Category Archives: Moral & Etik

Att hålla fast vid den bibliska synen på sex utan att bli hycklare

Från baksidestexten:
Det är lätt att säga att Bibeln är tydlig när den talar om samkönad sexualitet, men är detta realistiskt? Är det inte orealistiskt och orättvist mot dem som kämpar med denna fråga?
Ed Shaw upplever själv samkönad attraktion. I denna bok delar han ärligt med sig av sin smärta gällande dessa frågor men visar samtidigt att lydnad mot Jesus är det enda sättet att leva livet fullt ut.

Shaw visar hur Bibelns undervisning ter sig orimlig på grund av en rad olika felsteg som kyrkan ofta har tagit i sin förståelse av det kristna livet. Vi har formats av världen omkring oss. Det är angeläget att vi omprövar de värderingar som driver vårt lärjungaskap.

Vi har så ofta fått Jesu väg att framstå som ett dåligt alternativ. Bara genom att återvända till evangeliecentrerat lärjungaskap kan vi se och uppskatta att livet i Kristus är det bästa sättet att leva – oavsett vem vi attraheras av.

“Ed Shaw skriver ärligt och självutlämnande, men också med värme och humor, om en av vår tids allra hetaste frågeställningar. Under resans gång lyckas han inte bara visa kraften i den världsbild som ligger till grund för den bibliska sexualetiken – han ger också ett antal viktiga utmaningar till den evangelikala kristenheten i stort. Läs boken med ett öppet sinne och låt Shaws utmaningar leda till praktisk handling!”
– Olof Edsinger, Teolog, författare och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

“Ed Shaw skriver med en pastors insikt, en profets mod, en sann lärjunges integritet och en väns värme. Detta är en enormt viktig bok med ett avgörande budskap till hela Kristi församling.”
– Sam Allberry, författare till Är Gud anti-gay?

Beställ din bok direkt från förlaget! — Mängdrabatt till församlingar.

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation

Varför förlåta? Är det därför att det är det mentalhygieniskt mest gynnsamma? Att slippa fastna i bitterhet och grämelse? Handlar förlåtelse i första hand om mig själv, att jag skall må bra? Det finns många självhjälpsböcker som påstår det. Till viss del ligger det sanning i det argumentet för att förlåta: det finns många positiva fördelar för egen del, men det kan inte vara slutmålet.

Med försoning är det annorlunda: här är två parter inblandade. Att “försona sig med sig själv” lyfter bort försoningsbegreppet från dess verkliga sfär, och innebär något annat, troligen att “förlåta sig själv” – vad nu det kan innebära, troligen en variant av det egencentrerade ovan.

Nej, såväl förlåtelse som försoning berör vår relation till andra, och syftet är en återupprättad relation. Men går det att restaurera en gemenskap som sargats av överträdelser, svek och synd? Allt är möjligt, om än svårt och tar tid. Det är viktigt att inse. Ibland framställs detta med att förlåta och försonas som att det är en “quick fix”: förlåter man och försonas man med andra är allt plötsligt bra, eller bör, eller måste vara bra. Så går tankegången i många fall, en sorts snedhyllning, en kantträff, till hur man tänker sig att Gud förlåter.

Men förtroende är något som utvecklas över tid. Det är en frukt som inte kan stressas fram, lika lite som frukt på ett träd kan förmås mogna i mars månad. Och förtroende är en viktig ingrediens i en återupprättad relation; ja, den ligger till grund även för en relation som inte utsatts för något brott: man måste kunna lita på varandra, och när tilliten förstörs genom falskhet och lögn, synd och svek, bryts relation. Det tjänar ingenting till att förneka att så blir fallet; att “låtsas som att allting är bra ändå”, att “gå vidare som om ingenting hänt”, för skadan finns där, och hinner förr eller senare ikapp även de mest heroiska förnekanden och föresatser.

Försoning utan ånger, bekännelse, omvändelse, bättring, gottgörelse existerar inte. Det är verklighetsflykt att tro annat. Och försoning är nödvändig komponent i att reparera ett förhållande till andra människor, en gemenskap, en relation. Den som förgått sig mot en annan behöver inse överträdelsen och söka förlåtelse. Det är här att ge förlåtelse blir på riktigt, på allvar, inte till för att jag själv skall må bra, utan för att min relation med den andre/den andra skall kunna på sikt återupprättas.

Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation.

Oförlåtenhet, oförsonlighet hos vem?

Fram till #Meetoo-rörelsen 2017 var den främsta försoningsmodellen i svensk kristenhet: “Förlåt, glöm och gå vidare”.
Detta gällde den förfördelade, “offret”.
Ingen försoningsmodell behövdes för förövaren, “för Gud är god och nåden gäller”.

Det kunde också kallas “sopa-under-mattan-teologi”, eller kanske hellre “struts-teologi” (gömma huvudet i sanden).
Om det inte varit för #Meetoo hade nog det tänkandet regerat ostört, men i den allmänna upprördheten över sexuella övergrepp mot kvinnor insåg nog alla andliga ledare med en gnutta självbevarelsedrift (här ofta väl utvecklad) att det nog vore bäst att “ligga lågt” med teologiska råd.
Men: skedde det någon tillnyktring? Jag tror inte det. Förlåtelseteologin i samtiden är fortfarande förvriden. Skälet är troligen bristande insikt i Skriften.

Förlåtelse är något den förfördelade, offret, ger. Hon kan i sitt inre ge det redan innan förövaren ångrar sig, bekänner och söker försoning, och även utan att så sker (se min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (Discursia förlag, 2015).

Om förövaren inser sin överträdelse, och söker försoning genom att inse, känna ånger och erkänna finns förutsättningar att förlåtelsen skall kunna tas emot och förtroendet och relationen på sikt återupprättas, men inte detta förutan. Särskilt inte genom att endast, som oftast sker, “be om förlåtelse” och räkna med det per automatik.

Det innebär att termen “oförsonlig” som beteckning för någon som utstått en oförrätt och inte vill eller kan “förlåta, glömma och gå vidare” är malplacerad.
“Oförsonlig” bör den människa kallas som förgått sig mot en annan och inte erkänner sin synd och inte vill omvända sig, inte ångrar sig och inte vill ställa till rätta, alltså inte söker mellanmänsklig försoning, dvs förlikning.
Det är den rätta beteckningen på rätt person, där hör den hemma. En sådan är oförsonlig.

“Oförlåtande” kan den kallas som fått utstå en oförrätt, men inte vill förlåta, trots genuin omvändelse från förövaren. Jag tror detta är rätt sällsynt.
Kanske vanligare är oförlåtenhet hos den som drabbats och där förövaren glatt seglat vidare i livet. Det sortens brist på inre förlåtelse skadar offret än mer och binder honom/henne vid förövaren. Enda sättet att bli lösgjord från bindningen är att förlåta.

Min bok jag nämnde är inte perfekt, men bra nog för att få en korrekt bild av Bibelns bild av Förlåtelse, Försoning och Förtroende – för upprättad gemenskap.
Efter sju år står den sig: många bra titlar i ämnet har producerats internationellt sedan dess, men inget i dem motsäger huvuddragen, utan snarare förstärker dem.

Den nya frontlinjen

I hbtq-debatten som just nu rasar, uppenbarar sig en ny frontlinje, mitt i allt luddigt tal om att man bekänner sig till heteronormen och inte kommer att just viga samkönade och ändå bejakar utlevd homosexualitet i Församlingen. Frontlinjen handlar om tolerans som ny definition av vad kärlek är.

En obetydlig (Matt 5:19) person, Niklas Piensoho, är föreståndare för vad som en gång var norra Europas största pingstförsamling. I en äldre generation troendes sinnen är föreståndarskapet i den församlingen fortfarande något stort: där var Lewi Pethrus var pastor, under pingströrelsens glansstid. Medialt sett lever detta kvar. Även en obetydlig person kan genom den position han/hon har få ett större inflytande än vad som annars vore motiverat, något jag tror de som förespråkar utlevd homosexualitet för frälsta i Guds Församling hoppades skulle gynna deras sak när “Filadelfias i Stockholm föreståndare” uttalade sig – en del visste nog vad han skulle komma att säga. Piensoho sände upp testballonger i hbtq-frågan redan för circa tio år sedan, så tendensen var klar. Hans ställningstagande nu borde inte överraska . Men även om det inte gör det, går det att känna stor sorg.
Och förstås, stor upprördhet hos alla dem som inte insett, eller velat tro sina sinnen om vad som skulle komma. Jag tror det finns en yrvakenhet i den församling jag själv tillhörde för 32 år sedan. Vad gör man nu? Kan inte församlingen ta sig samman och sparka Piensoho, så blir det ett greppande efter halmstrån; något skäl för att vara kvar. Och halmstrån finns det gott om:

Dagens debattredaktör och ledarskribent Frida Park anslöt sig till Sarons i Göteborg linje: acceptera “samkönade relationer” (utlevd homosexualitet), med den knorren att det hela handlade om kompromiss och tolerans, Dagen 220429 “Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta”. Hon menade att kyrkornas olika dopsyn skulle vara något jämförbart. Dagens debattpolicy fungerar med detta som riktmärke nu som en myrlejongrop: hur mycket myrorna (hugade debattskribenter) än bemödar sig, så glider allt ändå ned mot botten; ju mer de stretar emot och försöker klättra upp, desto mer rasar sanden, för nedåt skall det.

Därför skall det inte överraska att Dagen publicerar (221109) Magnus Malms kulturessä “Vi godtar inte olikheter – därför hotar hbtq-frågan att splittra kyrkan” strax efter att det börjat stå klart vart Niklas Piensohos onsdagsbibelstudier i Stockholms Filadelfia skulle landa. Malm gör jämförelsen med Paulus hantering av matfrågan och att särbehandla dagar “Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan”, i Romarbrevet kap 12 och 14; gör jämförelsen med kung Salomos visa domslut i 1 Kungaboken 3:16-28, där om inte den rätta modern avstått från att hävda sin rätt, barnet hade klyvts; hänvisar till teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffers Liv i gemenskap och citerar: “Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen”. Starka bilder alla tre, men har de med hbtq-frågan att göra? Bonhoeffer hade en oerhört strikt äktenskapssyn; det är ytterst tveksamt att likställa Paulus “godtag-varandra-attityd” angående mat- och firningsdagar med något Paulus i Romerbrevets 1:a kapitel kraftigt vänder sig emot. Men exemplet med de två prostituerade och det överlevande barnet i 1 Kung 3 då? Här närmar vi oss pudelns kärna i Malms essä: “Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.” Det vill säga: kyrkan är något mer i sig själv än omvända och troende människors gudsrelation med och igenom Jesus. Sakramenten och ämbetsutövningen borgar för detta; sakramentalismen borttar i sig behovet av omvändelse och tro: se på hur Svenska Kyrkan de facto fungerar. Dagen har senaste tiden fler artiklar med samma tendens.

I söndags 221113, predikade EFK’s missionsdirektor Linali Newman i Korskyrkan, Uppsala under en dag med EFK’s internationella mission i fokus. Denna församling har efter en lång debatt landat (utan omröstning, men av teologiska skäl) i att man står fast i en biblisk och hävdvunnen syn på samkönade relationer (utlevt homosexualitet): äktenskapet är för en man och en kvinna. Newman hade nu fräckheten att som gästpredikant (YouTube, från 53:20) i detta sammanhang ge sig in i vad denna lokala församling kommit fram till, av liknande skäl som Frida Park och Magnus Malm ovan. Den nya definitionen på kärlek är tolerans, för då blir det fred.

Vad innebär då tolerans som problemlösningsnyckel för hbtq-problematiken i Guds församlingar ? (Vi lever i ett sekulart, liberalt samhälle, där människor har rätt att leva som de vill; kanske viktigt att framhålla.) Det innebär steget förbi och utöver att acceptera “samkönade relationer” (lurig term – samboskap inkluderas underförstått – för utlevd homosexualitet); det är redan inkluderat hos dem som propagerar för kompromiss och tolerans, vilket nu blir det allt övergripande begreppet. Jag tror inte man behöver vara profet för att förutsäga att detta blir den nya frontlinjen, en linje där alla skuggor är grå och alla linjer lika diffusa: där det finns tolerans, där finns kärlek; den som tolererar är kärleksfull; den som inte kompromissar och tolererar är … (ja, vi får väl se vilka hatblommor som skjuter upp här).

Men: argumentet med tolerans är grundfalskt och alls inte kärleksfullt. Den dag som omvändelsen inte längre förkunnas även för de redan kristna, dvs behovet av förnyelse (omvändelse och förnyelse är språkligt relaterade såväl i grekiskan som hebreiskan), då har man fjärmat sig från vad som är tanken med nåden: “Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12). Nåden i Andens liv måste få konsekvenser: “Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Galatians 5:19-21). Det är förförelse att påstå något annat. Se för övrigt Olof Edsingers genomlysande artikel “Har församlingstukten någon plats i dagens frikyrka?“, SEA 221111.

Om inte Kyrkan/Församlingen är något sakramentellt magiskt där Skriften satts ur spel och om inte någon enskild församlingsförening (t.ex. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) till varje pris är något som man måste tillhöra, då handlar det om att handla utifrån vad man rätt enkelt kan läsa sig till i Bibeln utan vägledning av predikanter, enligt Uppsalapastorn Dan Salomonsson.
Antingen får Piensoho gå, eller får man själv gå. Alternativet blir att uppslukas av toleransens grå dimmor.

Frida Park sätter kniven i sanningssträvan

Två ord står i fokus i Frida Parks signerade ledare “Striden om äktenskapet är inte Kyrkans värsta” i Dagen 29 april 2022: kompromiss och tolerans. Sammanhanget är samkönade äktenskap.

Hennes budskap är att kyrkor (samfund) och församlingar bör kompromissa och visa tolerans. Detta sägs emellertid inte rakt ut, utan är inkapslat i en mängd logiskt diffusa satser (särskilt om tolerans i samband med Saronkyrkans i Göteborg och Immanuelskyrkans i Stockholm hållning) och kryddat med citat utan direkt bärighet på ämnet (Lena Anderssons artikel i SvD) samt jämförelser mellan äpplen och päron (samkönade äktenskap och dopsynen) som om de vore något teologiskt likställbart. Den pragmatiska driften, syftet, med ledarartikeln är emellertid glasklar: Kyrkan bör acceptera samkönade äktenskap. Detta sägs heller inte klart ut, utan är paketerat i ord om kompromiss och tolerans. Fegt? Inte nödvändigtvis. Snarare taktiskt riktigt för en Dagens opiononsredaktör:

Sedan rätt länge har jag uppfattat tidningen Dagen som en partybåt för åtsikter, med banderollen “Kristen” hängandes på fartygets sidor. Det är mycket länge sedan tidningen hade någon klar ideologisk profil, dvs en kapten vid rodret. Så partybåten bogseras dagligen (eller nästan dagligen) ut på öppet vatten för att ständigt nya resenärer skall ha åsiktsparty. Jag har tänkt att det antagligen är en bra kommersiell strategi för det företag som äger tidningen. Det gäller förstås för opinionsredaktören att skvätta lite bensin på åsiktsbrasan nu och då; ta in åsikter från de mest skiftande miljöer bland alla dem som är potentiella köpare av produkten för att öka dess attraktionskraft. Förståeligt, och accepterbart, bara opinionsredaktören håller sig neutral och opartisk. Problem uppkommer dock när åsiktsbrasan skall hållas kontrollerbar och släckbar, dvs när sanningslidelsen tar sig obekväma uttryck visavi taktiska hänsyn (“debatten är nu avslutad”).

Men nu alltså något annat: ett ideologiskt ställningstagande för samkönade äktenskap. Opinionsredaktören Frida Park bekänner som ledarskribent färg. Visserligen måste den traditionella uppfattningens förespråkare (äktenskapet är mellan man och kvinna) få sina köttben sig tillslängda; visserligen lindas ställningstagandet för samkönade äktenskap in i termer som “kompromiss” och “tolerans”, men när agnarna sållats från vetet är poängen glasklar :

Dagen förespråkar på ledarplats samkönade äktenskap som en godtagbar kristen hållning. Detta helt utan referens till Skriften eller till exegetik och teologi, dvs sökande efter sanning. Allt enligt postmodernt paradigm och med pragmatisk metod: honnörsorden kompromiss och tolerans. Sanningen har fått kniven i sig.

Omgifte i församlingen efter skilsmässa

omgifte efter skilsmässa i församlingen

En bokrecension i detta viktiga ämne, publicerad i Svensk Exegetisk Årsbok 2017:

“Strauss, Mark L. and Paul E. Engle (Gen. Eds), Remarriage after Divorce in Today’s Church (with contributions by Gordon J. Wenham, William A. Heth, and Craig S. Keener), Counterpoint Series. Grand Rapids, Michigan: Zondervan, 2006. Pb, 161 pp., USD 16.99.
ISBN 978-0-310-25553-6

Titeln är viktig, för det är inom dess ramar som boken med dess skilda bidrag är skriven. ”Omgifte efter skilsmässa”: alltså inte omgifte efter att ena parten dött, och heller inte enbart ”skilsmässa”. ”I dagens kyrka”: alltså en hermeneutisk tillämpning.
Formatet är likaså viktigt: de tre författarna presenterar vardera sin syn på ämnet, följt av återkopplingar av de två övriga. Detta borgar för en klar genomlysning.
Boken är intressant ur det perspektivet att den dels handlar om seriös exegetik av bibeltexter för att utröna hur de urspungliga mottagarna bör ha uppfattat betydelsen, dels vad detta bör innebära för troende idag. Det är kanske i den senare tillämpningen som författarnas evangelikala grundsyn slår igenom som tydligast; ingen av dem postulerar ett svalg mellan Nya testamentets tid och vår. Den exegetiska analysen är rigorös, och torde kunna accepteras även av dem som inte delar denna grundsyn.
Men man kommer alltså till olika slutsatser: Gordon Wenham menar att omgifte efter skilsmässa aldrig, under några omständigheter, är tillåtet. William Heth argumenterar för att omgifte efter skilsmässa är tillåtet efter otrohet eller när ena parten övergivit äktenskapet. Craig Keener håller med Heth, men vill även inkludera ”övergrepp” som skäl.
Vad som kanske förtjänar att framhållas, är att ingendera av författarna menar att omgifte efter skilsmässa skulle vara tillåtet av andra skäl i kyrkan av idag.

Wenham är först ut. Han undersöker Mk 10:11 och Lk 16:18 och drar slutsatsen att en skilsmässa aldrig bryter ett äkenskap och att därför ett nytt giftermål blir att likna vid otukt. Han ser 1Kor 7:10-11 och Rom 7:2-3 i samma ljus: skilsmässa (väl = separation) är tillåtet, men inte omgifte. Vad gör Wenham av Mt 19:9 ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare”? Höll Jesus med den konservative Shammai, som tillät skilsmässa av endast få skäl, eller den mer liberale Hillel? Wenham menar ingendera, utan att Jesus hade en skapelsegrundad (Mt 19:4-6) avvisande hållning. Varför gör han det? Att inom samtida Judendom skilsmässa innebar en rätt till omgifte för inte med sig att Jesus skulle ha accepterat detta; han gick ändå emot så mycket av vedertagna sanningar; när Jesus använder ordet apolyein ”skiljas” gör han det i sin egen diskurs.
Så hur menar Wenham att detta skall implementeras i dagens Kyrka? Taktiskt: dels genom att göra skillnad mellan acceptans och tolerans; dels genom omvårdnad om de ensamstående skilda; genom undervisning och ”församlingstukt” så långt situationen tillåter (utan att pastorn får avsked, och då ändå inget vunnits) med målet att på sikt ”bli återhållsam” med att viga skilda och att ”inse det olämpliga” i att utse omgifta som ledare.

William Heth menar sig representera majoriteten inom anglosaxisk evangelikal kristendom (enligt undersökning i Christianity Today 1992-12-14, s. 31) då han säger att två skäl godtas för omgifte efter skilsmässa: äktenskaplig otrohet (Mt 19:9, jfr 5:32) och övergivande av äktenskapet av en icke-troende (1 Kor 7:15). I historisk belysning skall Wenhams åberopande av konsensus hos kyrkofäder om omgiftesförbud ses i ljuset av då allmänt ökande asketiska tendenser.
Heth undersöker förbundsbegreppet som bakgrund för äktenskapet, men konstaterar att det finns en kvalitativ skillnad mellan Guds förbund med mänskligheten representerat av Jesus och förbund mellan människor: det senare kan brytas. Han hänvisar till Mt 19:6: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt,” och noterar att detta inte betyder ”kan människan inte skilja åt,” utan ”det är möjligt att skilja åt, men ni bör inte göra det.”
Att Markus och Lukas inte har med omgiftesmöjligheten vid otrohet menar Heth beror på att Matteus skrev senare och behövde fylla i förklaringar som för tidigare åhörare var självklara.
Det andra undantaget Heth anför – omgifte efter övergivande av den icke troende – ligger i uttrycket ”inte bunden” ou dedoulotai, 1 Kor 7:12-16 (15b), vilket i samtida kultur förstods som innefattande rätten till omgifte (vilket Paulus förutsätter då sker med en kristen v.39)
Heths tillämpning: ”I fallet med genuina undantag [från förbudet mot skilsmässa], efter det att den oskyldiga parten gjort allt som rimligen kan krävas för att rädda äktenskapet, bör varken kyrkosamfund eller missionsorganisationer brännmärka en person som därefter går vidare in i ett nytt äktenskap,” s.78. Heth menar vidare att en sådan person inte bör hindras från ledarskapspositioner i en församling: ”en kvinnas man” mias gunaikos andra 1 Tim 3:2, syftar liksom de övriga kvalifikationerna på egenskaper, och skall översättas ”trogen i sitt äktenskap” och inte ”gift bara en gång” (social historia). Han sammanfattar: minoritetsuppfattningen (omgifte aldrig tillåtet) vill hindra vad Gud tillåter, medan majoritetsuppfattningen (omgifte tillåtet vid dessa två undantag) löper risken att öppna dörren för en alltför vid tillämpning, i en kultur som är indränkt av ”självförverkligande-tänkande.”

Craig Keener, slutligen, argumenterar för omgifte vid otrohet, övergivande och ’missbruk/övergrepp’ abuse. Om Wenham och Heth hävdar sina respektive uppfattningar utifrån exegetisk analys primärt, och sekundärt drar tillämpningsslutsatser, går Keener något annorlunda tillväga i sin analys av vad ”missbruk” kan innebära.
Keener postulerar att om Paulus kunde följa Jesus exempel genom att vidga rätten till skilsmässa/omgifte när den icke troende överger ett äktenskap, så kan vi följa Paulus i vidare mening. (Annars skulle vi aldrig kunna ta ställning i sådana frågor där ingen explicit undervisning finns i Bibeln, som t.ex beträffande abort, avskaffandet av slaveri, drogmissbruk, pornografi, våld i hemmet, och andra stora frågor). Skall vi läsa Bibeln dynamiskt så att vi tillämpar den analogt, eller ”djupfrysa den i antik historia?” s. 111. Keener menar att nytestamentliga undantag (från förbudet mot skilsmässa/omgifte) visar hän mot principer som kan vägleda oss i extrema situationer som NT inte uttryckligen tar upp.
En huvudpunkt för Keener är att Jesus använder grafiskt, hyperboliskt språk (= orimliga överdrifter). Konsekvensen blir att uppfatta syftet som att förhindra skilsmässor – inte att deklarera äktenskapets ontologiska oupplösbarhet, så att den drabbade parten som utsatts för skilsmässa mot sin vilja, egentligen fortsätt vore gift, och att ett nytt äktenskap vore ett ständigt pågående äktenskapsbrott. (Andra uttalanden av Jesus i Mt 5 behandlas regelmässigt som hyperboler, och själv kallar Jesus religiösa skrymtare ”dårar,” Mt 23:17.)
Keeners position tillåter skilsmässa/omgifte vid otrohet, övergivenhet och missbruk . Samtida skilsmässogrunder som ”oförenlighet,” ”djup och varaktig söndring,” liksom ”att växa ifrån varandra” avvisar han dock som icke giltiga. Han accepterar dock nya äktenskap för den skyldiga parten (vid genuin, uppvisad omvändelse; men förordar ’församlingstukt’ church discipline i fall av ogiltig skilsmässor).
I övrigt argumenterar han på ungefär samma sätt som Heth, ibland med starkare emfas: vi bör upprätthålla en standard men ”att tillämpa den på den drabbade och inte på överträdaren är som att straffa våldtäktsoffret därför att vi är emot våldtäkt,” s.119.

Även om detta faller utanför det ämne författarna diskuterar förtjänar ändå det hermeneutiska anslaget en kommentar: i alla västerländska samhällen är samboskap nu vanligare än äktenskap, dvs förbundet som sådant kommer aldrig in i bilden. Det hade varit intressant att höra författarnas synpunkter på detta.
I övrigt ger redaktörernas inledningar och avslutningar en inkännande pastoral ram för samtalet.

Bo Krister Ljungberg”

Det värsta i #metoo

Vilken är den värsta berättelsen i #metoo?
Harvey Weinstein? Martin Timnell? Kulturpersonligheten, Akademiledamoten Katarina Torstenssons man?
Ingetdera.
Långt mindre massmedial uppmärksamhet (i Sverige) tror jag läkaren för USA:s kvinnliga (=unga flickor) gymnaster, Larry Nassars övergrepp fått, för vilka han nyligen dömdes till 60 år i fängelse. Här är bakgrunden i ett BBC-reportage.
Tag del av ett av hans offers vittnesbörd; inte som en snyftande tonåring utan som en stark trebarnsmor och utbildad advokat. Rachael Denhollander lyckas inte bara uttrycka den skada Nassar vållat hundratals unga flickor – och framställa vad som händer när lojaliteter hindrar sanningen att komma fram – utan även framställa evangeliet så barmhärtigt det är för den botfärdige, men även så fruktansvärt det är för den som tror man kan komma undan Guds rättvisa dom.
Att lyssna på hennes vittnesbörd är väl värda 40 minuter av ens liv (eller för den som bara vill höra evangeliets sanning, börja vid 25:40).
“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup”, sade JESUS. (Matt 18:6, SvFB15)
Håller vi med?

#metoo och att göra bättring; hur och när?

I dagarna rasar #metoo-kampanjen. Många män hängs ut i medier, anklagade för sextrakasserier och övergrepp.
Vad om de skyldiga skulle vilja göra bättring? Kan kristen teologi bidra med något?

Så när gör man då bättring (om man vill göra bättring)?

Betyder det att “skärpa sig”, så att man till exempel skall ta livet lite mer på allvar?
Är det att göra bättring att försöka “bli bättre” (en bättre människa) än man hittills varit?
Alltså: börjar det hela med att göra bättring?
Och: finns det en chans att man kommer att bli “bättre” om man försöker?

Eller är det där med att göra bättring inte alls nödvändigt nuförtiden; ett fossilerat uttryck från en tid då man trodde att människor behövde “göra upp med Gud” på något sätt, medan Gud idag “accepterar människan som hon är”?
Men kanske inte, ändå.
Även om det är trendigt just nu, så visar ändå #metoo-kampanjen på att det ur rent mänskligt perspektiv finns beteenden som “inte är OK”.
Så varför skulle det vara OK för Gud om män skändar kvinnor?
Nej, bättring behövs nog. Men när? Och hur?

Att göra bättring finns med i ett betydelsesammanhang (i språkvetenskaplig, lingvistisk, terminologi talar man om semantiska fält), alltså att ord hör hemma med andra ord och får sin mening ur relationen med (konnoterar) andra ord, fastän alla ord i ett sådant kluster syftar på (denoterar) likartade handlingar – i fråga om verb, som i fallet med att göra bättring.
Andra ord i detta betydelsesammanhang är bekännelse, ånger, omvändelse, förlåtelse, försoning, gottgörelse m.fl.

Det befriande med kristen teologi när den är som bäst är att den gör det svåra enkelt.
Så hur inordnar sig att göra bättring i detta sammanhang; eller för att ställa den avgörande frågan: NÄR är det dags att göra bättring?

Svar: när man har erkänt/bekänt att vad man gjort varit fel; när man känt genuin (alltså inte bara för att det t.ex. är obehagligt att bli uthängd i media) ånger över vad man gjort; när man (hos Gud och) människor sökt få förlåtelse och så sökt försoning med den man skadat;
DÅ är det dags att göra bättring, dvs att söka gottgöra, reparera skadan, ställa tillrätta, kompensera; dvs i handling visa att man menar allvar med sin omvändelse — ja, ta sitt straff om det man gjort har juridiska konsekvenser och inte sky böter eller fängelse om så vore; troligen sedan gå i årslång terapi som andra missbrukare.
Det är att göra bättring.
Att göra bättring är beviset på att man inte har en agenda av bortförklaringar, ursäkter och förnekelser.

Att göra bättring kommer sist, på sluttampen av en process som innefattar en rannsakan av den egna personen som en moralisk individ med ansvar, och (i kristen teologi) ett förlitande på Kristi försoningsverk på korset, inte som en ursäkt för att slippa ta konsekvenserna av sitt handlande, utan som en kraftkälla till allt det ovanstående.

Kristen teologi gör livet enklare, inte svårare, till hopp för såväl de förfördelade som förövaren.

[I denna blogg har jag fokuserat på förövaren. I min bok Förlåtelse som nödvändig frihet är fokus främst på den drabbade. Kanske #metoo-kvinnor borde läsa den.]

Om saltet inte är salt längre

Man märker det redan efter första skeden havregrynsgröt: glömde lägga i salt! Och inte ens Kalles Kaviar förmår göra samma rättvisa åt ett kokt ägg som en liten gnutta salt.

Men om saltet inte är salt längre – om det mister sin sälta? Tänk dig att strö dessa vita små korn över gröten och ägget utan att det gör någon som helst skillnad: samma fadda, intetsägande smak!

Vad duger salt till om det inte är salt? Till ingenting. I avfallet, bara.

“Ni är jordens salt”, sade Herren Jesus Kristus. “Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna”. Matt 5:13 (FB15).
Textstället står i Bergspredikan, alldeles efter “Saligprisningarna” och före där Jesus säger “Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla”.

Vad kan det då innebära när en kristen blir värdelös, oanvändbar, för tjänst i Guds rike?

“Han (Jesus) svarade: “Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler … Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni” Mark 7:6-8, 13 (B2K)

Det finns kraft – sälta – i Guds Ord, som är sanning. När vi håller oss till denna sanning är vi salt och ljus i världen. Men om vi låter våra egna traditioner, vanor, regler, handlingsmönster, beteendesätt – som en gång var tänkt som en utgestaltning av Ordet – få högre lojalitet av oss än Han som själv är Sanningen, då blir vi hycklare, skrymtare, och saltet är inte salt längre.

“Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret”! Matt 6:23b (FB15)
Ingen lurar Gud.
Och smaksinnet hos denna världens människor är ofta bättre än kristna kan föreställa sig.