Det vet väl alla: att det har att göra med det grekiska ordet för ‘nåd’ och ‘Andens gåvor’!
Ja, och sen används ju ordet i sekulära sammanhang också för någon som är t.ex. är inspirerande och livaktig i största allmänhet: ‘en karismatisk ledare’.

Så sant, så sant.
Men nu tänker jag på ordet ‘karismatisk’ i kombinationen ‘evangelisk-karismatisk’ som beteckning på teologisk inriktning eller kyrkosyn.  Själv har jag använt den från det allra första inlägget på denna blogg, om hur kyrkan/församlingen byggs, och uttrycket har förekommit flitigt på senare tid i media, t.ex. i diskussionen om vad som skall karakterisera en eventuell ny teologisk konfessionell högskola – till skillnad mot om den t.ex. skulle vara ‘katolsk’.
Och nu kan det ju inte längre vara tal om ‘Andens gåvor’ eller ‘smittande positiv ledare’ i största allmänhet, för Andens gåvor förekommer ju i alla kristna sammanhang, och nye påven verkar ju vara en ‘karismatisk ledare’.  Så vad avses?

Jag kan ju inte tala för alla (och det kan väl ingen), men så här menar i alla fall jag:
När Petrus vid Caesarea Filippi i norra Israel enligt Matteus 16 bekänner Jesus vara “Messias, den levande Gudens Son,” så säger Jesus att Petrus inte kommit på det av sig själv, utan att Fadern som är i himlen uppenbarat det för honom.
Och hur verkar Fadern?  Genom Anden, den tredje Personen i Gudomen.
Detta är viktigt, för omedelbart därefter talar Jesus om hur han skall bygga Sin (det personliga pronominet är mycket starkt markerat i grekiskans ordföljd) församling, dvs genom att människor av Anden får uppenbarat för sig Jesu Kristi identitet och sedan växer in i en förståelse av vad detta innebär, och gestaltar detta i sina liv.  Detta kan innefatta att bära ut Evangeliet i Andens kraft, men jag tror det innebär något mer och djupare.

Det är poängen i sammanställningen ‘evangelisk-karismatisk’, att ingen människa av sig själv kan fatta Evangelium, berättelsen om Jesu Kristi ställföreträdande inkarnation, död och uppståndelse för vår skull.
Och häri ligger även skillnaden mot t.ex. begreppet ‘protestantisk’ (begreppet för reformationen på 1500-talet och dess protest mot den katolska kristendomsuppfattningen) för häri ligger – i alla fall traditionellt – betoningen på Läran om Jesus, och i de protestantiska historiska statskyrkorna bekänns denna lära inte av individuella människor utan av Kyrkan för dem.
Uttrycket ‘evangelisk-karismatisk’ handlar således om något mer och personligare: om en relation till Jesus.  Denna relation är inte upplevelsebaserat relativ (och hur skulle den kunna vara det, när det är Fadern som genom Anden uppenbarar Sonen?): det är här som ordet ‘evangelisk’ i ‘evangelisk-karismatisk’ kommer in i bilden.

Så kan vi sammanfatta, att i denna teologiska kyrkosyn finns endast två sakrament (inte de två som inom t.ex. lutherdomen: dopet och nattvarden; inte de sju som inom katolicismen: dopet, konfirmationen, nattvarden, vigningen till äktenskap eller prästtjänst, bikten och sista smörjelsen) det vill säga: Ordet och Anden.
Ordet står för ‘evangelisk’ och Anden för ‘karismatisk’.
Så enkelt är det! (Nu menar jag inte i betydelsen ‘så här måste det vara’, utan: ‘det är inte svårare än så’.)

Är det allt?
Ja, och Nej: det är allt från Guds sida, för allt är fullkomnat i Kristus, men från vår sida skall uppenbarelsen om Jesus som  Messias och Guds Son gestaltas, dvs Kristi Liv skall levas ut i våra liv: det sker när vi vandrar i Anden, enligt Ordet.

Det är här ‘lärjungaskap’ kommer in i bilden, och det är därför jag lagt till det ordet i beskrivningen om utifrån vilken övertygelse jag skriver: evangelisk-karismatisk och ‘lärjungaskapande’.
Annars blir ‘evangelisk-karismatisk’ bara en teori eller en etikett, och Gud bevare oss.