När Jerusalemförsamlingen genom aposteln Petrus nås av budskapet att även icke-judar (‘hedningar’) tagit emot Jesus som Frälsare och Herre, utbrister de: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv.” (Apg 11:18)

Detta att det är Gud som skänker omvändelse kanske kan ge ett annat perspektiv på vad ett Gudsskeende handlar om: allt är nämligen av Nåd.

Inte ens omvända oss (göra sinnesändring) förmår vi.
Ytterst är det ett verk av Guds ande.
Men Guds Ande verkar oupphörligt, vissa tider starkare upplevt, på människor (‘sökningstider’).

Om vi förstår detta, att omvändelse inte kan vara ett krav i den meningen att vi skall prestera allt själva, helt enkelt därför att vi inte KAN prestera den hjärtats ånger som ligger i omvändelsen, då blir det lättare att se omvändelsen/sinnesändringen som den möjlighet den verkligen är.

Om vi får upp ögonen för synd i våra liv, för överträdelser av Buden, för att ha gått vilse och missat målet, om vårt uppror mot Jesus’ Herreskap i våra liv avslöjas; då är det något att vara smärtsamt glad över: jag är alltså inte andligen död; Guds Ande verkar tydligen på mig fortfarande.