Monthly Archives: May 2014

Fram till kanten

Att konvertera till katolicismen liknas i vissa kretsar vid att ‘gå över floden’, dvs Tibern i Rom.
Pastor Ulf Ekman var ledare för trosrörelsen och församlingen Livets Ord i Uppsala.
Som sådan, och på grund av strukturen inom trosrörelsen, hade han ett enastående inflytande.
Han gick först, men aldrig ensam. Andra ledare, och församlingen, följde honom.
Nu inte bara gick han i riktning mot Tibern och fram till flodkanten.
Han plumsade i, och ‘vadade över till andra sidan’.

Vad gör nu de som står och vinglar på kanten/branten?

Goda råd

Göran Skytte tecknar en bild av förhållandet mellan kristendom och politik som är väl värd att läsa: insiktsfull och vägledande, Dagen 214-05-16.
Hans vägledning är framförallt negativ: han visar på kriterier hur man kan sålla bort sådana partier och personer som man har anledning att inte rösta på.
Kristendom och politik är inte samma sak. Det förtjänar också att ständigt upprepas.
Men han framhåller även hur Guds rike kan gå fram även genom politik: “Personligen har jag en stark tro att Gud är verksam varje gång politiskt mörker förvandlas till ljus.”
Bra.

Sedan kan man, med dessa insikter i ryggraden, ta reda på hur man faktiskt bör rösta, genom att gå in på en kul sajt: SvT’s Kompassen; ett test för att se vad man själv tycker och hur man hamnar i förhållande till partier och alla deras kandidater. Den har visst blivit en ren succé!
Själv fick jag 83% överensstämmelse med Per Ewert, nr. 42 på KD’s lista.

Skyttes ursållningsråd och SVT’s överensstämmelseråd: det känns som om EU-valet inte behöver bli så svårt denna gång!

Utopi?

Micael Grenholm förespråkar att församlingar bör sälja sina kyrkobyggnader, få miljontals pengar över för att ge till fattiga och använda till mission, och själva i stället samlas i många husförsamlingar om max 20-30 personer enligt förebild av hur vi kan förstå att den nytestamentliga församlingen fungerade, Dagen 2014-05-16.
Hans oemotsägbara tes är: “Kyrkan är inte sin byggnad.”
Men är det en utopi?

Ja och nej.

Ja, därför att det inte kommer att hända därför att församlingar (i Svenska kyrkan och i Frikyrkorna) inte är mogna för ett sådant radikalt grepp (och i fallet med Svenska kyrkan därför att Fornminneslagstiftningen, eller liknande, förbjuder det; kopiösa summor kommer fortsatt att ägnas åt underhåll).
Inte mogna på vilket sätt? Jag tror man inte är mentalt mogna för att flytta det man gör i kyrkor in i hemmen. Det har vuxit upp en sakral ‘byggnadens’ teologi (i frikyrkor kanske mer en ‘byggnadens praktik’): att ‘ta nattvarden’ måste liksom ‘pumpas upp’ av en sakramental inramning för att ‘fungera’, vad än man nu lägger in i denna handling.
Ett annat sätt (och det finns säkert flera) handlar om själva bemyndigandet av de kristna ‘lekmännen’ (dum term). Skulle präster och pastorer vara mentalt redo att släppa det beroende av sig som församlingsmedlemmar har, och skulle församlingsmedlemmarna vara redo att i direkt tro på Herren börja leva ut hela sin tro i vardagen? Tror du det?
I bägge dessa fall behövs nog en radikal sinnesändring först, eller vad tror du?

Nej (inte utopiskt), därför att det uppenbarligen var på detta sätt den första kristna församlingen levde sitt liv, och det fungerade ju, eller hur?
Eller, det kanske inte gjorde det, egentligen, efter våra mått och preferenser?

Varför jag gillar Marcus Birro

Jag gillar Marcus Birro av flera skäl, och tydligen känner jag ett behov av att skriva detta också.

Han är oförutsägbar. Jag blir väldigt fort uttråkad av det förutsägbara och schabloner, typ reportage i Dagens Eko: presentatören berättar vad ett inslag kommer att handla om, sedan säger intervjuoffret detta, varpå presentatören berättar vad vi just hörde (gärna med något fakta, värderingsvinklat, så att vi förstår hur vi skall tycka också).
Är oförutsägbarheten en slags respekt för åhörarnas intelligens; att de inte kommit för att höra vad de redan visste? Birro var bra på detta sätt och det gillar jag.

Han är uppriktig. Men kan man inte fejka uppriktighet, som en del av en image? Faran finns förstås, och Marcus kommer att få det svårare i denna vandring, men låt mig ge ett exempel: I en frågestund får han frågan om han ’tillhör en (frikyrko-)församling’? Nej, det gör han inte, men han är ute och reser så mycket att han träffar många församlingar ändå! Han tillhör Svenska kyrkan (hur länge till?), men dras åt katolicismen på grund av sina fromma fastrar som han träffat 2 månader om året i Italen, där hans far har sina rötter. OK: kanske det är denna sociologiska situation som gör det möjligt för honom att vara uppriktig. Hur menar jag då? Jo, det finns uppenbarligen ingen ‘luft’ mellan Birros språk och hans verklighet; han har inte anammat en mängd teser och tyckanden därför att han har insett att i det sammanhang han är med bör man tycka så. Detta är annars ett gissel, ja en förbannelse, i inte minst frikyrkliga sammanhang. (En före detta anpassling talar.) Jag ser det som en styrka, en trygghet, att han kan säga ungefär: “Jaha, så här tror jag, men jag kan ju ha fel. Jag har haft fel förr.” Men är inte det respektlöst när man yttrar sig i ‘andliga ting’? Jag tycker inte det. Birro är bra på detta sätt, och det gillar jag.

Han är modig. Ja, han uttrycker det inte så, utan att han själv är en “idiot” som inte lär sig att hålla inne med sina uppfattningar, utan gång på gång ‘går upp i ringen’ och blir knockad, men ständigt ger sig in igen. Detta hör naturligtvis samman med uppriktigheten men även med en strävan, ja en kamp för att vara genuin. För kan man förbli genuin, ha kvar sin integritet (det som i GT’s hebreiska heter tam och helt uppåt väggarna ofta översätts ‘fullkomlig’) om man i alla sociala sammanhang håller inne med vad man tror och hur man tänker? Kommer inte den bild man projicerar på sin omgivning av sig själv till slut att äta sig inåt och ha över?
Det verkar som att modiga människor sällan är varse att de uppfattas så; de gör bara vad de ‘måste’, och då blir det för dem själva inget märkvärdigt.
Men vi andra kanske kan lära oss något om det? Våga säga, våga pröva, våga stå upp, våga ge uttryck, m.a.o. våga VITTNA. (Men tänk om det uppfattas fel? Vad skall Folk Säga?)
Jag gillade Marcus Birro på detta sätt.

Jag körde 5 mil enkel väg för att höra honom, och det kostade 80 kr i inträde. Vad skall man säga om det? Ja, vad skall man säga? En kyrka hade alltså en författare (‘som även är känd i media’) som föreläsare och tog betalt. Var det fel?
Kyrkan var fullsatt, alla verkade ha en trevlig (i god mening) kväll, med många förlösande skratt. Man lär sig mer när man är avslappnad än när man spänner sig.
Hade det bara varit ‘vanlig’ kollekt hade jag säkert av slentrian lagt en hundralapp. Nu fick jag en tjuga över. Vad skall jag göra med den? Tanken går till romska tiggare. Den som får den blev en vinnare på arrangemanget!
Förresten, ni som gnäller över avgiften: går ni på fotboll eller ishockey? Det gör inte jag. Men jag slår vad om att ni för åtti spänn inte ens hamnar på ståplats bakom någon betongpelare högt uppe i ett hörn! Alltså inte i någon gärdsgårdsserie. Och detta var god klass.

Men sade inte Birro en del saker som teologiskt inte var helt korrekt? Jodå, kanske, det beror på vad han menar över tid (se ovan). Men han sade andra ting också som man inte ofta hör:
att vi måste omvända oss för att få Guds frid, att vi inte skall tro på vår tro utan tro på Gud och att Gud hör när vi ber. Wow! Och han menade det också.
Det är en stabil ram som Rymmer en hel del funderingar och test-uttalanden inom det kristna livet.

Jag gillar Marcus Birro. Han är inte min idol, men jag gillar honom och är tacksam för honom tillräckligt för att vilja be för hans fortsatta tjänst i att vittna i miljöer vi andra bara kan drömma om.

Bör icke-troende ta del av nattvarden?

Varför detta tjat om nattvarden?
Därför att denna fråga är liten men har en tendens att bli för stor.

Jag tror att frågan i rubriken handlar om logistik, dvs själva hanterandet, för frågan om icke-troende skall ta del av nattvarden uppkommer bara när den firas i stora offentliga möten.

Att frågan är problematisk visar sig ständigt däri, att mötesledaren oftast gör en kort appell av något slag (jag talar nu om frikyrkliga sammanhang; i Svenska kyrkan är ju nattvarden närmast missionerande, eller åtminstone åter-evangeliserande av de döpta).

Jag tror problemet ligger i själva tänkandet kring nattvarden/brödsbrytelsen, att den primärt skulle handla om syndernas förlåtelse. Jag tror inte den gör det, utan mera om tro, och att denna minneshögtid är ett sätt för de troende att minnas grunden för vår frälsning “till dess att Han kommer.” Märk också, att när Jesus talar om den Helige Andes kommande verk, så skulle Denne överbevisa om synd “ty de tror inte på mig,” Joh 16:9. Alltså är otron syndens grundproblem.

Bättre då att återvända till nytestamentlig praxis (logistik), där brödsbrytelsen firades i hemmen, i husförsamlingarna (som tillsammans utgjorde församlingen på en given plats/ett område).
I en sådan miljö blir det naturligt att tala med den icke-troende om behovet av sinnesändring och tro, följt av dop för att identifiera sig med Kristi död och uppståndelse, och som en invigning till efterföljelse och lärjungaskap i Ordet.

För blir det inte till annat än magisk sakratmentalism när vi på ett svepande, kanske välmenande sätt, inbjuder icke-troende till att ta del av nattvarden?
Förfelar vi då inte dess karaktär av troende åminnelse? Och fråntar vi inte den icke-troende möjligheten att gensvara på frälsningserbjudandet, som från människans sida består i sinnesändring och tro?

En svensk vardagshjälte

Min fru, som arbetar på allmän linje på en folkhögskola med hälften invandrare och hälften svenska ungdomar som misslyckats med gymnasiet, och som försöker hjälpa bägge grupperna, berättade följande:

En somalisk kvinna hade åkt buss i går söndag i Jönköping, samma dag som det var en nynazistisk demonstration i staden (och Svenska kyrkan lät alla sina kyrkklockor dåna i två timmar undertiden).

En svensk man hade gått fram till henne i bussen och sagt: “Åk hem ditt fula niggeransikte, vi vill inte ha såna som dig här.”

Och vad händer? Sitter alla tysta och försöker hitta något som man kan fästa blicken på utanför bussfönstren? Tar man upp en dialog med en medpassagerare som man annars aldrig skulle ha tilltalat, och börjar prata om ‘Let’s Dance’?

Icke så denna gång.

Busschauffören stannar genast bussen. Han går ned längs gången till mannen som yttrat orden och säger: “Kliv av bussen. Med mig får du inte åka. Jag kör inte en meter så länge du finns ombord.”

Mannen ger sig på busschauffören.

Medpassagerarna får gå emellan för att skydda honom.

Jag får tupphud på armarna när jag skriver detta.

Kanske finns det hopp för Sverige trots allt?

Läge ändra upplägg

 

Om det nu är så, att många evangeliskt-karismatiska kristna (som har gemenskap med Gud genom tron på Jesus, och inser behovet av Anden för att kunna göra det) börjar inse, att den stegrade ‘vördnaden’ för brödsbrytelsen (HHN, nattvarden, mässan, eukaristin) egentligen var något annat (upprepat offer, t.ex.) och att minnesmåltiden över Jesu död blir till en ersättning för sinnesändring genom att bli en repetitionsinstans för tillsägelse om syndernas förlåtelse (lång mening, jag vet, men vi fortsätter) — vore det då inte läge för att göra något åt det; att ändra upplägg?

Vad sägs om att fira brödsbrytelse i hemmen i stället för i kyrkan, och där ingen ger åt andra under högtidliga former och med tillsägelseord (varifrån kommer den seden?) utan där man delar sinsemellan?

Hur skulle det verka?

‘Fryser vi’ inför tanken, därför att Gud då kommer för nära, i min vardag?  Att man inte kan ‘gå till kyrkan’ för att uppleva — ja, vaddå?