Efter Sanning?
Nej, mer än så: Sanning är passé; inte relevant.
Det är i alla fall vad Oxford Dictionaries rapporterar som innebörd i uttrycket. Varje år utser man ett Word of the Year ‘årets ord’, och i år blev det alltså Post-Truth.

Så här lyder beskrivningen av ‘Årets ord’:
– an adjective defined as ‘relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief’.
(‘(post-truth) är ett adjektiv som definieras som att det “relaterar till, eller denoterar/refererar till omständigheter där objektiva fakta betyder mindre när det gäller att skapa folklig opinion än vad det gör när man riktar sig till känslor eller personlig uppfattning.’)

Detta är knappast förvånande. Vi har redan ‘Post-Modernismen,’ som innebär något mer än att tidsmässigt komma ‘efter’ (post) Modernismen (det kulturklimat som har sina rötter i 1600-talets rationalism, med tänkare som Descartes), men som väl slagit igenom på allvar i allmän påverkan först från mitten av förra århundradet (1950-talet).

Post-modernismen hade redan momentet post-truth i sig: sanning betyder inte så mycket. Eller, för att vara exaktare, så frågar den retoriskt: vad är Sanning egentligen? Finns Sanning? Och den svarar: Om det finns sanning, så är det personliga perspektiv på tillvaron; det finns många sanningar; ‘vad som är rätt för mig, behöver inte vara rätt för dig’?

Men denna relativism är inget kulturellt fenomen endast. Det finns en (fri-)kyrklig variant av detta också:
‘Jag känner att jag nog tror att jag liksom på något sätt upplever det som att …’

Och vad tar Kärleken vägen, den som har sin glädje i Sanningen (1 Kor 13:6)?
Om Kärleken inte kan vara glad, är det då den kallnar?

Det beror på. Det är olika vilken person det gäller.

Men hur kan det vara så?

Det handlar om ifall det är en person som skall GE förlåtelse, eller om det är en person som skall SÖKA försoning (jag tror det inte är rätt att skriva ‘förlåtelse’ här).

Som kristna är vi kallade att GE förlåtelse på samma sätt som Gud gör det:
“Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser” (2 Kor 5:19)
Men liksom det faktum att Gud i Kristus försonat inte innebär att varje människa därmed är försonad –
“och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar:låt försona er med Gud” (2 Kor 5:19,20) –
så innebär inte heller vår förlåtelse automatiskt försoning och gemenskap.
Man kan säga att när vi förlåter, så är det att anta samma position som Gud själv visavi syndaren, en sorts utrullad röd matta, en sorts för-förlåtelse.

För den person som behöver förlåtelse för överträdelse är det hela mycket annorlunda.
Här handlar det inte om att använda det mycket utslitna ordet ‘förlåt’ och sedan (kallt?) räkna med att allt ordnar sig, utan genom omvändelse/sinnesändring, alltså:
att dels ångra sig;
dels bekänna/erkänna att överträdelsen var fel – och att göra det i samma sammanhang som det gjordes;
dels göra bättring/söka ställa tillrätta – på ett sätt som den förfelade parten bestämmer som rimligt, och på det sättet söka försoning.

Fungerar förlåtelse i våra svenska kristna församlingar?
Jag är inte så säker på det.