Dags för någonting positivt om karismatiken!

Varför inte tala om tungotal? Så, vad är det?
Jag tror det finns två uppfattningar om tungotalet bland dem som tar det seriöst (de som inte gör det brukar använda någon sorts kvasi-vetenskaplig term: ‘glossolalia’ — det är väl för att visa att de inte ens vill befatta sig med ordet ‘tungotal’).

Men vad är det då?
Jag tillhör den skolan som ser två kategorier tungotal: dels ett bönespråk för personligt bruk, dels ett offentligt tungotal som antingen skall uttydas (innehållet förklaras på ett begripligt språk), eller där tungotalaren talar ett verkligt språk som han/hon själv inte förstår, men som förstås av åhörarna (som på Pingstdagen i Jerusalem).
Jag är medveten om att detta är ett sätt att tolka detta med tungotal, och att det finns invändningar mot det, liksom förstås mot den andra skolans uppfattning, att allt tungotal är av den andra varianten (men att det även kan användas för personligt bruk). Paulus ställer ju den retoriska frågan (som alltså skall besvaras med ett ‘Nej’): “talar alla tungor?” i sammanhanget när han i 1 Korintherbrevet nämner olika möjliga andliga gåvor (‘karismer’).

Så varför tror jag att det finns ett personligt bönespråk (som jag då tror alla kan få uppleva och använda sig av) – till skillnad från ‘att tala med tungor’ som tydligen inte alla gör?
Jag får väl bekänna att det mycket är beroende på personlig erfarenhet (och som teologisk exeget är jag pinsamt medveten om att detta är en ytterst bräcklig grund att bygga ett bibelargument på — men å andra sidan avvisar många tungotalandet helt och hållet av personliga negativa erfarenheter, så det kanske står 1-1 här).

Jag har talat i tungor, dvs i mitt allra innersta väsen, min ande, vänt mig till Gud i bön, förbön, tacksägelse, lovprisning och tillbedjan under flera decennier; kanske inte dagligen men näst intill, och gjort det på språk (som jag som lingvist kan igenkänna strukturen av som språk) och med ord som jag inte förstår, men som löst upp knutar, givit nya idéer, stillat oro, givit glädje och tillfört mig så mycket annat positivt, att jag bara inte kan tänka mig det kristna livet utan den oumbärliga hjälp och VÄLSIGNELSE detta givit mig.
Så varför skulle jag inte önska andra kristna samma omedelbara hjälp?!

Jag späckar inte detta inlägg med bibelcitat; de som är insatta vet ändå sammanhangen och argumenten; de som inte är det blir ändå inte hjälpta — för ingen, det vill jag hävda, kan påstå något Definitivt i denna fråga.
Kanske återkommer jag till den.
Troligen gör jag det, för det handlar i grunden om Den Helige Ande, och hur Han som sänd Hjälpare behöver få hjälpa oss. Det handlar i grunden om att inse sin hjälplöshet.
Välsignade Helige Ande, Kom!