Så, Evangeliet hjälpt av Anden (karismatiken) behöver få lärjungaskapande konsekvenser i våra liv.

Det här är lite invecklat, för djupast sett är det Kristi liv som skall ta gestalt i oss, men likväl är vi ansvariga personligheter med alldeles egen identitet (som inte utplånas utan stärks av att vara kristen).
Till denna identitet hör den gudagivna fria viljan, förutan vilken sann kärlek inte vore möjlig, varken mot Gud eller andra människor. Robotar älskar inte. De bara gör vad de är programmerade till.

Och ändå faller sig kärlek inte alltid naturlig för oss människor, dvs kärlek sådan den definieras av Gud.
Det är därför förmaningar/uppmuntran behövs.
Se på breven i Nya testamentet: andra halvan av varje brev innehåller ofta just detta – med undervisningen som bas: “Ni är nu ljus i Herren. Vandra då såsom ljusets barn.” (Efesierbrevet)

I denna anda försöker sig denna blogg på att framställa ‘bibelförankrade tankar över företeelser’ i en tid där både jag själv som skrivare och du som läsare ingår.
Företeelserna i denna tid är ‘ur led’ inte minst i ‘kristna sammanhang’ (hur kan förresten ett sammanhang vara kristet? – det är väl bara människor som kan vara kristna!; kanske skall vi skriva ‘kristliga’ istället?); ja, så skrev jag i ‘programförklaringen’ när jag startade denna blogg, och den är jag fortfarande nöjd med.

Nöjd i den meningen alltså, att den är ett utlopp för dess lärjungaskapende syfte.

(Men skall man kategorisera Lärjungaskapande som ‘Evangeliet’ eller som ‘Moral & Etik’? Jag chansar, intuitivt, på det första.)