Min fru, som arbetar på allmän linje på en folkhögskola med hälften invandrare och hälften svenska ungdomar som misslyckats med gymnasiet, och som försöker hjälpa bägge grupperna, berättade följande:

En somalisk kvinna hade åkt buss i går söndag i Jönköping, samma dag som det var en nynazistisk demonstration i staden (och Svenska kyrkan lät alla sina kyrkklockor dåna i två timmar undertiden).

En svensk man hade gått fram till henne i bussen och sagt: “Åk hem ditt fula niggeransikte, vi vill inte ha såna som dig här.”

Och vad händer? Sitter alla tysta och försöker hitta något som man kan fästa blicken på utanför bussfönstren? Tar man upp en dialog med en medpassagerare som man annars aldrig skulle ha tilltalat, och börjar prata om ‘Let’s Dance’?

Icke så denna gång.

Busschauffören stannar genast bussen. Han går ned längs gången till mannen som yttrat orden och säger: “Kliv av bussen. Med mig får du inte åka. Jag kör inte en meter så länge du finns ombord.”

Mannen ger sig på busschauffören.

Medpassagerarna får gå emellan för att skydda honom.

Jag får tupphud på armarna när jag skriver detta.

Kanske finns det hopp för Sverige trots allt?