Hur kommer det sig att pastorer och predikanter inte talar klartext i frågor som t.ex. abort, samkönad sexualitet (hbtq), Israel m.m.?
Om vi för ett ögonblick lämnar det bekvämaste och mest intetsägande svaret (att man anpassar sig efter tidsandan – och då ofta menar på ett omedvetet sätt, inbegripet en önskan att själv framstå som nådefull, men även på ett mer medvetet ”för att inte stöta bort dem man söker vinna för Gud”): Vad kan det då finnas för skäl?
Jag tror en verklig orsak kan vara att inte bli en skrymtare, en hycklare. Hur då? Jo, det finns mera näraliggande ting i troendeförsamlingsgemenskaper som man inte heller talar i klartext om: t.ex. sex utanför äktenskapet, samboskap, porrtittande, illigitima skilsmässor. Och varför gör man inte det?
Återigen, för att inte framstå som skrymtare. Det finns ju även andra ting är svårare att sätta fingret på än de jag nyss nämnde: avgudadyrkan i dess mångskiftande former, högfärd, girighet, förtal, svek, att göra skillnad på människor av olika skäl som social status, hudfärg, utbildningsnivå, utseende, etc, etc. Och varför försöker man inte ta tag i någon repända, och åtminstone börja nysta? De ting jag nu nämnde är förvisso inte heltäckande, men torde ändå räcka en lång bit för att en pastor, predikant eller äldste som tar sin tjänst på allvar, skall kunna börja agera utan risk för anklagelsen om skrymteri.
Här tror jag vi börjar närma oss pudelns kärna: Nya testamentet talar om ”undervisning och förmaning, uppmuntran och tillrättavisning”. (Kol 3:16; 2 Tim 4:1-3). Sker förmaning våra församlingsgemenskaper? Undantagsvis, kanske. Men som en medveten strategi? Så, om det inte sker (och det är rätt uppenbart att så är fallet, på bred front), vad beror då detta i sin tur på?
Jag tror för ytlig insikt i, och föreståelse av Evangeliet om Jesus. Predikanter har inte fattat storheten i Jesu person och verk, inte djupet och höjden, bredden och längden av Guds kärlek i Kristus. Hur, konkret, menar jag då? Jag tror t.ex. en karikatyr av Luthers rättfärdiggörelselära lägger hinder i vägen: nåden innebär endast rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar. Och för att försäkra åhörarna om detta utvidgas perspektivet ”utan gärningar”, ytligt teologiserande, till att bli ”utan konsekvenser”: Det vore i och för sig bra om det blir konsekvenser, men om inte, blir man frälst ändå. Av nåd. Och det finns nåd: för botfärdiga syndare, även för syndande kristna, genom omvändelsens möjlighet. Men det är inte nådens enda funktion.
Paulus skrev även:
”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” (Titus 2:11-14)
Martin Luther byggde sin rättfärdiggörelselära på Paulus. Hur kommer det då sig att man fastnar för och i en sådan karikatyr av frälsningen som nåd utan konsekvenser, och därmed av Guds natur och Frälsarens gärning?
Jag tror genom selektivitet i hur man läser Bibeln, och att man skaffar sig en tolkningsmall (t.ex. den jag ovan beskrev) och tolkar all bibeltext utifrån den. Så tolkas t.ex. de johanneiska skrifterna (Johannesevangeliet, Johannes tre brev och Uppenbarelseboken) utifrån juridisk, legal synvinkel – och de tvingas så betyda något de inte gör. För Johannes handlar Evangeliet om Liv, det nya liv som vi fått:
Det gör det för Paulus också, men han beskriver detta Liv med andra utgångspunkter, andra argument och andra bilder än Johannes. Tag t.ex. en text som i Johannes Första Brev:
”Vi vet att vi har lärt känna honom när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom … Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser” (1 John 2:3-5, 7,8).
Här säger Johannes i princip samma som Paulus i citatet från brevet till Titus ovan, men med annat ordval och bildspråk. Fokus ligger på det nya livet.
Att lyssna till Johannes på hans egna villkor hjälper oss att förstå Paulus på ett helbibliskt sätt; att komma ur karikatyren om nåd utan konsekvenser. Att sätta in Paulus’ undervisning i denna kontext gör det lättare att ta emot hans undervisning om syndens konsekvenser: ”Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Gal 5:19-21).
Det finns alltså möjligheter att tala klartext utan att bli skrymtare (att tala om vissa synder men tiga om andra). Kanske ligger nyckeln i att det behövs evangelisk omvändelseförkunnelse, alltså att evangeliet predikas på ett sådant sätt att omvändelse blir en naturlig del av evangeliet. Så gjorde Herren Jesus själv: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” (Mark 1:15). För om evangeliet predikas utan att det skapar insikt, bekännelse, ånger över synd, vad finns det då som skall förlåtas? Då blir förlåtelse något teoretiskt endast, något som inte berör oss, och våra liv blir därefter: opåverkade av evangeliet.
Att tala i klartext om vad som inte stämmer överens med livet i Gud, och förmaning, blir då något nytt, överraskande och främmande för dem som lyssnar. Detta hade man inte räknat med! Det behövs omvändelse på ett djupare plan hos predikanter, bort från en förkunnelse som skapat och vidmakthåller denna situation.
