Jag gillar Marcus Birro av flera skäl, och tydligen känner jag ett behov av att skriva detta också.
Han är oförutsägbar. Jag blir väldigt fort uttråkad av det förutsägbara och schabloner, typ reportage i Dagens Eko: presentatören berättar vad ett inslag kommer att handla om, sedan säger intervjuoffret detta, varpå presentatören berättar vad vi just hörde (gärna med något fakta, värderingsvinklat, så att vi förstår hur vi skall tycka också).
Är oförutsägbarheten en slags respekt för åhörarnas intelligens; att de inte kommit för att höra vad de redan visste? Birro var bra på detta sätt och det gillar jag.
Han är uppriktig. Men kan man inte fejka uppriktighet, som en del av en image? Faran finns förstås, och Marcus kommer att få det svårare i denna vandring, men låt mig ge ett exempel: I en frågestund får han frågan om han ’tillhör en (frikyrko-)församling’? Nej, det gör han inte, men han är ute och reser så mycket att han träffar många församlingar ändå! Han tillhör Svenska kyrkan (hur länge till?), men dras åt katolicismen på grund av sina fromma fastrar som han träffat 2 månader om året i Italen, där hans far har sina rötter. OK: kanske det är denna sociologiska situation som gör det möjligt för honom att vara uppriktig. Hur menar jag då? Jo, det finns uppenbarligen ingen ‘luft’ mellan Birros språk och hans verklighet; han har inte anammat en mängd teser och tyckanden därför att han har insett att i det sammanhang han är med bör man tycka så. Detta är annars ett gissel, ja en förbannelse, i inte minst frikyrkliga sammanhang. (En före detta anpassling talar.) Jag ser det som en styrka, en trygghet, att han kan säga ungefär: “Jaha, så här tror jag, men jag kan ju ha fel. Jag har haft fel förr.” Men är inte det respektlöst när man yttrar sig i ‘andliga ting’? Jag tycker inte det. Birro är bra på detta sätt, och det gillar jag.
Han är modig. Ja, han uttrycker det inte så, utan att han själv är en “idiot” som inte lär sig att hålla inne med sina uppfattningar, utan gång på gång ‘går upp i ringen’ och blir knockad, men ständigt ger sig in igen. Detta hör naturligtvis samman med uppriktigheten men även med en strävan, ja en kamp för att vara genuin. För kan man förbli genuin, ha kvar sin integritet (det som i GT’s hebreiska heter tam och helt uppåt väggarna ofta översätts ‘fullkomlig’) om man i alla sociala sammanhang håller inne med vad man tror och hur man tänker? Kommer inte den bild man projicerar på sin omgivning av sig själv till slut att äta sig inåt och ha över?
Det verkar som att modiga människor sällan är varse att de uppfattas så; de gör bara vad de ‘måste’, och då blir det för dem själva inget märkvärdigt.
Men vi andra kanske kan lära oss något om det? Våga säga, våga pröva, våga stå upp, våga ge uttryck, m.a.o. våga VITTNA. (Men tänk om det uppfattas fel? Vad skall Folk Säga?)
Jag gillade Marcus Birro på detta sätt.
Jag körde 5 mil enkel väg för att höra honom, och det kostade 80 kr i inträde. Vad skall man säga om det? Ja, vad skall man säga? En kyrka hade alltså en författare (‘som även är känd i media’) som föreläsare och tog betalt. Var det fel?
Kyrkan var fullsatt, alla verkade ha en trevlig (i god mening) kväll, med många förlösande skratt. Man lär sig mer när man är avslappnad än när man spänner sig.
Hade det bara varit ‘vanlig’ kollekt hade jag säkert av slentrian lagt en hundralapp. Nu fick jag en tjuga över. Vad skall jag göra med den? Tanken går till romska tiggare. Den som får den blev en vinnare på arrangemanget!
Förresten, ni som gnäller över avgiften: går ni på fotboll eller ishockey? Det gör inte jag. Men jag slår vad om att ni för åtti spänn inte ens hamnar på ståplats bakom någon betongpelare högt uppe i ett hörn! Alltså inte i någon gärdsgårdsserie. Och detta var god klass.
Men sade inte Birro en del saker som teologiskt inte var helt korrekt? Jodå, kanske, det beror på vad han menar över tid (se ovan). Men han sade andra ting också som man inte ofta hör:
att vi måste omvända oss för att få Guds frid, att vi inte skall tro på vår tro utan tro på Gud och att Gud hör när vi ber. Wow! Och han menade det också.
Det är en stabil ram som Rymmer en hel del funderingar och test-uttalanden inom det kristna livet.
Jag gillar Marcus Birro. Han är inte min idol, men jag gillar honom och är tacksam för honom tillräckligt för att vilja be för hans fortsatta tjänst i att vittna i miljöer vi andra bara kan drömma om.