Se på “omvändelse” som ett samlingsbegrepp med olika komponenter: sinnesändring, ånger, bekännelse, bättring, gottgörelse, m.m.
Det finns en grundomvändelse från otro till tro,
och det finns en omvändelse från att endast tro till att även lyda Jesus som Herre (inte därför att de momenten egentligen är åtskilda, utan därför de i samtida förkunnelse presenteras som sådana, eller snarare: att Jesus som Herre helt glöms bort);
det finns även en daglig omvändelse för den kristne, helt enkelt därför att vi inte är fullkomliga utan gör fel alltsom oftast.
Och då behöver man bekänna och göra upp!
Låt ingen lura dig att tänka annorlunda!

Även i detta ständiga omvändande till Gud finns det en komponent som är svår att sätta fingret på: ånger.
Vad är ånger?
Här är några exempel på ånger som inte är ånger och som leder till mindre lyckad omvändelse:

“Först tror jag det är viktigt att din ånger är genuin.
Och vad kan jag mena med det?
Vi kan ju börja med att repetera vad det inte innebär: ”jag ångrar att jag satsade på Svenska Småföretagsfonder för det verkar som att Tillväxtmarknadsfonderna gått upp mer,” eller ”jag ångrar att jag inte tog med paraplyet, för det verkar bli regn.”
Det är väl så vi är mest bekanta med ordet ånger.
De här två exemplen visar på konsekvensrelaterad ånger där dessutom det är jag själv som farit illa eller drabbats (mindre förmögenhet, blöta kläder).
Och så kan det ju vara i moraliskt avseende också: de övergrepp jag gjort mot någon annan kan ju ha observerats av ytterligare andra (vars position eller omdöme jag värderar), och göra att (jag märker att) dessa ’tycker illa’ om mig.
Den här typen av ånger är rätt billig, och det är inte om sådan ånger vi talar.
Det finns även en annan typ av konsekvensrelaterad ånger som är något bättre, men som ändå inte duger: du blir så f-b på någon så att du ger honom/henne en örfil (alltså slag mot ena kinden med handflatan; ett klassiskt – och kanske fortfarande accepterat – gensvar från en kvinna som förolämpats av en man inför andra) men missar på något sätt, så att du träffar näsan och det blir näsblod. Du ångrar dig inför konsekvensen, följden, för den andre/andra. Eller: du kör bil för fort, och åker i diket med stora plåtskador som följd, och du ångrar att du tryckte så hårt på gaspedalen för du går själv på försörjningsstöd och du vet att din kompis bara hade halvförsäkring på sin Porsche.
Den här typen av ånger är förstås bättre, för den gäller inte dig, utan någon annan, och den människans väl och ve.
Men kanske är det även där du kan börja; kanske kan den typen av ånger: att du ser negativa konsekvenser för någon annan genom ditt handlande föranleda dig till att börja känna en genuin ånger? Jag tror nämligen inte att skada hos en annan alltid föranleder ånger: bortförklaringarna är legio, men det har jag ymnigt beskrivit tidigare.
Så vad är då verklig ånger, ånger på djupet?”

Ovanstående är ett utdrag (sid. 199, 200) ur min bok Förlåtelse som nödvändig frihet. Där går jag även in på vad genuin ånger är, och i sitt sammanhang.
Målet är en lyckad omvändelse.