Monthly Archives: August 2022

Joel Halldorf är ingen exeget

I en artikel I Expressen 12 aug 2022 ”Denna syn på HBTQI skapar trauman” går Joel Halldorf till attack mot två pingstpastorer. Josef Barkenbom kritiseras för att som grund för att betrakta utlevd homosexualitet som synd skall ha sagt ”det står så i Bibeln”. Halldorfs kritik är inriktad på att det finns många texter i Bibeln som av kristna ges annan tolkning än den bokstavliga. Daniel Alm anklagas för att som kommentar till pingströrelsens hållning sagt att ”vi är som vi är”, och ” vi har vår tolkning och andra har sin – ungefär så”.  Halldorf menar att Alm därigenom ”vädjar till allmänhetens tolerans inför mångfald”, men tillägger att det då är ”nödvändigt att minoriteten kan ge goda eller åtminstone begripliga skäl för sin hållning – åtminstone om man vill vara en respekterad del samhället”.

Ett nyckelbegrepp är alltså begreppet ”tolkning”.  Vad är det? Vi har alltså att göra med texter i Skriften från länge sedan och i en kultur olik vår. Hur går man till väga för att förstå dem? Processen kallas för exegetik och innebär att man söker förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna mot bakgrund av sin miljö sannolikt uppfattade det skrivna. Men hur angår det oss? Här kommer en annan process in i bilden, hermeneutik, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa hermeneutisk tolkning på en text innan man gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.

Vad har nu detta med Joel Halldorf och hans Expressenartikel att göra? Joel Halldorf är teologie doktor, har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (Wikipedia).  Han är alltså ingen exeget. Liksom när det gäller medicinen är teologin ett vitt studie- och verksamhetsområde. En specialist inom geriatrik (åldringsvård) är inte kompetent inom hjärnkirurgin; en ortoped inte inom psykiatrin, osv. Samma inom teologin, men här verkar det som att om någon är teologie doktor så är han/hon med automatik specialist på ALLT som har med Gud att göra. Nu diskuterar Halldorf även i Expressenartikeln evangelikala rörelsers förhållande till moderniteten: ”… en del frikyrkor [riskerar] att åter hamna i den sekteristiska position som de befann sig i på 1950-talet.”

Så: Halldorfs position, utifrån vilken han talar är moderniteten självt, dvs vilka trender och strömningar som rör sig i tiden. Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala rörelser, här pingströrelsen.  Han bedömer alltså varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det moderna (i detta fall det postmoderna; jag är medveten om det postmodernas kritik av det moderna men ser det rådande paradigmet som Halldorfs position). Halldorf surfar alltså på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.

Men finns det då ingen fast position hos honom som kristen om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter?  På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör, för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar. Den ortodoxa liturgin har det med den romersk-katolska gemensamma, att sakramenten står som garant för vad Kyrkan är.  Och sakramenten bärs upp av andliga ämbeten, ytterst patriarken eller påvens delegation till biskopar. Så, medan den evangelikala rörelsen är beroende av enskilda människors omvändelse och tro tätt sammanvävt med en förståelse av Skriften, är sakramentalistiska kyrkor i bärande avseenden oberoende av Skriften som sådan: här visar Bibeln istället på Kyrkan som institution och att det är denna man skall tro på. Den förmedlar frälsning genom sakramenten.

Men vänta lite! Hur stämmer detta? Är inte såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna emot utlevd samkönad sexualitet?  Må så vara, men den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar deras liturgiska praxis: man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, t.ex. i frågor som gäller moral eller etik.  Så får man det bästa ur alla världar: sakramentalismens kyrkliga garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det modernas trender.

Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även ha råd att ge: att ”Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk.” Inte nog med det: ” Dessutom behöver tongivande församlingar aktivt söka vägar framåt, genom att inte bara förändra hur man talar om samkönade relationer utan också prövar ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par.” Det vill säga: resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand; slutkommunikén skriven i förväg. Det märkliga är, att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan, eller åtminstone den del av Kristi Kropp som inte varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten, så gott som alltid hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter. Hans logik är svårt att förstå, för vad säger att Församlingen i vår tid inte på liknande sätt kommer att hamna i motsatsförhållande till vad som idag är den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig starka och går att surfa på – på nätet?

Åter till Barkenboms och Alms svar: Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönad sexuella relationer på ett enhetligt sätt.  Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt inget, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste den stå i relation till Herren och hans Ord, vilket Anden bekräftar, för Anden talar inte emot vad den redan ingivit profeterna och apostlarna. Kampen för ”den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v. 3, SvFB15) behöver i varje generation på nytt föras i en direkt relation till Skriften i ett omsorgsfullt rannsakande, inte för att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan på grund av den evangelikalt-karismatiska trons egenart. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14-17).

Jag läser Uppenbarelseboken, 1: genrer

“De fyra apokalyptiska ryttarna”, Upp kap 6.

“Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom” Upp 1:1, på grekiska: Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ … Även med grekiska bokstäver kan man tyda det första ordet: ‘Apokalypsis’, alltså ‘apokalyps’. Vad ger det ordet för associationer? Ändtiden, Harmageddon, katastrofer, och för övrigt något mystiskt och svårförståeligt. Men ordet betyder inte alls detta, utan ‘avhöljande’, ‘ridåundandragning’, ‘avtäckelse’, alltså att något dolt (kalypto) har blivit “av- (apo) dolt”. Eller som det faktiskt heter på svenska (bra översättning!): Uppenbarat. När en sak är “uppenbar” är den synlig, och gör något tydligt. Det är vad Uppenbarelseboken gör.

Ibland har den kallats “Johannes Uppenbarelsebok”, men det är fel, för, som det står i början av den första versen: det är Jesu Kristi uppenbarelse. Liksom i svenskan står detta i genitiv (ägandeform), men vad betyder denna grammatiska form här? En del översättningar tolkar detta som “från Jesus” (NIV), medan en annan närmast som “om, angående” (“of Jesus”, ESV). Vad jag vill åt att Jesus är intimt sammanblandad med denna uppenbarelse. Han finns i den, på fler än ett sätt. Det är inte endast något som kommer att hända i framtiden och som Jesus fick reda på av Fadern. Han är själv inblandad i händelserna, och aspekter av hans person kommer härigenom fram, blir tydliga, uppenbaras.

“Salig den som läser upp och saliga de som hör orden i denna profetia och bevarar det som står skrivet i den.” Upp 1:3 Här har vi ytterligare en genre (uttal: ‘schanger), dvs texttyp i denna bok. Vad är en profetia? Faktiskt inte alls primärt en förutsägelse om framtiden. När profeterna i Gamla testamentet profeterade, så jämförde de sin samtid med vad Gud tidigare uppenbarat, dvs i Torahn (de Fem Moseböckerna). När de såg brist på överensstämmelse framförde, talade de ut, ett budskap, som ofta var ett omvändelsebudskap: Vänd om till vad Gud uppenbarat! Vi märker samma i det som sägs i v. 3: “bevarar det som står skrivet i den” (B2000), vilket betyder mer än minnas, komma ihåg, nämligen: inrättar sina liv efter profetiorna, FB15 har “tar vara på”, för Uppenbarelseboken är en profetisk bok i grundläggande mening.

“Från Johannes till de sju församlingarna i Asien” Upp 1:4. Den tredje textypen vi här möter är brevets. Johannes, på ön Patmos, dryga 6 mil utanför nuvarande Turkiets västkust, skriver till sju konkreta städer i den romerska provinsen Asien, nuvarande västra Turkiet, och till församlingarna där. Tydlig avsändare, tydliga mottagare, tydliga platser, mycket trolig tid: c:a år 95, under kejsar Domitianus, en yngre bror til tidigare kejsaren, Titus, han som kämpade ned det judiska motståndet och förstörde Jerusalem, då han ännu var general (och son till tidigare kejsaren Vespasianus). Tid och rum, alltså.

Men: här blandar sig genrerna, texttyperna, nu träder apokalyptiken som genre betraktad med dess rika språk av symboler och metaforer, in i bilden: Johannes skriver inte ett särskilt brev till var och en av dessa församlingar, utan budskapen till de sju församlingarna skulle skrivas ned i en bokrulle (v.11), och sändas runt till dem alla; alltså kom alla budskap att läsas i alla städerna (ledarna i dessa städer, de sk. ‘asiarkerna’, se Apg 19:31, hade för övrigt årliga konferenser i turordning mellan städerna – där Thyatira ersatt en annan stad – så man kommunicerade; det handlade inte om ensliga, avlägna byar). Detta tyder på att sjutalet även skall tolkas symboliskt, av flera skäl: det fanns fler städer med kristna i provinsen Asien (Kolosse, Miletus, Troas – v. 4 läses ofta som att de sju var de enda), och vad gör vi annars med fortsättningen av v. 4: “Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer och från de sju andarna framför hans tron.” Vilka “sju andar”? En symbol för den Helige Ande, naturligtvis. Detta tar inte bort det konkreta angående församlingarna, och gör inte Anden mystifik, utan uttrycker Andens fullkomlighet, men det ger även budskapen till församlingarna i kap 2 och 3, en mer allmängiltig, fullkomlig, innebörd med vidare tillämpning. Och mitt bland de sju ljusstakarna (uttytt som de sju församlingarna, 1:20), finns någon, “en som liknade en människoson”, v.13 (Jesu självbeteckning i evangelierna), och som nu presenterar sig för aposteln Johannes. Jesus är i centrum för uppenbarelsen.

Uppenbarelseboken är ingen lätt läsning. Jag närmar mig den försiktigt, men gläder mig åt några väsentliga tolkningsnycklar, t.ex. detta med genrer, som hjälper oss förstå hur vi skall läsa för att förstå.