kan bedöma om pastorn “fick till det”, eller inte?
Rör predikningarna oss överhuvudtaget? Om inte, vill jag föreslå att det beror på brist på komponenten förmaning.
Inte så unde Nya testamentets tid och i Paulus predikningar:
“Honom [Kristus] predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” (Kol 1:28)
Här står t.o.m. förmaning före undervisning och båda som uttryck för vad Paulus´predikan innehöll. Paulus hade alltså ett klart syfte med sitt predikande, att människor skulle bli mer lika Jesus och för att åstadkomma detta förmanade och undervisade han.

Vad är då förmaning?
Det grekiska ord som i Kol 1:28 översätts med förmana, νουθετέω (noutheteō), är sammansatt av två ord, ett som betyder “sinne” och ett som betyder “sätta, ställa, lägga”, så betydelsen har att göra med att “lägga på (någons) sinne” “inpränta”, alltså inte endast visa upp, utan placera. Beroende på sammanhanget kan “förmaning” ha positiv (uppmuntra) eller negativ (tillrättavisa) klang.

Bibelstället i Kol 1:28 är inte isolerat:
“Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar”. Acts 20:31 (Paulus´avskedsord i hamnstaden Miletus, till de äldste i Efesus)
“Vi uppmanar er, bröder: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla.” 1 Thess 5:14 (Här används det grekiska ordet παραμυθέομαι (paramutheomai) för “uppmuntra, trösta”.)
“Var inte hård mot en äldre man. När du förmanar honom, tala som till en far. Förmana yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och yngre kvinnor som systrar i all renhet.” 1 Tim 5:1-2 (Förmaningen skall inte vara mekanisk utan anpassad efter vem som lyssnar. Den som förmanar skall vara medveten om sin roll.)
“Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning 2 Tim 4:1-2 (Paulus riktar denna förmaning till Timotheus i slutet av sitt liv, och inramar det med: “Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike:” respektive: “Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.” 2 Tim 4:3

De olika bibelställena visar också att förmanandet inte behöver ske från (skyddet av) predikstolen, utan som en del i umgänget, den kristna gemenskapen (koinonia). Ja, till och med i samband med sång kan förmaning ske: “Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan”. Kol 3:16 Det bör ge en särskild tankeställare. Sång och musik har ju blivit show och uppvisning, än mer än predikningar.

Men skall man inte predika Ordet och låta den Helige Ande göra resten? Uppenbarligen var det inte så de nytestamentliga predikanterna och bärarna och de andliga tjänsterna (Ef 4) såg saken. Kanske beror det på att man med kristen gemenskap menade något mer än “gottigott och gulligull”? Jag tror det. Man brydde sig om varandra på riktigt, dvs man lade sig i varandras liv (se dock Paulus differentieringar om till vem och hur, ovan). Man var alltså inte likgiltiga inför varandras väl och ve. Bristen på förmaning kan tyda på det senare.

Om det inte sker förmaning i troendeförsamlingar, dvs förmaning i Kristus utifrån vad den troende har i Kristus (Fil 2:1), vad har då frikyrkoförsamlingar för existensberättigande? Det vill säga: tror man då på det man förkunnar, att ett möte med Jesus förvandlar, att man kan bli frälst och veta om det, att det finns pånyttfödelse, ett förr och ett nu, att man i kraft av tron på Jesus kan bli förvandlad och kan leva annorlunda?

Frikyrkans nattvardspraxis leder fel

Vad är “nattvard”? Ordet betyder “kvällsmåltid” och syftar på Jesu sista måltid med lärjungarna på tillredelsedagen före judarnas Pesach (=Påsk), och som finns beskriven i Matt 26:17-30 (med parallellställen i de övriga evangelierna). Det är där Jesus lyfter bägaren och bryter brödet och säger:

“Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28)

I Lukas evangelium får vi även veta att Jesus tillfogade: “Gör detta för att minnas mig.” (Luk 22:19) Paulus, som själv inte var närvarande vid Jesu sista måltid innan hans död på korset, poängterar också vad reskamraten Lukas tillfogat. Paulus skriver:

“Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.” Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1 Kor 11:23-26)

På detta sätt vill alltså Jesus att vi skall minnas, komma ihåg, honom. Paulus tillfogar dessutom att detta sätt att minnas Jesus är en proklamation av Jesu döds betydelse till dess Jesus kommer åter, alltså något framåtblickande. Firandet sker i nuet, blickar tillbaka och skådar framåt. Vi själva och våra behov står inte i fokus. Det gör Jesus.

Jag har i flera frikyrkoförsamlingar (Pingst, EFK, Equmenia) lagt märke till en förändrad nattvardspraxis jämfört med för (åtminstone för pingströrselsens del) 20 år sedan. Då firades det “brödsbrytelse” (det är det bibliska ordet; “nattvard” förekommer inte i Bibeln) på så sätt att brödet och vinet (eller motsvarande druvjuice) skickades runt i bänkrna och man bjöd varandra. Nu “går man” istället “fram till Herrens bord” och “betjänas” av “nattvardstjänare”. Modellen hämtar förstås sin inspiration från den romersk-katolska “mässan” (där oblat och vin tänks ändra sin substans till att verkligen bli Kristi kropp och blod även om den yttre formen inte förändras – i anslutning till Aristoteles filosofi), och dess lutherska numera svensk-kyrkliga blekare kopia (consubstantiationsläran), där kyrkobesökarna “går fram” till altaret, knäböjer och av den vigde prästen mottar detta sakrament (i vardaglig teologisk uppfattning: något som fungerar oberoende av mottagarens tro eller ingen tro).

De numera utvecklade frikyrkliga ritualerna (det tycks vara populärt att snickra på hembyggda lokala liturgier) förbiser dock något väsentligt: i Svenska Kyrkan ligger syndabekännelsen och tillsägelsen av prästen om avlösning/syndaförlåtelse tidigt i gudstjänsten. Vill man härma de gamla klassiska kyrkornas ritual gör man alltså fel när man inbjuder till att “komma fram och ta emot syndernas förlåtelse i nattvarden”, ett uttryck jag hört i en kombinerad Pingst/EFK – församling. Syndernas förlåtelse sker inte där utan i bekännelsen/tillsägelsen långt tidigare.

Att hänvisa till Paulus ord: “Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig”. (1 Kor 11:27-29) och få detta att betyda egenrannsakelse i moraliskt hänseende utan bekännelse strax innan måltiden är en feltolkning av vad Paulus menade: att besinna att man under måltiden gör åtskillnad på det bröd och vin som var ämnat att minnas Jesus och annan mat och alltså inte ovärdigt minnas Jesus.

Varför leder nu denna frikyrkliga nattvardspraxis fel? Jo, därför att JAG och mina behov av syndaförlåtelse kommer i fokus, och inte JESUS. Det var ju honom vi skulle minnas!

I tidigare frikyrklig teologi togs syndaförlåtelse emot vid “botbänken” genom förbön enligt Guds ord löften (“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1:9). Nu är det oftast en högtidlig, tyst och stum kö fram istället för lovprisning och tacksamhet vid minnet av Jesus och vad han gjort. Situationen är närmast riggad för att vi skall tvivla på vår frälsning, men hoppas på att nattvarden skall greja det för oss. Åter: det är inte vi och vår syndaförlåtelse som står i centrum vid brödsbrytelsen, utan vem JESUS är, och vad han gjort för oss. Fokus bör vara på Honom.
Dessutom blandas korten oftast bort, så att nu “alla är välkomna till nattvardsbordet” medan det ju endast är den omvände och bekännande troende som kan fira minnet av Jesus. Alltså: omvändelsebudskapet fumlas bort. Till slut blir församlingen ingen troendeförsamling längre, utan en folkkyrkoförsamling likt Svenska Kyrkan och fungerar genom ämbeten och sakrament; statiskt och bekvämt men till förfång för evangeliets befriande och förvandlande kraft.

Vad göra? Under nytestamentlig tid ägde brödsbrytelsen/nattvarden rum i hemmen, inte i Salomos pelargångar i Jerusalem eller motsvarande offentliga samlingsplatser på andra orter (“Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. Apg 2:46). Ett enkelt och praktiskt sätt att stoppa denna förledande nattvardspraxis vore att åter, som i NT, förlägga brödsbrydelsen till hemmen, till husförsamlingar/bönegrupper/hemgrupper, alltså mindre samlingar ledda av äldste/församlingsledare. För att göra det hela riktigt bibliskt kunde då även kaffestunden med kakor och prat bytas ut mot en enkel måltid/middag, kanske soppa och bröd. Kanske skulle detta ge en nystart vad beträffar samtalsämnen? Troligen skulle detta även kunna leda till att gåvorna kom i bruk (“Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” 1 Kor 14:26), eftersom det är lättare att tala i en mindre grupp än i en stor kyrksal.

Frikyrklig nattvardspraxis leder fel genom att passivisera medlemmar. Om brödsbrytelsestunderna återfår innebörden av att minnas och tänka på JESUS och varför vi är försonade och förklarade rättfärdiga, blir de befriande.

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation

Varför förlåta? Är det därför att det är det mentalhygieniskt mest gynnsamma? Att slippa fastna i bitterhet och grämelse? Handlar förlåtelse i första hand om mig själv, att jag skall må bra? Det finns många självhjälpsböcker som påstår det. Till viss del ligger det sanning i det argumentet för att förlåta: det finns många positiva fördelar för egen del, men det kan inte vara slutmålet.

Med försoning är det annorlunda: här är två parter inblandade. Att “försona sig med sig själv” lyfter bort försoningsbegreppet från dess verkliga sfär, och innebär något annat, troligen att “förlåta sig själv” – vad nu det kan innebära, troligen en variant av det egencentrerade ovan.

Nej, såväl förlåtelse som försoning berör vår relation till andra, och syftet är en återupprättad relation. Men går det att restaurera en gemenskap som sargats av överträdelser, svek och synd? Allt är möjligt, om än svårt och tar tid. Det är viktigt att inse. Ibland framställs detta med att förlåta och försonas som att det är en “quick fix”: förlåter man och försonas man med andra är allt plötsligt bra, eller bör, eller måste vara bra. Så går tankegången i många fall, en sorts snedhyllning, en kantträff, till hur man tänker sig att Gud förlåter.

Men förtroende är något som utvecklas över tid. Det är en frukt som inte kan stressas fram, lika lite som frukt på ett träd kan förmås mogna i mars månad. Och förtroende är en viktig ingrediens i en återupprättad relation; ja, den ligger till grund även för en relation som inte utsatts för något brott: man måste kunna lita på varandra, och när tilliten förstörs genom falskhet och lögn, synd och svek, bryts relation. Det tjänar ingenting till att förneka att så blir fallet; att “låtsas som att allting är bra ändå”, att “gå vidare som om ingenting hänt”, för skadan finns där, och hinner förr eller senare ikapp även de mest heroiska förnekanden och föresatser.

Försoning utan ånger, bekännelse, omvändelse, bättring, gottgörelse existerar inte. Det är verklighetsflykt att tro annat. Och försoning är nödvändig komponent i att reparera ett förhållande till andra människor, en gemenskap, en relation. Den som förgått sig mot en annan behöver inse överträdelsen och söka förlåtelse. Det är här att ge förlåtelse blir på riktigt, på allvar, inte till för att jag själv skall må bra, utan för att min relation med den andre/den andra skall kunna på sikt återupprättas.

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation.

Oförlåtenhet, oförsonlighet hos vem?

Fram till #Meetoo-rörelsen 2017 var den främsta försoningsmodellen i svensk kristenhet: “Förlåt, glöm och gå vidare”.
Detta gällde den förfördelade, “offret”.
Ingen försoningsmodell behövdes för förövaren, “för Gud är god och nåden gäller”.

Det kunde också kallas “sopa-under-mattan-teologi”, eller kanske hellre “struts-teologi” (gömma huvudet i sanden).
Om det inte varit för #Meetoo hade nog det tänkandet regerat ostört, men i den allmänna upprördheten över sexuella övergrepp mot kvinnor insåg nog alla andliga ledare med en gnutta självbevarelsedrift (här ofta väl utvecklad) att det nog vore bäst att “ligga lågt” med teologiska råd.
Men: skedde det någon tillnyktring? Jag tror inte det. Förlåtelseteologin i samtiden är fortfarande förvriden. Skälet är troligen bristande insikt i Skriften.

Förlåtelse är något den förfördelade, offret, ger. Hon kan i sitt inre ge det redan innan förövaren ångrar sig, bekänner och söker försoning, och även utan att så sker (se min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (Discursia förlag, 2015).

Om förövaren inser sin överträdelse, och söker försoning genom att inse, känna ånger och erkänna finns förutsättningar att förlåtelsen skall kunna tas emot och förtroendet och relationen på sikt återupprättas, men inte detta förutan. Särskilt inte genom att endast, som oftast sker, “be om förlåtelse” och räkna med det per automatik.

Det innebär att termen “oförsonlig” som beteckning för någon som utstått en oförrätt och inte vill eller kan “förlåta, glömma och gå vidare” är malplacerad.
“Oförsonlig” bör den människa kallas som förgått sig mot en annan och inte erkänner sin synd och inte vill omvända sig, inte ångrar sig och inte vill ställa till rätta, alltså inte söker mellanmänsklig försoning, dvs förlikning.
Det är den rätta beteckningen på rätt person, där hör den hemma. En sådan är oförsonlig.

“Oförlåtande” kan den kallas som fått utstå en oförrätt, men inte vill förlåta, trots genuin omvändelse från förövaren. Jag tror detta är rätt sällsynt.
Kanske vanligare är oförlåtenhet hos den som drabbats och där förövaren glatt seglat vidare i livet. Det sortens brist på inre förlåtelse skadar offret än mer och binder honom/henne vid förövaren. Enda sättet att bli lösgjord från bindningen är att förlåta.

Min bok jag nämnde är inte perfekt, men bra nog för att få en korrekt bild av Bibelns bild av Förlåtelse, Försoning och Förtroende – för upprättad gemenskap.
Efter sju år står den sig: många bra titlar i ämnet har producerats internationellt sedan dess, men inget i dem motsäger huvuddragen, utan snarare förstärker dem.

Omvändelsekristendom

När Jesus enligt Markus (troligen med aposteln Petrus som informationskälla) öppnar sin offentliga verksamhet är det med orden:

“Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” Mark 1:15

Allt är alltså berett. Frågan är dock om man kan tro på evangeliet utan att omvända sig. Det verkar som att det mesta av förkunnelse idag förutsätter det: en mjuk ingång i Guds rike utan omvändelse.

Men vad händer om man tror utan att omvända sig? Man tar med sig sina tänkesätt och ovanor in i sitt kristna liv. På sikt blir det problem. Det kristna livet fungerar inte så som utlovat, och så behöver man börja läsa in sina egna tänkesätt och sätt att leva i bibeltexten för att få något sorts balans i sitt liv. Det kallas då bibeltolkning.

Är inte detta roten till att Gudslivet för många inte fungerar?

Vad är att läsa bokstavligt? ( 2)

I den förra bloggposten i detta ämne om bokstavstro (2022-11-23) tog jag upp en aspekt. Här kommer en annan, men med samma rätt oförargliga exempel: “Kalle springer”. Vi är överens — även de som inte tycker man skall läsa bokstavligt; inte gillar bokstavstro — att alla bokstäverna i exemplet är viktiga — för det var inte så de menade när de säger att man inte skall läsa bokstavligt, utan att förstås alla bokstäver är viktiga. (“Kalle springer” är inte detsamma som “Kall ring”.) Bra utgångsläge!

Vi går nu vidare: vad betyder satsen “Kalle springer”?
Dum fråga? Är det inte självklart!
Faktiskt inte, och det handlar om språkets funktion, dvs språkets förmåga att kommunicera. Och hur språket kommunicerar beror på i vilket sammanhang ett uttryck finns.

Tag följande exempel: “Vi är på plats från Radio Stockholm och sänder direkt från Lidingöloppet. Mycket folk som tittar på och god stämning ute i spåret. Vi står här just vid Karins backe efter 28 kilometer, och här märks det att många börjar krokna, och knegar sig sakta uppför. Men Kalle springer med fjäderlätta steg.”
Här har språket en tydlig referens till något utomspråkligt, extralingvistiskt. Det denoterar (dvs hänvisar till; en semantisk term, som har med ords och språks betydelse att göra). Den verklighet reporterns ord refererar till är samma verklighet som de svenska radiolyssnarnas, och som går att specificera med årtal, månad, dag och klockslag. Kalle springer (alltså, medan många andra bara orkar gå). Här tror jag ingen som inte vill vi skall läsa bokstavligt – eller i det här fallet, lyssna bokstavligt – har några invändningar mot vad uttrycket betyder: Klart som korvspad: nån som heter Kalle rör sig framåt där båda fötterna samtidigt inte rör vid marken (till skillnad från tävlings-gång, där åtminstone en fot måste ha kontakt med underlaget), eller helt enkelt: Kalle springer.

Men tag följande exempel istället: “Sylvia sträckte ut sig på divanen. Haschröken vilade tung över rummet och stearinljusen sände ett dimmigt ljus här och var i rummet, och stearinbäckar nedför vinflaskorna de var nedstuckna i. Anoushka Shankars sitar löd dämpat från högtalare någonstans. Elefanternas steg hörs ljudlöst, och tigrarna klampar fram. Alla apor står som stoder, men Kalle springer. Sylvias ögon var slutna, munnen log lyckligt och handens grepp om vinglaset slappnade sakta…”
Vad betyder “Kalle springer” här? Av sammanhanget framgår, att bilden eller händelseförloppet är en dröm, eller kanske en hallucination. Orden här har ingen referens till verkligheten utanför språket, de denoterar inte något i den verklighet som läsaren – eller lyssnaren – till dessa rader befinner sig i. Bokstavligt är det så i Sylvias halvt omedvetna, kanske omtöcknade, föreställningsvärld att “Kalle springer”, men han gör inte det egentligen — och det torde såväl “bokstavstroende som icke-bokstavstroende” hålla med om.

Så: skillnaden mellan dessa texter handlar inte om bokstavligt eller inte bokstavligt utan om det sammanhang ett uttryck är inbäddat i, eller med andra ord om textens genre (texttyp): i det ena fallet ett sportreferat rakt igenom, i det andra en berättelse, som växlar ned till en inlevelsefull beskrivning av en hallucinatorisk dröm, innan den växlar upp till verklighetsrelaterad berättelse igen.
— Fast det är inte hela sanningen: Medan den första texten är ett direktsänt referat, en rapport medan händelser i en gemensam verklighet utspelar sig, är den andra en berättelse i förfluten tid, och vi vet inte om den är fiktiv (“påhittad”, dvs skönlitteratur). Antagligen är den det, på grund av den sömlösa (alltså inte sömnlösa ;-)) övergången till drömmens närvarande tid, men den behöver inte vara det; det kan också vara ett berättargrepp för att levandegöra Sylvias upplevelse.

Dessa texter har alltså olika förhållande till verkligheten, olika historicitet.
Om vi nu tar med oss dessa insikter till läsningen av en text i Skriften (Bibeln), t.ex. Lukas evangeliums första kapitel, så finner vi där ett brett anslag, ett definitivt anspråk:

Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss,
så som det har berättats för oss
av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare.
Sedan jag noga efterforskat allt från början
har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning
för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta
hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Luk 1:1-4

När därför Lukas, (“vår älskade Lukas, läkaren” – Paulus i Kol 4:14) fortsätter sin berättelse, har han noga undersökt och intervjuat, särskilt Jesus mamma Maria, hon som “bevarade och begrundade” i sitt hjärta allt som hänt (Luk 2:19), och som följd av det gör anspråk på att berätta historia, om sådant som hänt i verkligheten, utanför språket:

Då sade ängeln till henne: “Var inte rädd, Maria!
Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus…
… Då sade Maria till ängeln: “Hur ska detta ske?

Jag har ju inte haft någon man.”
Ängeln svarade henne: “Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.
Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son. Luke 1:30-31, 34-35

— Men vad har nu detta med “att läsa bokstavligt” och “bokstavstro” att göra? Det finns väl ingen människa som skulle koppla dessa versar till ett resonemang om bokstavstro/att läsa bokstavligt!
— Jodå. Detta var förra ärkebiskopens paradgren: att man inte fick ta detta med jungfrufödseln “bokstavligt”.
— Men det är ju upprörande! Varför sa hon då inte det direkt och rent ut, att hon trodde det var en myt, dvs en berättelse i en genre som inte har något med verkligheten att göra?
— Antagligen därför att alltför många troende då skulle “slagit bakut”: att det viktigaste om Gud skulle vara myter, dvs något ohistoriskt, alltså något som inte hänt. Mycket enklare att köra med “inte-läsa-bokstavligt”-tricket: det går hem i alla sammanhang!
— Men hur kunde hon komma undan med denna undanglidning, detta försåtliga sätt att underminera tron (1 Joh 4:1 ff)?
— Hon var en de kristna tidningarnas, särskilt Dagen, “gullflicka” (jft “gullgosse”), som skulle omhuldas och på allt sätt skyddas från sakliga ifrågasättanden.

SENS MORAL: Anklaga inte någon för “att läsa bokstavligt” innan du vet vad du talar om; innan du vet vad du menar.
Du kan annars få mer än vad du egentligen önskar och vill ha.

Tar det aldrig slut?

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom:
“Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar.
Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria” (Joh 8:31-32).

Vi kan sätta in oss själva istället för “judar”. Jesu ord gäller lika mycket för oss.
De gjorde anspråk på att vara Abrahams barn; vi gör anspråk på att vara med i en kristen församling; Jesus är inte imponerad, han ser det annorlunda:
“Jag säger er sanningen: Var och en som ägnar sig åt synd är syndens slav” (John 8:34).

Sanningen är inte något vi kan “ha”, bara därför att vi är troende.
Det handlar om att förbli i Hans Ord. Sanningen måste “ha” oss.
Sanning är inte något teoretiskt. Sanning är något man vandrar i, lever.
Med andra ord: Vi blir aldrig färdiga.

Om vi förblir i Jesu ord kommer vi att lära känna Sanningen, och denna skall göra oss Fria.
Så när blir vi “fria”, från “synden som snärjer oss så hårt (Hebr 12:1)?

Bister verklighet: aldrig här på jorden.

Ändå står Jesu ord och löfte fast: “Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria” (Joh 8:36).
Nej, det tar aldrig slut, vårt beroende av Jesus, och av den Ande han sänt oss till hjälp.

Därför finns det grund för förmaningen:
“Låt oss då lägga bort allt som tynger
och särskilt synden som snärjer oss så hårt,
och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss” (Hebr 12:1, 2).

Nej, beroendet tar aldrig slut, inte ens i himlen, för det blir tack vare Jesus och på hans meriter vi kommer att vara där.

Ett möjligt kommande Nyårslöfte:
Jag vill bli kvar i Jesu Ord, i Skriften, genom att läsa det ofta, studera det och begrunda det.
Jag vill att den helige Ande rannsakar mig och uppenbarar vad av bråte jag har kvar i mitt liv,
så att jag kan bli friare, och tjäna Jesus bättre.
Jag vill med Andens hjälp vara en lärjunge till Jesus, och förbli det.

Utanför Håskär – en undersökande självbiografi

Skyddsomslaget, bild på provboken

Inom kort kommer min “undersökande självbiografi” Utanför Håskär att publiceras.

Vad handlar den om? Skyddsomslagets baksida ger en god sammanfattning:

Skyddsomslagets baksida på provboken från tryckeriet.

Som en service för dem som är intresserade ger jag här i förväg information och möjlighet att teckna sig för att reservera ett exemplar (upplagan kommer inte att vara obegränsad).

Boken är på 292 sidor, måtten (b/l/h) är 155x232x29 mm. Vikt 680 g. Trådbunden med hårda pärmar och skyddsomslag. Bildsektion om 20 sidor med 53 bilder på blankt papper.
Utgiven på Discursia Förlag AB, www.discursia.se (ännu inte inlagd på förlagets hemsida)

Priset är 250 kr (rabatterat pris, inkl moms, exkl porto). Boken kommer att finnas köpbar på Bokus och beställbar från alla bokhandlare.

Just nu läser jag sista korrektur av en provbok innan tryck. Beräknad leverans från tryckeriet är januari 2023, troligen i den senare delen av månaden.

Hur tecknar man sig för ett exemplar av boken?
– Skicka ett mail till: bok@discursia.se
Ange noggrannt namn och leveransadress.
Det är allt som behövs! (Ange om signering önskas.)

Betala inget nu, faktura med betalningsanvisning kommer att medläggas i samband med att boken skickas.

Provboken: omslagets pärm och rygg

Till sist en liten julbetraktelse:

Jag har aldrig gillat julgranar. Men i år har min kära hustru klätt den på ett sätt som vunnit mitt starka gillande: endast halmprydnader (som påminner om Guds Son i krubban i Bethlehem, Luk 2:7, dvs människoblivandet, inkarnationen), endast röda kulor (som påminner om syftet med kommandet till jorden: försoningen och Jesu blod som tar bort all synd, Joh 1:29. Och så ljus (som lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det, Joh 1:5). Det lyser i hela världen, symboliserat av granens stickiga grönska.
Det blir en fin Jul i år! God Jul!

Vad är att läsa bokstavligt?

Anklagelsen för bokstavstrohet, eller att läsa bokstavligt förekommer i de flesta teologiska sammanhang. När förra ärkebiskopen ifrågasattes för att hon förnekade jungfrufödseln (dvs inkarnationen, att Jesus är Gud och människa samtidigt och utan sammanblandning) anklagade hon dem som ifrågasatte hennes lämplighet för att läsa bokstavligt. Samma anklagelse återkommer nu med full kraft gentemot dem som hävdar att vad Skriften säger om utlevd homosexualitet är sant, “att det inte skall läsas bokstavligt”. Vad skall man säga härom?

Vi får ta ett steg tillbaka först, och reda ut vad kommunikation över huvud taget är. Man kan kommunicera på många olika sätt, bland annat med ord. Primärt kommunicerar människan genom tal, alltså med ljud. Endast sekundärt sker kommunikation genom skrift, alltså tal som representeras av tecken på något medium som lertavlor, djurhudar, papper eller på digitala skärmar.

De här tecknen kan vara av många slag: sumerer, babylonier, assyrier, hettiter m.fl. folk använde kilskrift (kilformade kombinationer av avtryck i lera som representerade bilder, ord, stavelser och ljud), egyptierna hieroglyfer, (c:a 800 tecken som representerade ord, stavelser och bilder om ting eller händelser). Bägge dessa skrivsystem var i bruk så tidigt som 3000 f.Kr, 1000 år innan Abraham, och finns belagda i tiotusentals av arkeologer framgrävda dokument. Människan hade redan tidigt ett bohov av att “sätta på pränt”, att kommunicera på mer bestående sätt än att bara säga saker i luften, särskilt sådant som var viktigt.

Fenicierna (ett sjöfarar- och handelsfolk med bas i nuvarnde Libanon) tillskrivs äran av att ha introducerat alfabetet, dvs ett radikalt annorlunda sätt att representera ljud: varje bokstav tilldelades ett visst ljudvärde, och när dessa kombinerades blev det ord. (Tänk på hur vi lärde oss läsa: vi skulle inte säga bokstävernas namn, utan “ljuda”, alltså “mmm” och inte “em” för bokstaven M. Så kunde vi ljuda oss fram till “mor”. Det hade inte gått om man sagt “emor”). Här ser vi hur talet är primärt även för alfabetets kommunicerande funktion.

Den minsta betydelsebärande enheten i språk kallas morfem. “Spring” är ett lexikalt morfem, och “-er” är ett grammatiskt morfem (presensform). Kombinerar man dem får man “springer”. Sätter man ett namn, “Kalle” får man inte bara en fras utan en hel sats: “Kalle springer”, det vi kallar en mening därför att det finns punkt i slutet. Den som säger “Kalle springer” (skulle vara korrektare att representera detta med fonetiskt ljudskrift – en internationell teckenuppsättning som kan representera alla möjliga ljud i alla mänskliga språk – men vi lämnar det för ögonblicket), eller skriver detta, kommunicerar något. Orden, vare sig i talad skepnad eller i skriven form, står för en mening som den som talar/skriver vill förmedla, dvs kommunicera till andra.

Såväl tal som skrift är “tecken” som är arbiträra (“godtyckliga”), dvs teoretiskt skulle man kunna uttrycka “att det finns en viss manlig individ som rör sig framåt snabbare än genom att gå” på hundratals andra tänkbara sätt, men nu finns det en hävdvunnen outtalad överenskommelse bland svenskaspråk-talare att just detta uttryck “Kalle springer” betyder något rätt avgränsat och fixerat. På samma sätt med svenskaspråk-skrivare. Det finns normer vi måste hålla oss inom om vi skall kommunisera, dvs få andra att uppfatta och förstå vad vi vill säga eller skriva.

Vi skulle ha kunnat använda oss av kilskrift eller hieroglyfer eller av något av de bokstavstecken som finns för världens olika språk, för att ungefärligt uttrycka samma sak. Men nu är svenskan ett indo-europeiskt, germanskt språk som av tradition skrivs med det latinska alfabetet, som någotsånär fungerar bra för svenskan (även om vi egentligen borde ha särskilda bokstäver för sje- och tje-ljuden). Det är bara att förhålla sig till detta om man skall kunna kommunicera.

Så, om man nu inte läser “Kalle springer” bokstavligt, vad blir det då? Låt oss pröva att plocka bort bokstäver, att inte läsa bokstavligt!: “Kall ring” betyder inte samma sak (kanske en ouppvärmd boxningsring), “Kal ring” ytterligare något annat (kanske ett ringformigt kalhygge i skogen), och “Kalla spring” (med utropstecken efter) att kanske en viss längdåkerska skall lägga laggarna (skidorna) på hyllan och springa i stället, osv.

Nu kanske någon invänder och säger: “Men det är inte så de menar som säger att man inte skall läsa bokstavligt”. Så bra! Då har vi kommit någonstans, en början: när någon säger att man inte skall läsa bokstavligt, så menar man det bokstavligt (!).

Vad kan då avses? Fortsättning följer.