I min förra blogg, ‘Efter Auschwitz,’ nämner jag om fem bilder. Jag har sörjt över att jag inte fick tid att inkludera dem i den bloggen, så jag publicerar den bloggposten igen, denna gång med bilderna såsom ursprungligen tänkt. Läs gärna bloggen igen. Titta på bilderna.
Detta tål att tänkas på, igen och igen och igen, tills det sitter i märgen och aldrig glöms bort.

(Jag har känt att jag inte velat gå vidare med mitt bloggande innan jag gjort detta ordentligt):

‘Auschwitz,’ ‘Holocaust,’ ‘Förintelsen.’
Närmast mytiska begrepp. Fruktade, för de är ofattbara, skuldbeläggande.

Men det går att åka till Auschwitz, med RyanAir från Skavsta, eller Norwegian från Arlanda, till Polens fina gamla huvudstad Krakow.
Byn Oswiecim (‘Auschwitz’ på tyska) ligger trekvarts bussresa väster om Krakow, så det är inte svårt att ta sig dit.

‘Efter Auschwitz’ betyder för mig ‘efter att ha varit där.’
Och vad ser man?
Två läger, några kilometer från varandra: Auschwitz I, ett koncentrationsläger (det är där ‘Arbeit macht Frei’-portalen finns) och Auschwitz II även kallat Birkenau, förintelselägret.
Båda är nationella muséer, utan inträdesavgifter, men man kan förstås åka på turistbusspaket från Krakow också.

De välbyggda tegelkasernerna finns kvar, likaså de armerade betongstolpar som ännu bär upp den rostiga, förr elektrifierade, taggtråden. Galgen där lägerkommendanten, Rudolf Höss, hängdes 1947 finns där, på platsen där Gestapo verkade. Järnvägsspåren som ledde och leder in i det gigantiskt vidsträckta Birkenau finns kvar, och tegelbarackerna för kvinnor till vänster och murstocksfundamenten till träbarackerna för män till höger – när man går vägen fram emot den största av, jag tror fem gaskammaranläggningar. Resterna av dem finns kvar, likaså ‘Badhuset.’ Bland träd som måste ha stått där redan på 1940-talet finns stora fotografier uppsatta, tagna av någon SS-fotograf, på judiska barn, kvinnor och äldre män, som redan efter att de stigit ur järnvägsvagnarna avskilts för att mördas i gaskamrarna, och som nu gått med det lilla pick och pack de burit med sig, de hundra meterna hit. De skulle inom några timmar alla vara döda. Fotona var tagna på exakt samma plats.

Vad gör man när man vandrar omkring på Auschwitz I och II, i tystnad förstås? Hur tänker man?
Man tar förstås in det hela, med alla sinnen på vid gavel, och utan skydd eller reservationer, det fruktansvärda, det outsägliga.

‘Efter Auschwitz’ är såväl en personlig upplevelse som en punkt i historien, efter vilken inget blir sig likt. Det där har många sagt, men det förtjänar att upprepas.
Aldrig förr, i en världshistoria så fylld av bestialiska grymheter, har något rike tagit sig för att med industriell precision utrota ett folk, det judiska. Ja, det var även många andra grupper som mördades där, polacker, sovjetiska krigsfångar, romer och människor från andra folk, och varje enskilt människoöde är hjärtskärande, men, och för att bara tala om Auschwitz: av de uppskattningsvis minst 1,1 miljoner människor (kan någon fatta den siffran?) som mördades där, så var uppskattningsvis en miljon judar.

Hur tar man in det? Man tar in det. Man accepterar att detta har hänt. Man gör inte ens något försök att slingra sig undan. Man låter Sanningen drabba en med full kraft. Så får det vara.

Men hur hanterar man det hela?
Jag tog endast några få bilder under min vandring i Auschwitz. Det hade annars känts futtigt för mig.
Men en bild tog jag på en stor bild, uppställd mellan husblocken på Auschwitz I, på Maximilian Kolbe, som tog Franciszek Gajowniczeks plats när tio på måfå utvaldes att svältas till döds, som straff för att tre fångar flytt:

En annan bild var på resterna av avklädningsgången in mot den största gaskammaren:

En bild var på en förstorad bild från fyrtiotalet, tagen av SS, och nu uppsatt på platsen där den togs, på barn och kvinnor och äldre män, som snart skulle dödas, med träd och gaskammarrester och krematorieugnsrester i bakgrunden, och den damm där askan från de mördade hälldes, till vänster, utanför bild:

En bild var på framsidan av en bok jag köpte: på varje uppslag dels en bild till vänster när en transport människor anländer och vad som sedan händer, tagna av nazisterna, och där man alltså tvingas se från förövarnas perspektiv, och en bild, i färg, till höger tagen från exakt samma vinkel, av hur det ser ut på den platsen idag (Boken heter ‘Platsen där du står’ – The Place where you are standing). Den bilden, och bilderna i boken, utövar en enorm kraft på mig: på denna geografiska plats där jag själv stått, i en historisk tid som jag nu lever i förlängningen av, hände detta:

En bild är en annan bokframsida: i Stora Synagogans bokhandel i de gamla judiska kvarteren Kasimierz i Krakow hittade jag en bok jag blivit intresserad av när jag på flyget ned läste Wikipedias artikel om Auschwitz, den om den polske kaptenen Witold Pilecki, den ende man vet som som frivillig lät sig tillfångatas för att kunna beskriva Auschwitz inifrån i syfte att motivera de Allierade att göra slut på eländet. Rapporten han skrev 1945 i Italien, är bok, översatt till engelska från polska, med titeln The Auschwitz Volonteer: Beyond Bravery (‘Frivillig till Auschwitz: Bortom Heroism’), där han sakligt beskriver sina upplevelser under nära tre år i lägret innan han lyckades fly. Jag läser den nu. (På sid 126,127 nämner han kort händelsen med Kolbe och Gajowniczek, vilken han själv upplevde.):

Varför mitt fokus på Maximilian Kolbe och Witold Janecki?
Jag tror därför att, förutom att ta in de hemskheter som begicks, ‘Efter Auschwitz’ även handlar om hur man lever med den kunskapen. Dessa två män gjorde något, och jag tror man måste göra något.
Så vad kan jag göra?
Jag grunnar på den frågan.

Men några attityder vet jag kommer att växa fram ur mitt inre: aldrig tala med, eller umgås med, sådana som förnekar Förintelsen; frimodigare hävda att judarna har rätt till ett land, Israel, där de kan leva; att anti-Sionism är modern anti-Semitism.

Som kristen teolog ännu mer ta på allvar vad Paulus skriver i Romarbrevet 11:28, 29: ‘I fråga om evangelium är de [judarna] fiender [till Gud] för er skull [ett sorts negativt ställföreträdande], men i fråga om utkorelsen är [presens, pågående] älskade [av Gud] för fädernas [patriarkernas och Mose] skull. Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.’
Som kristen får man nämligen inse (även om man skulle önska att det vore annorlunda), att en vital komponent inom judendomen är avvisandet av Jesus som Messias och Guds Son, men det varken kan eller får innebära något annat än vad Paulus så passionerat beskriver i Romarbrevet kap 9-11:
Det judiska folket är, och förblir, utkorat och älskat av himmelens Ende Gud.

Att bejaka detta är för mig förstärkt ‘Efter Auschwitz.’